Ångesten.


Igår när jag la mig i sängen så bröt jag fullständigt ihop alltså. Minns inte när jag somnade med tårar i ögonen samtidigt som jag kippar efter luft då jag glömt att andas på ett tag. En minut klarade jag av att lyssna på min ljudbok men sedan försvann fokuset helt och jag grät och grät och grät. Allt bara kom ikapp mig helt plötsligt. Jag har helt stängt ute dessa känslor i ett bra tag för jag inte orkat känna efter. Inte orkat gråta eller erkänna för mig själv hur jobbigt det faktiskt känns. Har ignorerat det så mycket jag kan, tänkt på något annat snabbt när jag märker att jag blir påverkad, uppehållit mig med andra saker, flytt från det som känns jobbigt helt enkelt eller reagerat med ilska mot de jag älskar när de påminner mig om något som gör ont. Men nu gick det inte att ignorera, utan ångesten och smärtan kom ändå. Ångesten som håller mig i ett järngrepp när den väl dyker upp, känslan av att inte kunna andas, som att en snara dras åt mot strupen och gör livet så himla kolsvart. Känslan av att faktiskt vilja vara i någon slags medvetslöshet för att bara få slippa känna, slippa vara här och nu. En ångest och sorg över så töntiga saker egentligen då jag vet att jag är långt ifrån ensam. Men det gör lika ont ändå. Känslan av att ingenting känns meningsfullt längre, att min kroniska smärta inte känns värt någonting alls, att allt kämpande med sjukvården inte ger något resultat. Att jag inte kan hantera det längre, att jag aldrig får en paus, att jag aldrig får vila. Spelar ingen roll vad jag gör, för att smärtan jag får efteråt känns inte värt det. Syftet försvinner, lusten försvinner och då sitter jag med den här brutala ångesten och förtvivlan och vill bara dö, samtidigt som jag vill leva. Så jäkla mycket. Tror att det var lite olika saker som triggade det denna gång. Idag mår jag bättre, känner mig inte lika skör men väldigt väldigt utmattad. Hoppas att jag kan somna lättare ikväll...

Gillar