Balansen mellan dödsångesten och friskheten.

Jag har blivit tvungen att lära känna min kropp efter cancern. Framför allt min menscykel. Jag vet exakt när det är dags för alla olika skeden under denna process. Hur min kropp fungerar, vilken smärta som hör till vilket skede och jag vet att det inte är farligt, utan att det snarare är ett friskhetstecken. Att min kropp fungerar som den ska. Jag vet att denna smärta kommer. Jag vet att den är så stark så jag går runt med ett illamående i några dagar, att den är så stark så jag knappt kan eller vill röra mig eller ens andas. Men trots all denna fakta så tar smärtan och rädslan över och allt som hör till logiskt tänkande bara försvinner. Tvivel, oro, ilska. Allt blir nattsvart och jag hamnar i någon slags bubbla i några dagar. Kan inte tänka rationellt, kan inte koncentrera mig, kan knappt andas. Hela kroppen skakar av smärta och ångest. Att försöka tänka bort smärta är inte lätt. Det gör för ont, jag blir livrädd, får panik och det blir en ond cirkel.

Det är som att jag varje gång blir påmind om att det värsta faktiskt kan hända en gång till. Jag är aldrig trygg. Som att jag aldrig får vila från katastroftankarna. Jag öppnar mitt Worddokument med saker jag skrivit ner som jag kan göra för att lindra dödsångesten och återfallsrädslan, det hjälper ett tag men sen kommer paniken tillbaka. Det är så jäkla svårt med denna balans, trots att jag har förklaringen svart på vitt i telefonen om varför jag har ont så hjälper det inte. Det brukar lägga sig efter några dagar när jag gått igenom mitt mantra några gånger varje dag.

Hur ont det än gör, så andas igenom smärtan. Det är så här nu för en stund. Det är ingen fara. Jag är frisk. Detta är helt normalt och det är okej att känna oro. Håll oron och alla andra känslor i handen. Vila i det. Känn dig liten för en stund. Det är okej att känna att det är jobbigt. Att bli arg. Ledsen och orolig. Gråt om du behöver. Be. Andas Elin. Det är okej. This too shall pass. Bara andas.

Gillar