Min historia - mina ätstörningar

Idag fyller jag 25. Idag delar jag med mig av min historia från att jag var 19år.

Det är inte värt det.

Jag heter Lydia Emanuelsson och jag har en ätstörning.

I januari 2012 vägde jag ca.76kg. Jag var inte nöjd med mig själv, det har jag aldrig varit, har alltid varit den som varit lite större än mina kompisar. Inte tjock utan normal. I början av februari 2012 hände något, jag ändrade mig och jag var totalt inställd på att gå ner i vikt. Jag började träna regelbundet och äta hälsosamt och på rutin. Sakta ändrades vanorna. Jag åt mindre och mer sällan. Tanken av att äta två lagade mål om dagen som t.ex. fredag när vi åt ihop i familjen skrämde mig. Jag fick ångest bara av att äta minsta sak som jag inte planerat att äta.
När jag dessutom hade skräck för att behöva äta mer än jag ville så var jag samtidigt så rädd för att få kommentarer om det. ”Ska du inte äta mer”, ”Oj vad mycket du äter”, ”Ta mer mat”, ”Varför äter du inte”, ”Du måste äta mer” och så vidare. Ville aldrig äta ens i närheten av någon, kändes alltid som att min familj kollade snett, kollade undersökande på vad jag åt och hur mycket jag åt, fick aldrig vara ifred när jag gjorde mat länge. Och jag var så rädd för att äta ihop med andra att jag undvek det mer och mer. Antagligen för att jag visste att jag gjorde något annorlunda som kunde vara fel. Gömde mig och åt nästan alltid ensam. Kommentarerna tryckte ner mig och skräcken att få en kommentar gjorde mig

Ganska snart har jag nu helt slutat äta godis, kakor, bakelser, tårta, kex, bröd mm. Och potatis, ris och pasta blev mer och mer uteslutet.

Fram emot juni var jag nere på 62kg. Min familj började visa hur oroliga de var. Jag kommer ihåg hur mamma en dag kom till mig och grät och sa ”jag ser dig aldrig äta längre”. Jag vågade ju inte, ville inte bli kommenterad. Ville inte att de skulle se hur jag åt eller att jag inte åt.
Då berättade hon något hon aldrig förut sagt och det var att hon faktiskt själv haft anorexia och att Linnea också haft det jobbigt under en tid. Blev ledsen för förstod att det jag gjorde var jobbigt för henne att se.
Men samtidigt var jag ledsen och besviken, alla dessa år har både mamma och Linnea blånekat att Linnea hade en ätstörning fast jag frågat flera gånger. Jag var i min känsligaste ålder när detta inträffade, runt 14-15år. När man ser sin syster, som man alltid sett upp till vara så smal och slank, när man själv redan tyckte man var tjock, var det som planlagt för att jag skulle drabbas. När då alla säger att det är helt normalt och hon är inte alls sjuk, ja ni förstår ju själva. Jag som såg upp till henne, ville vara som henne, ville också bli smal!

I augusti hade jag tappat ytterligare några kilo och låg på 59. Sa till mig själv ”bara några kilon till så jag kan vara säker på att jag stannar och håller nere vikten”.
Jag var nöjd och glad, eller?

Även om jag ibland nästan skämdes för jag hade gått ner, var nöjd med min kropp men tyckte det var pinsamt när folk såg det och pratade om det. Flera som sagt till mig och min familj och vänner att ”shit vad lydia blivit smal, vafan hände där!?” Eller när en kompis frågade om jag börjat träna för jag blivit så smal, vad ska man svara?? NEJ JAG HAR SLUTAT ÄTA

Nu i efterhand kan jag se på bilder och förstå hur liten och mager jag var. Något som jag inte såg då men som ändå var så självklart. Jag åt knappt och rasade i vikt. Levde med ilska, dåligt humör, hunger, ångest, kontrollbehov och ja you name it, jag var konstant hård mot mig själv och tyckte aldrig jag var bra nog.

30 oktober 2012 när jag kom hem från jobbet gjorde jag något som ändrade min livsstil, något jag blev arg och förbannad av att tänka på, något jag ångrde djupt och önskade aldrig hade hänt. Jag unnade mig…
Det började med en hallongrotta, som blev fler... Som blev mackor, musli, digestive and you name it. Alla de sakerna som jag var sugen på, alla de sakerna jag under en tid valt bort och krigat med mig själv om att inte äta. Det här var början på det som aldrig verkar vilja ta slut. Jag tänkte att bara idag och sen skulle jag gå tillbaka till mina vanliga matvanor och vara "nyttig". Men det gick inte. Jag hetsåt. Hetsätningstillfällena kom allt mer ofta och jag kunde inte stoppa mig själv.

JAG VAR NU MITT I ETT HELVETE

Dagarna övergick i att jag ena dagen åt 3 frukter, i 1-3 dagar i sträck. Tills jag inte orkade mer, suget blev för starkt och jag kunde äta, som jag brukar kalla de, HELA VÄRLDEN.

Detta ledde ju också till att jag gick upp i vikt såklart, vilket gjorde då att min omgivning slutade oroa sig. Bara för man går upp i vikt mår man inte bra. Detta var topp tre av de jobbigaste tiderna under mitt liv och det verkade ingen se, vilket gjorde det sämre. Alla de som funnits där och oroat sig verkade helt plötsligt tro att allt var bra och förstod inte mitt beteende och arga, dåliga humör.

Vissa dagar kunde jag äta så mycket att jag inte kunde röra mig för att mådde så illa. Låg i fosterställning och enbart fokus på att inte spy. Detta pågick, tills jag fick bättre vanor, träffade min första pojkvän och började få ordning på allt. Åt någorlunda regelbundet och var gladare. Även om jag alltid hade tankarna så hade jag så mycket annat att göra och vara glad för så jag hanterade det.
Men det jag kan se med mig själv än idag är att det levt med. Jag har ofta valt bort att äta ihop med andra, på grund av skräcken för de, och hellre velat äta senare när jag är hemma och ensam. Det har ju också lett till att jag valt att gå länge utan att äta ibland och suget kommer på mig och jag äter för mycket när jag väl kan äta.
Ett så invecklat beteende som levt med så länge utan att någon faktiskt märk eller gjort något.

Hösten 2016 kom nästa ätstörning som ett brev på posten. Något jag dolt från så många i min närhet under en så lång tid.
Jag började spy. Först hände det någon gång, inga konstigheter och någon gång till men jag sa till mig själv, ”detta är inget jag kommer fastna i”. Trodde jag. Månaderna gick och tillfällena ökade.
Plötsligt var det tre, fyra, fem… dagar på en vecka. Jag var så bra på att dölja det och även om jag själv inte kan förstå hur vissa i min närhet inte märkt något.
Men under tiden och de dagarna det var som värst har jag dragit mig undan, inte velat umgås med någon. Allt blev en ond cirkel.

Jag fick ångest, drog mig undan, gömde mig och var ensam, hetsåt, mer ångest, spydde. När jag sen ångrade mig så mycket och ångrade att jag inte kunde hålla mig ifrån hetsen och istället umgås med de jag faktiskt vill träffa, då var de för sent. Jag skäms så mycket, är så svullen och mår illa. Vill inte visa mig för någon, de sämsta dagarna gick jag helst inte ur sängen. Jag låg där, äter och spyr.
När man då vaknar dagen efter och ångesten är så stark och kroppen är så uppsvälld, det är då cirkeln börjar om. Man har ångest och känner att man förstört sig och man har suget samtidigt som man känner att man lika gärna kan göra de igen. Man orkar inte hoppa av tåget som bara åker runt och runt. Så några dagar åker man med, samlar kraft, motivation och hittar tillbaka till verkligheten några dagar innan man står på stationen igen, redo att ta tåget.

Jag , mitt mående och min ångest. Efter ett tillfälle kan jag inte förstå varför, det är bara en stor tomhet inom mig. Jag ångrar mig så starkt och det finns så mycket annat jag vill göra. Även om man vet redan innan man gör det att det är fel, fast att man vet hur man kommer att må så gör man det ändå. Man vet att man gör fel, man vet om konsekvenserna, man vill inte göra de, men man gör det ändå. Gång efter gång.
Känslan är obeskrivlig, och så stark.

1 augusti 2017 fick jag hjälp. Min första del av en utredning på ätstörningsmottagningen. Något som jag kanske borde gjort för fem år sedan, men som jag är glad att jag nu gjort. Ett stort steg, en av de jobbigaste sakerna i hela mitt liv. Men att leva med detta är värre och jag är redo, redo att bli frisk och redo att uppleva alla de bra sakerna i livet ihop med de jag älskar.
Efter att nu genomgått några första utredande och inledande samtal på mottagningen har jag fått diagnos bulimi och går i terapi där. I dagsläget har jag redan blivit starkare. Idag fångas jag inte lika ofta av ångest och inte lika starkt. Med bättre rutiner vet jag bättre hur jag ska hantera och hålla den borta. Men det är en lång resa och till dig som är i liknande skor, sök hjälp. Du har inget att förlora på de.

22 november 2017 träffade jag en läkare på mottagningen. Jag blev diagnostiserad med depression efter misstankar om de från min terapeut. Det kan ha varit en av de skönaste känslorna när detta uppfattades för efter att ha gjort ett test och hon hade ställt lite frågor så fattade jag verkligen att detta var ett stort problem som tynger mig och gör mig mer och mer instängd och ensam. Så den 23 november 2017 började jag med mina antidepressiva mediciner. Något som har hjälpt mig massor och som verkligen gett mig livslust tillbaka. Startade på 10mg och har ökat upp till mina nu 60mg som är måldosen jag ska stanna på. Målet är också att kunna vara lycklig och glad utan medicin i framtiden såklart men just nu var det nog en räddning för mig att komma tillbaka till livet. Så till er som är i situationen och är rädda för att äta massa tabletter, prova! Jag är likadan men jag var så less och trött på allt och där fanns något som kunde göra allt lättare och jag vågade prova. Funkar de inte kan ni bara sluta men det är klart värt att ge de en chans. Det har räddat mig.

Jag önskar ingen i hela världen att leva med denna sjukdom. Det är piss och jag hoppas jag kan gå stark ur detta. Släppa dessa tankar som terroriserat mig hela mitt liv.
Det är viktigt att prata öppet om även de allra jobbigaste sakerna i livet och till er vill jag bara säga,

  • Ta hand om varandra.
  • Var uppmärksamma på beteendeförändringar.
  • Tala öppet om psykisk ohälsa. Även om personen inte är sjuk så tala om det innan de sitter i skiten, det är lättare att förebygga än att hjälpa någon ur det.
  • Kommentera inte vad andra äter. Är personen tydligt sjuk så tala med personen vid ett tillfälle när hen inte sitter och äter, det skapar bara mer skräck inför matsituationerna.
  • Hjälp varandra att skaffa hjälp. Ibland behöver man prata med någon professionell och det är inget konstigt med det. Men det är ett stort steg att ta och kan ibland vara svårt och jobbigt att göra de ensam. Man kanske inte alltid heller litar på sina känslor eller tror att man faktiskt har de jobbigt.
  • Var en god lyssnare. Oftast är det väldigt skönt att prata med någon som lyssnar och förstår och bara få lätta på hjärtat.
  • Prata om att man mår dåligt, de hjälper både dig och andra. Du erkänner för dig själv att du mår dåligt och det är första steget åt att må bättre, dessutom är det skönt att ventilera, tala ut och inte hålla allt dåligt inom sig. Det kan också hjälpa andra.
    Man kan tycka det är skönt att höra att andra också mår dåligt, inte för man vill att de ska göra det utan för det skapar normalitet till psykisk ohälsa. Många använder instagram och andra sociala medier där oftast den perfekta bilden läggs ut, i de perfekta vinkeln och när man gör något roligt, vi måste inse att ingen har det så bra 365 dagar om året.
  • För när en person som svält sig går snabbt upp i vikt igen, betyder det såklart inte att allt är som vanligt och frid och fröjd. Det finns många olika ätstörningar och vissa syns inte ens utanpå en. I kombination med att man är extremt bra på att dölja sina problem som ätstörd så gör det att omgivningen inte märker av de. Men här måste vi bli mer uppmärksamma och jag tror att alla som har eller har haft något som helst problematiskt förhållande till mat har lättare att se på andra om de skulle vara något.

Så, det är inte värt att följa hjärnspökenas vilja. Var stark, gå din egna väg! För innerst inne vet du precis var som är rätt och fel.

De dagar när man tar fel väg, se inte de som ett nederlag som gör dig till världens svagaste eller sämsta människa. Tänk inte att du har förstört allt och att det är kört. Jag har gjort det i för många år och nu kan jag äntligen förstå att oavsett hur jag beter mig ena dagen så är nästa dag en ny dag och det bästa är att glömma av gårdagen. Blicka framåt mot dina drömmar och mål och gör ditt allra yttersta för att nå de.

Jag kämpar fortfarande varje dag och jag går kvar i min behandling för att bli bättre. Men redan nu kan jag hantera känslorna på ett helt annat sätt än innan och jag ser fram emot många fina år med en lättare magkänsla framöver. Ingen ska behöva må såhär och jag har bestämt mig att jag inte vill leva så. Jag har gjort något åt det och även om det inte går att ändra över en natt så är det värt de. Jag ska kämpa vidare och jag kommer gå ur detta starkare.


Vet du inte hur du ska nå de, ta hjälp. Det finns alltid någon som sitter inne med kunskapen och vi måste ta hjälp av varandra för tillsammans är vi starka. Alla kan inte kunna allt, men alla kan något och det kan hjälpa en annan människa.

Min resa har varit lång och krokig och ännu är den inte helt rak utan går absolut lite uppåt. Men jag jobbar varje dag med att älska mig själv och uppskatta något med mig själv varje dag. Försöker varje gång jag ser mig i spegeln att kolla efter de vackra sakerna och de jag gillar istället för de saker som jag tycker mindre om. Vänd på de sakerna du inte uppskattar hos dig själv och se något positivt med de, eller inget alls. För negativa tankar kommer inte hjälpa dig någon stans. Var positiv och njut av livet, då är det så mycket roligare och leva och det blir automatiskt enklare att uppnå sina mål!

Idag fyller jag 25år och nu är det fan dags att börja leva och njuta av livet!

Finaste ni, ta hand om er och ta hand om de ni bryr er om.

ÄLSKA ER SJÄLVA OCH ERA KROPPAR I ALLA DESS FORMER!

Undrar ni något eller vill dela något med mig, skriv gärna ett meddelande! Svarar på allt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229