”Ridlektion” 12/5-21.

Vet inte om det riktigt var ridlektion, men hästmys och skrittur i skogen var det idag iallafall. Har så mycket känslor inför dagens ridstund samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag känner. Har bytt ridgrupp, igen. Det var för tufft att rida på fredagar och i den gruppen just nu, jag pressade mig så hårt omedvetet när jag väl red så det blev bara skit alltihopa.

Nu rider jag i paragruppen igen, antingen så skrittar vi ute i skogen eller så rider jag lite självständigt i min takt. Är om igen så otroligt tacksam för att ridskolan säger ok till det och är så flexibla de kan vad gäller mina behov! Men det kändes konstigt att kliva in i stallet och rida i paragruppen igen, jag skäms över att jag inte klarar av saker jag alltid klarat av förut, idag kom jag knappt upp på Max 2 liksom. Jag känner att jag har förlorat mycket av den balans och koordination som jag tränat upp under åren på hästryggen på grund av denna smärta i kroppen och det tär så sjukt mycket mentalt!

Men många runtomkring mig säger samtidigt att jag gjort ett klokt val i detta och jag försöker hålla med så gott jag kan haha. Innan så har jag ju ridit en timme i min fredagsgrupp, varit slut och inte hoppat upp på hästryggen igen på några månader. Nu blir det istället ett lugnare tempo och jag rider i min takt. Så tanken är väl att jag ska klarar av en mer regelbunden ridning. Att faktiskt rida en gång i veckan och sedan förhoppningsvis kunna hoppa in i en annan grupp så småningom om.

Jag försöker påminna mig själv om att bara för att jag rider i paragruppen igen så är jag inte en sämre ryttare eller människa. Jag verkligen försöker att acceptera detta och låta det ta lite tid. Men oj vad jag har och fortfarande sörjer att det är så här. Vad mycket tårar och ångest denna situation medför. Men nu ska jag ta ett djupt andetag och ändå vara tacksam och glad över att jag ridit idag. Att det blev en mysig skrittur i skogen i detta fantastiska väder! För självklart är det hur härligt som helst att få andas häst!

Gillar