Alltså jag blir så extremt stolt varje gång mitt lilla hjärta gör någonting nytt, det är så underbart.

För ca 1,5 vecka sedan så började hon lära sig att skrika ''NÄÄÄÄ'' när hon inte vill sova och när hon är sur, alltså man ser verkligen på hela hennes mun hur hon försöker uttala ordet och ibland så blir det verkligen nästan ett klockrent uttal. Hon har även börjat försöka säga mamma, men det låter mer som ''njanja'' men hon skriker det efter mig!! Det är så sjukt, hon är inte ens tre månader. Jag vill bara lägga mig ner på marken och gråta när hon gör det för att det är så gulligt.

OCH IGÅR!!! så skrattade hon hennes första riktiga skratt!!! Det är det gulligaste jag har hört i hela mitt liv, jag skrek rakt ut och började gråta haha. Hon är så duktig och jag är lyckligaste mamman på jorden tror jag.



Stay Humble
Stay Focused
Stay Blessed

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag blev sjukskriven från skolan pga psykisk instabilitet i slutet av 6an, så när alla andra fick sommarlov hade jag redan haft det i flera månader kändes det som. Som jag berättade i mitt tidigare inlägg så drack jag väldigt mycket under den här tiden, varje helg. När det blev sommarlov blev det till och med oftare än så, ibland 5 dagar direkt efter varandra. Precis i början av sommaren så lärde jag känna en ny tjej, jag tyckte hon var så cool minns jag, hon kände alla dom som jag alltid hade fått höra att man inte ska umgås med, dom som man skulle hamna i problem om man kände dom. Jag började umgås mer och mer med henne, och hon var min första vän som tog droger. Jag hade alltid varit så extremt emot alla droger förutom alkohol, just pga min pappas död. Men nu var jag inte emot det längre, nu var jag nyfiken. Vi festade som aldrig förr, jag fick komma till fester med människor jag aldrig trodde jag skulle sitta i samma rum med. Och en kväll frågade jag henne om jag kunde få testa röka på med henne, hon sa nej först, men efter några dagar satt vi där i mitt vardagsrum och rullade.

Första gången jag rökte var det spice, drogen som ungdomar idag dör av bara ett bloss. Det var farligt då också, men absolut inte lika farligt som det är idag. Jag minns hur nervös jag var när jag skulle ta första blosset, hur roligt jag tyckte att det skulle bli. Jag skrattade åt allt, och sen tryckte jag i mig ett helt paket med 15 muffins och sen sov jag. Efter den dagen så började jag röka då och då, men det tog inte länge tills det var en daglig vana. Min vän var ändå väldigt ''skyddande'' om mig, för hon ville inte att jag skulle gå för långt, så hon sa alltid till mig att hon inte ville att jag skulle umgås för mycket med dom andra vi brukade vara med, att hon helst inte ville att jag skulle träffa dom själva osv för dom var redan djupt nere i missbruket, och jag lyssnade på henne i början. Jag började träffa hennes vänner i smyg, på nätterna när hon inte visste så umgicks jag med dom och drack, rökte osv. Jag blev intresserad av en av killarna vi brukade hänga med, så jag ville vara med honom hela tiden, men hon tyckte inte om det, hon var van att vara den ända tjejen i gänget. När hon sen åkte in på behandlingshem, det var då allt spårade ur, för då var det fritt fram.



Stay Humble
Stay Focused
Stay Blessed

Likes

Comments

Nu i slutet på Februari ska jag åka upp till min hemort för att träffa dom i min familj som bor där och några vänner. Det är alltid ångestladdat för mig att åka dit tyvärr, det finns så mycket gamla dåliga minnen där som jag blir påmind om när jag kommer dit. Det finns så många människor jag inte vill se men som jag vet att jag kommer se för det är ett så litet samhälle. Det finns så många som jag vet kommer ''vara glad för min skull'' att jag har en dotter nu och allt går bra för mig, men dom har inte rätt att vara glada för min skull, för det var dom som tog avstånd från mig när jag inte hade någonting, och det finns även dom som är en del av mina problem jag hade då. Jag brukar vara så full av ångest när jag är där, men denna gången kommer jag hålla huvudet högt, för denna gången kommer min dotter vara med mig. Denna gången ska jag bara fokusera på det positiva, att jag äntligen får träffa en av mina närmaste vänner och hennes son, att jag får träffa min familj och ha med mig i bakhuvudet att jag vet vem jag är nu, en resa ska inte förstöra det. Jag är starkare än så nu.



Stay Humble
Stay Focused
Stay Blessed

Likes

Comments


Jag minns första gången jag blev full. Det var halloween 2010, jag var alltså 11 år gammal.


Jag hade nästan bara vänner som var flera år äldre än mig, dom flesta var omkring 4 år äldre än mig. Mina vänner hade börjat dricka och jag fick hela tiden höra om deras historier om vad dom hade gjort när dom var fulla och hur roligt det var. Så jag bestämde mig för att jag också ville testa.

Vi samlades hemma hos mig ungefär 6 st tjejer och jag hade 2 st cider 7.0% och så skulle jag dela en kvarting vodka med en av mina vänner. Jag hade lås på min dörr, och självklart kunde väll mamma aldrig tänka sig att det vi gjorde där inne var att dricka alkohol, jag var så liten. Jag minns när jag hade druckit min första drink, hur varm jag kände mig i kroppen, det kändes jätte spännande och roligt. Efter någon timme när vi började bli lite fulla så sa vi till mamma att vi skulle gå ut och gå ‘’bus eller godis’’ och vi gick ut och drack ännu mer, jag minns att jag tålde ganska mycket redan den första gången. Jag drack båda mina cider och mer än halva vodka flaskan, och jag kunde ändå kontrollera mig, jag mådde inte dåligt, allt var bara jätte kul. En av mina vänner blev så full den kvällen så hennes mamma kom och hämtade henne för hon hade hört på hennes röst att hon var full.

Kvällen slutade faktiskt bra annars, ingen mådde dåligt och jag åkte hem till en av mina vänner och sov där för att mamma inte skulle märka att jag var full. Efter det så började jag dricka då och då med mina vänner, 2 gånger i månaden kanske.


När det hade gått ca ett år efter min första gång så drack jag nästan varje helg, ibland både Fredag, Lördag och Söndag. Jag och mina vänner åkte runt i bilar hela nätterna och var as packade. Jag minns vintern när jag precis hade fyllt 13, jag och min bästavän drack så mycket att vi hade tappat räkningen efter att vi hade varit fulla 15 helger i rad, jag förstår inte hur vi hade råd, hur vi orkade och hur vi aldrig blev påkomna. Vi var så bra på att dölja det. Alkoholen blev min tröst, räddning och min bästavän, och jag var bara 13 år.



Stay Humble
Stay Focused
Stay Blessed

Likes

Comments

Jag och Cleopatra var på bvc i början på veckan på hennes 2 månaders kontroll (hon var 9 veckor) och det gick såååå bra! Hon hade gått upp ett helt kilo sen sist, från 4700g till 5700g och så är hon 58cm lång! Alltså hon börjar verkligen bli så stor REDAN, tiden springer verkligen iväg.

Jag blir så himla stolt över henne när jag ser alla nya framsteg som hon gör. Sköterskan var så nöjd över hennes utveckling också, hon kunde allt hon ska kunna nu klockrent!
Den här lilla tjejen har verkligen en egen vilja redan, och är extremt envis (som sin mamma) men det är än så länge en fördel för henne, för att hon lär sig så mycket för att hon är envis. Hon älskar redan att ''gå'', hon vill bara att man håller henne stående hela tiden och så .tar hon steg framåt, så duktig min lilla älskling!



Stay Humble
Stay Focused
Stay Blessed

Likes

Comments

10 år.

Det var så gammal jag var när jag första gången tog ett rakblad och drog det över huden. Och där var jag fast. Jag minns att jag tyckte smärtan var skön och det släppte en stor klump i bröstet när jag såg blodet sippra ut. Jag var bara ett barn som borde ha lekt med mina leksaker fortfarande, men det hade jag slutat med för alldeles för längesen. Jag minns när jag var 11 år och min självskada blev mer och mer, jag skar mig under troskanten för där skulle ingen någonsin komma på mig. Jag började elda tändare i flera minuter och sen pressa den kokheta metallen mot huden och jag tryckte in nålar i händerna för det syndes inte. Jag försökte på alla sätt att bedöva min psykiska smärta med fysisk smärta. Ju äldre jag blev så tog jag till nya metoder för alla metoder slutade så småningom att funka.

När man sitter hos psykologer brukar man få svara på frågor om man någonsin har haft ett självskadebeteende antingen i form av att skära/bränna sig, sex, alkohol/drog missbruk, hetsätning/svältning osv. Det känns lika hemskt varje gång jag har varit tvungen att kryssa i precis alla alternativ, för det är inte så det ska vara.

Jag är nu en mamma själv, och det gör att jag nu kan förstå lite bättre hur det måste ha känts för min mamma att se nya sår på sin dotters kropp var och varannan dag. Hur stor rädsla hon måste ha känt den gången jag var 13 år gammal och kom ut ur mitt rum med uppskurna armar och blodet bara rann. Den dagen slutade tyvärr i en överdos av ångestdämpande tabletter, en ambulanstur till akuten och sedan vidare till psyket. 

Självskada är något som har varit extremt svårt för mig att övervinna, jag blev van från så ung ålder att använda den metoden när jag mådde dåligt och jag tror det är svårt att någonsin bli av med dom tankarna helt och hållet. Jag slutade göra illa mig själv när jag var 15 ungefär, men jag har haft återfall efter det. Nu har det gått två hela år sen jag senast gjorde illa mig själv och jag är säker på att den gången för två år sen var mitt sista återfall. Idag är jag istället livrädd för smärta, även fast jag har en väldigt hög smärttröskel så vill jag gärna inte känna smärta längre. Det är skönt, att inte njuta av smärtan längre, det är så jag vet att jag har lyckats! 




Stay Humble
Stay Focused
Stay Blessed

Likes

Comments

Dom flesta kan nog komma ihåg dom där stora händelserna som förändrar ens liv. Men de som förändrade största delen av min uppväxt kan jag inte ens komma ihåg, för jag var bara 2 år gammal när min pappa dog.

Mamma försökte sitt bästa att förklara för mig och min bror att pappa kommer inte hem igen, för pappas hjärta var sjukt och hade slutat funka sa hon. Hon ville så gärna skydda oss från sanningen, och hon lyckades i några år. Tills den där kvällen när jag var omkring 6 år, och mammas ”nya” kille var så där full och arg igen, så fick jag höra dom där orden för första gången ”din pappa var bara en knarkare” men det var absolut inte sista gången någon skulle säga dom orden till mig. 


Och där bröts mammas skyddsnät hon hade skapat för mig. Min pappa dog i en överdos, det var sanningen.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag under min uppväxt fått höra saker om min pappa, och det värsta är att jag inte ens själv kan komma ihåg honom. Jag minns hur dom flesta i min hemort såg ner på min familj och släkt för att alla visste vad som hade hänt. ”Hennes pappa var knarkare och dog, och hennes farbror sitter inne pga drogerna. Hon kommer bli precis som sin pappa, hon röker ju redan cigaretter. Hon kommer dö av överdos, precis som sin pappa. Det är inte konstigt att hon är som hon är, vi vet ju vem hon tar efter.” 


Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Hur kan man säga så till ett oskyldigt barn? Jag tror inte att det är så konstigt att jag tillslut vände mig till drogerna, för alla ”visste” ju redan att jag skulle bli som honom. 


Jag älskar min pappa, även fast jag aldrig hann känna honom. Jag kommer aldrig och har aldrig sett ner på honom oavsett vad han valde att göra, och det är inte hans fel att det blev som det blev.

Vila i frid pappa

Likes

Comments

Jag har länge tänkt på detta, att en gång för alla börja dela med mig av mitt förflutna, det mörka jag bär med mig, det som ingen ser, men det som har format mig till den jag är idag. Jag har stoppat mig själv så många gånger av anledningar som ''vad ska andra tycka om mig om detta kommer ut?''. Men jag bryr mig inte längre, jag är nog stark i mig själv nu och jag vet vem jag är, och jag vill berätta. Jag hoppas att någon annan kanske kan hitta styrkan en dag genom att läsa det jag kommer dela med mig av, och då är det verkligen värt.


Jag är 19 år gammal, men min själ känns som 100 år efter allt jag gått igenom och allt jag har sett. Mitt liv har från väldigt ung ålder bestått av psykisk ohälsa som skapats av så många faktorer i min barndom, som har lett till många turer in och ut från psyket, behandlingshem och fosterfamilj. Min lilla kropp har överlevt självskadebeteenden, missbruk och övergrepp. Och i mitt samvete bär jag en stor tyngd efter vad jag har gjort mot andra människor. Och det är detta jag kommer dela med mig av. Men självklart också om min nya underbara vardag, men min underbara dotter Cleopatra som idag är 9 veckor gammal. Lyckan i mitt liv.


Första riktiga inlägget kommer snart, så håll utkik!


Peace!

Likes

Comments