Kronisk brukar man kalla smärta som återkommer regelbundet under en period av minst sex månader. Det är vanligare än du tror. 20–25 procent av alla vuxna lider av kronisk smärta.

Andelen är ännu högre bland kvinnor och äldre och problemet växer i takt med att befolkningen blir äldre. Utvecklingen påverkas också av minskad fysisk aktivitet, stillasittande arbeten, belastningsskador och stigande andel patienter med diabetes. Den kroniska smärtan är ett kostsamt problem för samhället, med arbetsbortfall och omfattande bruk av läkemedel.

Egentligen är smärta kroppens eget varningssystem som signalerar när det finns risk att kroppen skadas, t.ex. om man får hett vatten över sig eller trampar snett. Smärtreceptorer i hud och andra organ skickar signaler genom kroppens nervtrådar via ryggmärgen till hjärnbarken och andra delar av hjärnan. Först när signalen når dit blir vi medvetna om att det gör ont, men skyddande reflexer gör att vi drar undan handen eller korrigerar belastningen innan vi hinner tänka efter. Denna fysiologiska smärta utgör ett viktigt skydd som hela tiden motverkar skadliga påfrestningar.

Det finns sällsynta fall där människor föds utan smärtsinne och det medför stora problem med alla typer av skador. Kronisk smärta har vanligen förlorat det normala sambandet med stimulus och gör inte längre någon nytta som varning. Smärtan har blivit en sjukdom i sig själv.

Långvarig smärta innebär att du haft ont varje dag i minst tre till sex månader. Det är mycket vanligt. Du som har långvarig smärta behöver få ett individuellt omhändertagande där hänsyn tas både till typ av smärta och till din situation i övrigt.

Den som har smärta varje dag i minst 3-6 månader har långvarig smärta. Smärtan kan ha olika karaktär. I många fall sprider den sig, ofta blir den värre efter belastning och ofta blir man öm i stora delar av kroppen. Det är normalt att långvarig smärta drabbar humöret, och tyvärr är det inte ovanligt att långvarig smärta leder till depression och ångest – som i sin tur kan förvärra smärtan.

I hjärnan finns smärtsinnet. Smärtsinnet tar emot smärtsignaler från kroppen och fungerar som ett slags ”smärtvolymknapp”. Det är alltså hjärnan som bestämmer hur ont man har. Att smärtsinnet sitter i hjärnan är inte detsamma som att smärtan är psykisk, och om man ska vara petig så är även ryggmärgen inblandad i smärtregleringen.

Smärtsinnets känslighet ökar när man har haft ont länge, så vid långvarig smärta är det tyvärr vanligt att smärtvolymknappen ställer sig på max. Detta kallas på läkarspråk ”central sensitisering” och innebär ofta att smärtnivån ökar och att smärtan breder ut sig.

Central sensitisering är svår att behandla. Tillståndet kan också leda till att andra delar av nervsystemet retas upp och reagerar ologiskt. Eftersom nervsystemet styr det mesta i kroppen kan man i så fall få många olika symtom. Beröring kan ge smärta, till exempel, och man kan få värmekänsla, domningar och en rad andra symtom.

Även om smärtans grundorsak väldigt sällan är psykisk så påverkas hjärnan, som bestämmer hur ont du ska ha, hela tiden av psykologiska faktorer. Detta är på gott och ont. En fördel är att man ibland kan påverka smärtnivån och måendet positivt och ”lura hjärnan” med hjälp av psykologiska metoder och insatser. En nackdel är att långvarig smärta kan leda till stress, psykisk ohälsa och depression som i sin tur förstärker smärtan.

Många som har långvarig smärta upplever att den tar över hela vardagen. Därför är det viktigt att vara fysiskt aktiv, att göra sådant man tycker är roligt, och att försöka med både smärtbehandling och smärtrehabilitering. Att acceptera sin smärta och att vara snäll mot sig själv kan också vara kloka strategier.

Smärta är en upplevelse, så det går aldrig att veta hur ont en annan människa har. Och olika personer med långvarig smärta ger olika uttryck för sin smärta. Som närstående är det förstås bra om du orkar stötta den som har långvarig smärta, och engagera dig lagom, och på ett sätt som fungerar för er båda.

Källa: 1177