Ett år utan livemusik.

Detta är inget gnäll eller tyck-synd-om-mig-inlägg, utan bara tankar och en vädjan till alla som läser att hjälpa till på det sätt ni kan.


Det låter dramatiskt och för mig har det varit och är fortfarande tufft. Jag kommer ihåg att jag tvekade att åka in till Oscarsteatern för att se (var jag då inte visste än) sista Så som i himmelen. Min näst sista inbokade föreställning av musikalen, men som sedan blev den sista då allt ställdes in efter det. Det blev också det sista liveframträdandet på ett bra tag och igår var det exakt ett år sedan dess. Ett år utan mitt syre, ett år utan konserter, musikaler och allsång. Det jag då tog för givet. Jag hade något inbokat nästan varje helg, ibland blev det intensivt (och dyrt hehe), men trots det så var det så gav det mig så himla mycket. Hur ont jag ��n hade, hur ledsen jag än var, hur mycket tid det än tog, så var allting värt det. För när jag sitter där i publiken så spelar inget annat någon roll. Att få förmånen att uppleva livemusik i alla dess former, är en otrolig lyx och det är en helig stund för mig. På det sättet laddar jag mina batterier, jag får en paus från livet och sugs in i en helt annan värld.


De första månaderna så kändes det bara trist att allt blev inställt, men ändå väldigt självklart. Jag försökte att inte tänka så mycket på vad detta skulle betyda för mig, mer än att jag helt plötsligt inte hade helger uppbokade haha. Sommaren kom, allsången blev hemma i soffan framför TVn, jag jobbade på och kände efter ett tag att det ändå passade rätt bra då jag slapp bråka med jobbet om ledighet på tisdagarna. Det var självklart otroligt tomt och kändes tufft, men på något konstigt sätt så klarade jag av att hålla modet uppe. Men sen i oktober så hände något. Det var som att allt kom ikapp mig. Som att någon helt plötsligt hade väckt mig ur någon slags dvala. Den någon var Helen Sjöholm (såklart, tänker väl några nu haha) när hon klev in i Så mycket bättre. Trots att det oavsett pandemi eller inte bara visas i TV, så brast det för mig.

Jag insåg nog inte förens då hur lite jag hade lyssnat på musik sedan hela underhållningsbranschen stängdes ned. Omedvetet så hade jag bara slutat att lyssna. Slutat att prata och ignorerat varenda känsla och tanke om musik, grät inte, svarade att det ska nog gå bra när folk i min närhet frågade hur jag kände och tillät mig liksom inte att känna det jag egentligen borde ha känt. Det gjorde FÖR ont, så för att jag skulle kunna orka fortsätta att sätta ena foten framför den andra om dagarna, så stängde jag av. Men så kom den där oktoberdagen när Helen dök upp i TVrutan. Det var som att trycka på en knapp och hela jag bara rasade känslomässigt.

Klart som fan att jag tyckte att det var jobbigt att inte få gå på mina konserter, musikaler och sådant! Det som gjorde mig glad, tacksam, gav mig livslust, motivation, inspiration. Det som peppade mig, gjorde mig starkare, så jag orkade med alla läkarbesök, alla motgångar i livet, stora som små-fanns plötsligt inte där längre. Såklart det känns! Sedan den dagen när det brast och hela tiden fram till nu så har det varit så jäkla tufft! Trots att detta inlägg nu blir sjukt långt, så känns det fortfarande inte som att jag inte fått ned de rätta orden som kan förklara hur jobbigt jag faktiskt tycker att det är.


Jag vet att detta bara är en liten pissdel del av vad andra har fått uppleva på grund av denna pandemi, att detta verkar så ytligt och egoistiskt, men jag vet också att jag är långt ifrån ensam med att känna denna tomhet. Denna förtvivlan. Men ett år. Ett år har underhållningsbranschen legat nere. Det skrämmer mig så otroligt mycket hur mycket musik vi kan ha förlorat under denna tid. Att underhållningsbranschen går på knäna och kan ta slut, att det kommer krävas så mycket olika resurser många många år efter denna pandemi innan allt blir som vanligt igen i denna bransch. När ord och känslor inte räcker till, då tar vi till oss musiken. Det tror jag vi alla gör och att inte få uppleva den live gör ont. Fruktansvärt ont och jag märker det på mig, småsaker känns ibland som berg att bestiga helt plötsligt, orkar inte, vill inte, blir irriterad på allt och alla och jag känner mig helt enkelt väldigt tom samtidigt som det bubblar så mycket känslor inom mig.

Så snälla, stötta genom musikfonden, köp merch, streama digitala konserter, lyssna på musik! Jag har tagit det stegvis och har nu börjat kunna lyssna på musik igen under de senaste veckorna och tillåtit mig själv att gråta, att få känna det jag känner när jag lyssnar på musiken, läker lite iallafall trots att det inte är live. Har också börjat kolla igenom gamla konsertbilder, allsångsbilder, läsa gamla blogginlägg och sådant. Hur jobbigt det än känns så blir jag lite gladare av att minnas allt fint jag än så länge varit med om. Behöver jag ens säga hur mycket jag längtar tills den dagen kommer där jag får uppleva liveframträdanden igen?!


Cred till alla som orkade läsa hela vägen ned hit haha!

Gillar

Kommentarer