Hur blir man sin egen hejarklack?

Anteckningar från telefonen 16 December 2020:

”Det snurrar runt så mycket känslor inom mig just nu. Vet knappt hur jag ska formulera mig eller vad jag ens känner, mer än att det är så jävla jobbigt att känna så här mycket. Jag funderar så mycket, dels för att jag försöker hitta verktyg tillsammans med min psykolog att faktiskt våga stanna upp och fundera och att få känna mig liten i det jobbiga, men också för att tiden helt plötsligt finns för att stanna upp och reflektera. Jag har alltid varit på språng, haft saker att uppehålla mig med, flytt lite grann. Tidigare har jag haft ett sätt att få utlopp för och i mina känslor på olika sätt. Men nu när världen ser ut som den gör så har jag inte haft något annat val än att vara i nuet och reflektera över vad jag faktiskt flyr ifrån. Att jag inte tycker att jag har tid med mina känslor. För börjar jag tänka för mycket så är jag rädd att jag inte kommer kunna hjälpa mig själv. För om jag inte kämpar för mig själv, vem gör då det? Så det blir ett bråk till med vården, ett steg till när jag har som ondast av proteserna, en motgång till, en dag till, ett andetag till. Hur tufft det än känns. Kan inte stanna upp och helhjärtat känna det jag känner, vågar inte känna för mycket. Att jag ibland känner att livet faktiskt är orättvist. Varför fick just jag en funktionsnedsättning? Varför fick tre av fyra i min familj cancer? Varför måste jag hela tiden kriga för min rätt? Varför lever just jag med kronisk smärta? Varför känns det som att jag inte kan äga mig själv, som att jag ständigt måste förlita mig på sjukvården och inte få bestämma över mitt liv. Jag vill inte ha det så här svårt. Kan jag inte bara få vara som alla andra!

Vi jobbar med detta jag och min psykolog. Hon säger att jag är modig, jag säger att jag inte är det. Hon säger att jag vågar i livet, jag vill våga mer. Hon säger att jag gör så gott jag kan. Att jag inte alltid måste prestera på topp, jag tycker inte jag presterar tillräcklig. Hon säger att det är okej att få vara Elin 5 år och ibland tycka att livet är orättvist. Att jobbiga känslor är som små barn. Vad hade jag sagt till en femåring på förskolan som tycker att livet är jobbigt?

Hon säger att min absolut största styrka i livet också är min största fiende. Viljan. Envisheten. Att jag måste klappa mig själv på axeln oftare. Peppa mig själv på samma sätt som jag har peppat mina 5-åriga barn på jobbet under åren. Trösta mig själv på samma sätt som jag tröstat mina barn på jobbet. Självmedkänsla. Acceptans. Good enough. Berömma min kropp för att den i princip orkar göra allt som någon utan en fysisk funktionsnedsättning orkar göra. Men det är så jäkla svårt. För vem är jag att gnälla? Att tycka synd om mig själv? Jag lever ju. Trots de dagar som jag har som svårast att andas, så andas jag iallafall.”

******************************************************************************************************

Det var länge sedan jag skrev detta och nu i veckan fick jag besked om att jag måste byta psykolog, igen. Säkert för 5te gången under de senaste åren. Jag är så trött på detta! Jag vet inte hur många gånger denna vecka som jag brutit ihop efter det. Det låter så töntigt att bryta ihop för en sån här sak, men jag kan inte hålla ihop mig själv och mina känslor. Jag känner mig så sjukt ensam, övergiven och sviken av vården, igen. För att jag ska kunna vara stark i mig själv, orka vara vuxen och positiv inför andra som folk säger att jag är, så måste jag vid vissa tillfällen också få vara liten inför någon annan. Hos min senaste psykolog kunde jag verkligen det.

Men jag börjar tveka på mig själv, på mitt mående. Mår jag bättre av att inte prata med någon om allt jag varit med om och hur jag ska tackla de motgångar/utmaningar som ibland känns som berg att bestiga? Är min ångest bara inbillning? Krigar jag inte tillräckligt mycket? Borde jag klara av mitt liv själv utan att ventilera med någon utifrån? Hur ska jag någonsin klara detta utan hjälp och hur tusan blir jag i så fall min egen hejarklack?

Nu har det gått ett par dagar sedan jag fick meddelandet, har inte orkat ta tag i denna djungel med psykologhjälp för jag blir så ledsen varje gång jag tänker på hur situationen ser ut. Saknar min psykolog så galet mycket och så fort jag blir påmind om allt så börjar jag bara gråta eller blir förbannad. Tänk om allt bara kunde få flyta på någon gång, så man slapp allt detta krångel med vården i region Stockholm. Nu är det iallafall helg och jag kan ändå inte göra något åt saken över helgen, tror att jag känner mig starkare nästa vecka för att gör något åt detta skit. Bryt ihop och kom igen säger man ju av en anledning...

Gillar

Kommentarer