Att resa med min ätstörning - Jag får sån ångest!

Hur funkar det egentligen för mig att åka iväg hemifrån? Hur funkar det för min ätstörning? Blir det bättre eller sämre? Hur är det för mitt sällskap att resa med mig med bulimi? Hur gick det?

Många frågor, nu reder vi ut det!

Så hur går det att åka på semester med en ätstörning? För mig går det toppen att behöva äta med en kompis eller vem det än hade varit under alla måltider. Det får mig att inte hamna i hetsätning och jag skulle aldrig kräkas när jag ätit ”normalt”. Mitt största problem med andra är väl att jag är så rädd för att äta och njuta. Spärren av att äta ihop med andra finns där fortfarande sen fem år bakåt och även om det blivit mycket bättre så har jag mycket att jobba på. Men jag vet att jag har de problemet och det ska jag jobba på såklart. Till exempel har jag så svårt att vara onyttig bland andra och kan heller inte äta större mängder. Har ofta fått kommentarer om att jag alltid är nyttig eller att folk inte förstår hur jag kan hålla mig ifrån godisskålen eller chipsen. Det är en stark spärr hos mig och den vill jag gärna bryta, jag är ju inte sån när jag är ensam. Då kan jag äta obegränsat med godis och annat gott. Antagligen har jag någon gång blivit kommenterad angående vad jag äter eller liknande. Och skulle jag nu försöka mig på att vara som de flesta andra som kan ta en godisbit framför idol med familjen eller vännerna och få någon kommentar över det så hade jag antagligen aldrig klarat av att ens försöka igen. Det är det som skrämmer mig. Rädd att misslyckas och rädd de andra ska sätta käppar i hjulen som förstör mig för alltid.

Mitt andra problem kommer med kroppskomplexen som jag inte borde ha men som är helt naturliga. De tankarna som jag önskar jag skulle kunna bränna så enkelt och sluta bry mig. Men istället sätter de sig i hjärnan och ju mer man uppmärksammar och följer tanken desto svårare är det att bryta mönstret. Kanske låter flummigt men för att ge ett exempel så blir en skräck att äta mig riktigt mätt eftersom jag ogillar känslan av mättnad eftersom jag känner mig svullen, uppblåst och tjock. Att sen då behöva gå runt i bikini efter måltiden har skrämt mig. Jag kämpar och jag har ätit mig mätt hela semestern även om det varit jobbigt och är betydligt enklare hemma när det är kallt och man är påklädd jämt.
Sista veckan försökte jag verkligen kämpa med en hälsosammare bild till maten. Jag har de bra och slutar oroa mig lika mycket för hur jag ser ut. Ska njuta sista veckan och sluta bry mig om jag går upp i vikt. Känner redan att jag börjar förlora mycket muskler och det känns tråkigare än att lägga på mig lite. Svårt med medicinen nu i och med tidsskillnaden och skakningarna har blivit lite värre igen eftersom jag vänt på dygnet men annars mår jag bra och de funkar.

Det har funnits dagar då jag ätit upp allt och varit nöjd och känt att det vart lagom. Sen finns det dagar när jag ätit upp och nästan fortfarande vart hungrig.
Andra dagar kan jag ha velat äta upp men så kommer hjärnspökena fram och säger att jag inte ska äta allt. Alltid blivit mätt men har då slutat äta ganska pronto. Speciellt pommes har varit en sån grej som varit svårt att äta allt. De ligger mig nära i min ätstörning, mer behöver jag inte säga, och att äta pommes med kontroll och utan ångest varje dag, det är påfrestande och tillslut byggs ångesten upp och blir så stark att det brister.

Jag har så jobbigt att kontrollera mig själv utan att egentligen ha kontroll själv på vad jag ska äta. En ätstörning är en sjukdom och den ska tas på allvar. För mig kunde hela världen rasa förut om jag tvingas ta ett pommes till medan jag nu kan känna att, nä jag kanske inte ska äta mer. Men kan nu ta ett par till utan att direkt bry mig. Men många bäckar små och en lång period av kontroll och att låta andra sköta min kost nästan, det byggs på och tillslut blir det för jobbigt för mig.

Det brister. Även om ångesten inte är påtaglig för stunden så är de den lilla från varje måltid som blir en stor tillslut och man faller. Men det är bara att resa sig och kämpa. Det är så nyttigt för mig att tvingas vara utan kontroll och utan att ha möjlighet att leva i bulemi. Skulle aldrig hetsäta och kräkas runt andra. Det är så personligt och privat för mig. Så nu tvingas jag tyglas och ibland blir det bara för mycket på en gång helt enkelt. I en vanlig situation när ångesten når mig hade jag antagligen hetsätit och kräkts. Men nu tvingas jag bara gå igenom ångesten och faktiskt så kändes de bättre efteråt.

Det är trots allt bra för mig att behöva leva ett normalt liv och släppa lite på kontrollen under ett tag även om de är jobbigt och även om det blir skönt att komma hem. Även om jag samtidigt blir orolig för att komma hem eftersom jag är rädd för hur jag ska reagera. Första tanken var att bara gå tillbaka till som jag hade det innan jag åkte men så knackar ångesten på axeln och gör sig påmind. Men jag kommer kämpa. Ofta och regelbundna måltider.

En väldigt klok sak som jag hörde i ångestpodden nu under semestern var, "Om du bryter benet skulle du aldrig gipsa dig hemma i garaget men om du har psykisk ohälsa så tror man alltid att man ska lösa de på egen hand".

Alltså jag älskar de citatet för det är en sån jävla tydlig bild över hur samhället är uppbyggt och funkar, eller det som faktiskt inte funkar. Vi måste börja prata och är man sjuk så måste man söka vård. Oavsett om det är cancer, hjärtproblem, benbrott eller psykisk ohälsa, det ska inte spela någon roll! Sluta skämmas.
Berättelsen som visar min kontrollerande sida och ångesten som följer!

Jag sa att jag ville äta på ett ställe vi varit på tidigare, då sa Adde med en suck att han inte ville de och stämningen blev dålig. Jag gick ut för jag tyckte vi skulle gå, vi hade sagt det flera gånger och jag väntade på han. Så skrev jag till honom på messenger att han skulle komma nu annars skulle jag gå och äta själv. Väntade en stund och sen gick jag på toa vid baren. Så skrev han vart är du då och precis då gick jag ur toan och ut mot han. Han gick då direkt mot utgången och gick iväg och jag efter. Kände att de va dålig stämning och han gick utan att stanna. Gick rakt in på restaurangen där jag ville äta. Så när han satte sig vid bordet sa jag att vi behöver inte äta här. Han frågar då om jag inte ville äta här. Så sa jag jo men vi behöver inte om inte du vill. Så sa han jo och jag sa att sluta då bli sur för då orkar jag inte.

Så han sa jag är inte sur men att det verkar som jag är de. Så sa jag att han bara gick och jag hade kunnat stanna vart som helst utan att han märkte de. Så han påstod att han försökte gå hur långsamt som helst och att jag ändå alltid gick två meter bakom. Sen brast mina tårar. Som jag känt vart på g de senaste dagarna. Känt mig irriterad och längtat hem.

Sen grät jag bara och kände skuld. Kände ångest och som jag gjort väldigt fel. Fick dåligt samvete att jag varit sur på han.

Grät genom hela middagen och när vi var påväg hem frågade han ytterligare en gång vad de var och la armen runt mig. Så sa att det kändes som jag gör fel hela tiden. Som allt är på hans villkor och att jag inte är van att behöva rätta mig efter någon annan. Att mitt förhållande till mat är lite komplicerat och när jag blir för hungrig så rasar hela min värld. I kombination med att jag inte själv kan kontrollera vad jag äter. Äta ute varje dag blir en liten påfrestning som byggs upp och tillslut kom ångest men den kändes dov och obekant och jag insåg inte förens dagen efter att det var ångest. Jag har haft lite ångest inför varje måltid men ändå ätit och inte brytt mig för mycket. Så tänkt mycket på det men ändå inte känt mig något vidare i längden. Bara i stunden.

Den som faller och reser sig upp gång på gång är så mycket starkare än den som aldrig ramlat! <3

Gillar

Kommentarer

beccisrecovery
beccisrecovery,
Vill bara skicka massor av styrka till dig som delar med det av det här, förstår hur tungt det är att genomgå. Jag kommer själv från en bakgrund av ätstörningar och vet hur svårt det är att åka utomlands med det. Jag hade kommit en väldigt lång bit i mitt tillfrisknande när jag åkte ner till Wien för att "fira" mina framsteg och ville kunna äta allt det där goda jag alltid älskat, men spärrarna fanns där även fast jag åt mer än jag ätit innan. Även fast jag klarade av allt jag ville så fanns tankarna där och rösterna som skrek på mig. Att jag gjorde fel osv. Jag vill som sagt säga att du inte är ensam, och jag tror att du kommer fixa det här. Fortsätt njuta! Det finns SÅ mycket mer viktigt i världen än hur vi ser ut, ingen annan bryr ju sig, och om det gör det så är det deras problem. Ta hand om dig, kramar <3nouw.com/beccisrecovery
lydiaemanuelsson
lydiaemanuelsson,
tack fina fina du☺️ så sant de du säger! all lycka till dig också, fortsätt kämpa, kramar♥️nouw.com/lydiaemanuelsson
Emilochsnobben
Emilochsnobben,
Massor med kramar♥♥♥♥♥nouw.com/emilochsnobben
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229