Ridlektion 18/12-20.

Idag hoppade jag upp på hästryggen igen efter några månaders avbrott. Tänkte verkligen på att inte köra slut på mig själv idag, utan hoppade av efter ca 40 minuter. Vi började rida två varv ute i paddocken och sedan gick vi in och red lite fritt. Billy som jag red hade gått lektionen innan, så han var bra uppvärmd måste jag säga. Tyckte han joggade på bra och kändes mjuk och följsam. Ibland tror jag att jag blir lite hård i handen och då spänner han sig och trycker tillbaka lite när jag vill ställa eller rida på volterna. Framför allt i vänster så kändes han lite stelare och motig.

När vi hade joggat igång litegrann så fattade vi galopp på volter och fyrkanten, jag tänkte hela tiden på att rida lugnt och tryggt så fattade från skritt och jäklar vilka snygga fattningar det var, framför allt i höger som är mitt svåra varv. Han höll igång tills jag sa till också så det var riktigt kul! I vänster så gick det lite trögare, han blev lite stressad och jag var inte tillräckligt tydlig och avslappnad tror jag som i högervarvet. Efter det tog vi en skrittpaus och då passade jag på att hoppa av och tacka för mig. Var helt slut i kroppen efter de 40 minuterna på Billys rygg, så det var nog bra att jag hoppade av lite tidigare än de andra.

Denna termin på hästryggen har verkligen varit känsloladdad för min del. Aldrig ridit så pass få gånger som denna termin. De få gångerna jag suttit upp på hästryggen så har det slutat med att jag knappt orkat ta mig hem, väl hemma ligger jag på badrumsgolvet med ridkläderna på i 15 minuter för att andas eller ens orka klä av mig, spyr av smärta och gråter resterande av kvällen. Stallet är min frizon, det är där jag vuxit upp. Det är en stor del av min identitet. Jag har ridit och varit i stallet på precis samma villkor som de utan funktionsnedsättningar och ingen har vad jag vet tyckt att det varit konstigt. Det är där jag fått känna mig som alla andra. Det är där mitt självförtroende har vuxit genom att jag hela tiden fått känna att jag visst kan. Men nu, nu blir jag bara mer påmind om min funktionsnedsättning när jag är i stallet, behöver mer hjälp än någonsin, har helt tappat kunskapen om hur man rider och pallar inte rida hela lektioner eller flera veckor på raken, allt känns bara fel och jobbigt när jag mår så dåligt efteråt. Är så sjukt tacksam över att jag ändå får behålla min plats på ridskolan, trots att livet ser ut som det gör just nu. Den tryggheten betyder otroligt mycket för mig. Är ändå stolt över de få gånger jag kravlat mig upp på hästryggen under terminen, för det känns inte lika självklart längre som det alltid har gjort under de 22 åren som jag ridit...

Nu ska jag titta på något roligt program som jag skrattar av och försöka att bara behålla stoltheten i att jag kom iväg och inte allt det jobbiga!

Gillar

Kommentarer