ingen föds hård

Man möter människor i livet och förundras över hur alla kan ha blivit så olika. Man studerar dem och ser hur de hanterar sorg, ilska och kärlek. Hur vissa alltid förväntar sig det värsta för att de blivit svikna så många gånger tidigare att de inte orkar bli det en gång till, och hur vissa drömmer drömmar som sträcker sig högre än månen och alltid föreställer sig det bästa. Hur vissa längtar efter att binda sig, medan vissa springer snabbare än blixten så fort de märker att någon börjar bry sig om en. För personen kommer ju ändå lämna. Och man kommer ju ändå bli ensam.

Det finns både något vackert, men också något så sorgligt över det här. Över livet och vad dess motgångar kan göra med människor. Över hur det kan forma det mest oskyldiga lilla barn som har hopp och alla världens drömmar i sina ögonen, till att bli en trasig kropp fylld med aggressioner och hopplöshet. Hur livet kan forma världens mest sårbara lilla unge till att bli en person som är hårdare än sten och kallare än snö. Hur livet kan lära ett barn att stänga av alla sina känslor och hålla allt inne tills det exploderar, medan ett annat barn, i kanske huset bredvid, klämmer fingret, skriker allt hon har och har tolv personer som står runt henne för att trösta.

Och jag kommer aldrig glömma när en familjevän till oss berättade om när deras son, som de adopterade när han var några år gammal, kom till deras familj och hur de var förtvivlade över att han inte visade några som helst känslor. Han bara stirrade ut i luften med en tom blick, utan några som helst tecken på varken kärlek, sorg, saknad eller förvirring. Men allt det kom att ändras en dag då han helt plötsligt upptäckte att han kunde få kramar om han visade sorg, och då började han gråta åt allt. Han märkte ju att han fick kärlek och uppmärksamhet. Närhet och bekräftelse. Och barn behöver det. Vi alla behöver det.

Jag tänker på mig själv och hur jag har lärt mig att gråta är något fint. Hur jag kommer från en familj där vi gråter när vi tittar på film, visar kärlek, blir berörda eller går igenom något jobbigt. Där känslor är något vackert och värdefullt och något som ofta blir besvarat på ett eller annat sätt. Och jag kommer ihåg mitt första samtal som jag hade med mina föräldrar efter att jag kommit till Burma, och hur lilla naiva jag var så fundersam över att tjejerna inte grät mer. Över att de inte visade sina sår eller skrek ut sin smärta mer. Men det är ju klart de inte gjorde det. För att medan vi kopplar tårar till en kram från mamma och pappa kopplar de tårar till svaghet och smärta. De kopplar det till att någon tidigare har blivit arg på dem för att de visat svaghet och nu har den rösten blivit deras egen.

Men de föddes inte så. Ingen föds så, men livet har helt enkelt inte gett dem något annat val. Livet gjorde dem hårda. Hårda för att de skulle kunna överleva.

Gillar

Kommentarer