Bra självförtroende?

Jag fick en fråga igår på snapchat av min 20-åriga klasskompis. "Har du några tips på hur jag kan få bättre självförtroende?" Bara sådär, från ingenstans. Till en början så hade jag verkligen inget bra svar! Vem är jag att svara på den frågan liksom? Har verkligen ingen koll på självförtroende då jag ibland har fruktansvärt dålig självinsikt ibland. Men så kom jag och tänka på hur gammal min klasskompis egentligen är. 20-21 år. Vad gjorde jag i den åldern? Hur kände jag då? Vad tänkte jag då?

För det första, när jag var 20-21 så fick jag mitt cancerbesked som vände min värld helt upp och ned samtidigt som hela livet pausades. Jag fick ta studieuppehåll, spendera dagarna på sjukhus, blev pumpad med cellgifter och klarade inte ens av att gå på toa själv när det var som värst. Jag var så vilsen och kände att jag inte klarade av någonting, men framför allt så var det inte jag som kontrollerade mitt liv. Det var läkarna som gjorde det. Det enda jag kunde göra var att stå ut. Jag som trodde att jag var odödlig.

När jag var klar med mina cellgifter och min läkare hade sagt ok till att komma tillbaka till skolan så fortsatte jag direkt studera vidare och kände att jag hade tappat allt. Som att cellgifterna hade slagit ut mina hjärnceller och ändrat om hela mig. Ville jag verkligen fortsätta plugga? Kan jag verkligen detta? Men jag beslöt mig för att fortsätta ändå. För innerst inne visste jag att jag ändå var på rätt väg.

Sedan bara någon månad efter min examen några år senare så fick jag mitt första riktiga heltidsjobb som utbildad. Kände mig så grön. Så okompetent och så otillräcklig. Har alltid varit den som är bland de äldsta och tyckt att det varit jobbigt att säga något om jag inte hängt med och det har alltid varit vuxna som tyckt att jag varit så klok vilket skapat höga förväntningar på mig själv. Men det var där som jag fick lära mig och kände att det var okej att säga högt att jag inte kunde. Att jag är ung, har aldrig varit i dessa situationer förut och vill ha hjälp, eller åtminstone få saker förklarat för mig så jag hänger med. Det var så otroligt befriande när den poletten trillade ned i min hjärna! Att be om hjälp och erkänna sina fel är bland det finaste man kan göra för sig själv tycker jag.

Så vad svarade jag min kompis då efter dessa tankar? Jo, att våga utmana sig själv. Prova nya saker. Fundera på vem du är. Vad du står för. Vad du tycker. Det behöver inte vara solklart, men jag tror att man känner sig själv mer än vad man tror. Utmana dig själv genom att uppleva massa nya saker, på så sätt så samlar du på dig mer livserfarenheter. Framför allt tro på dig själv, du kan mer än du tror. Du kan massa saker och upplevt massa saker redan, ta vara på den kunskapen. Men jag tror att det viktigaste är att låta det ta sin tid och känna att det är okej att det tar tid. Enligt mig så är man mer förvirrad som 20-åring än som tonåring. Det är jobbigt att vara ung vuxen!

Så vad vill jag egentligen säga med detta då? Att vara 20 år känns så himla länge sedan, mycket har hänt på 10 år och framför allt att mycket hände under mitt 20onde år som har gjort mig klokare och mer självsäker och som fått mit självförtroende bättre vilket är så himla skönt! Hur är det med ert självförtroende? Håller ni med mig om mina tankar? :)

Gillar

Kommentarer