Idag har jag jobbat, började tidigt för att julpynta på jobbet då vi hade julmys och bjöd på lite gott. Vi hade en gran i butiken som vi klädde, jättemysigt! Alla glada, smått trötta och förkylda, vilken kombination! Hoppas vi vinner tävlingen med vem som har bäst pynt, då blir vi bjudna på julbord! Efter jobbet gick jag och sambon ut och åt middag och hade lite gemensam tid mellan våra jobb. Han var ledig idag men jobbar nu på kvällen/natten på krogen så vi passade på att få lite tid tillsammans innan hans pass. Vi är duktiga på att uppskatta varandra och ge varandra närhet och det är något jag är stolt över i våran relation. Det känns som om många nu förtiden uppskattar sin mobil mer än sin partner. Vilket jag tycker är helt värdelöst! Vi är båda två personer som älskar att vara nära varandra, prata med varandra om allt eller inget och ge. Vi tar inte speciellt mycket av varandra utan ger hellre. Min älskade man, beundrar dig så!
Imorgon ska vi till hans föräldrar och julpyssla och baka med familjen. Så otroligt mysigt! Får se hur det blir med mitt pepparkakshus som jag envist ska göra! Återstår att se!

Idag som många andra dagar har jag funderat på hur jag bäst ska få hjälp. En tanke som har slagit mig så många gånger är att jag ska sluta med mina mini-piller och söka hjälp varje gång jag har ont, så att dom är tvungna att hjälpa mig och starta en utredning. Är det den enda lösningen? Det andra är egentligen att bara vara på dom med undersökningar och prova få hjälp av min barnmorska och från andra kvinnor med endometrios. Det lutat väl mest åt att sluta med mina piller. Tyvärr! Vill absolut inte ha så ont men jag måste få svar och hjälp. Och det är nog enklast om läkarna får se hur ont jag faktiskt har.
Varje gång jag har varit på undersökning så säger dom att dom inte ser något på ultraljudet och ja, det vara svårt att bedöma på vad man ser, eller i det här faller vad dom inte ser. Men allt jag har läst och hört från barnmorskor, läkare och professorer från Sverige och andra delar av världen så är det väldigt ofta som inget syns på ultraljudet. Det gör mig arg att dom totalt utesluter sjukdomen då.
Tänk om man kunde se in i framtiden, hur länge kommer det dröja innan jag får min diagnos? Om du misstänker att du har endometrios så sök hjälp på en gång! Tveka inte! Det finns en sida på Facebook som heter endometriosföreningen, så jäkla bra sida! In och gilla!
Tänk vad vi kvinnor ska behöva kämpa så jävligt. Aldrig ska vi ha det enkelt! Mens varje månad, barnafödsel, graviditet och sjukdomar som endometrios. Men det är allt detta som vi behöver gå igenom redan från tidig ålder som gör oss så starka. Vi är riktiga krigare! Jag är stolt över alla kvinnor och tjejer där ute i världen, vi är alla så grymma!

Ska rådfråga med min barnmorska hur hon tycker jag ska göra. Jag tror inte att min sambo är jätteförtjust i idén, han vill ju såklart inte se mig ha ont. Och det kommer jag ha... a lot! Men något måste ju göras!
Vem vet, jag kanske kan få honom att göra ett gästinlägg här så ni får läsa om vad han tycker och känner om min endometrios?

Nu ska jag ta lite varm glögg och vänta på att min fantastiska man kommer hem om en stund. Längtar!
God natt med er!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Resan har börjat för länge sen men resan tillsammans med en blogg börjar idag. Jag har haft endometrios i ungefär 2 år nu och det är mycket som har hänt som jag tänkte skriva här. Anledningen till att jag skriver om allt här utöver min dagbok är att jag vill att andra kvinnor och tjejer i samma situation inte ska känna sig ensamma. Att vi tillsammans kan stötta varandra och hjälpas åt. Var tionde kvinna har endometrios och dom flesta vet inte ens att dom har det. Det är så otroligt vanligt men ändå så är det så få som får rätt diagnos och oftast blir man diognoserad med IBS-mage eller helt vanlig mensvärk. Jag har tydligen båda...

Min resa började för nästan exakt 2 år sen, i november. Jag hade tidigare år slutat med mina mini-piller som hade fungerat jättebra! Denna dag då allt började var Jag och min sambo hos en släkting i Norrtälje och skulle precis åka tillbaka hem för att senare på kvällen jobba. Jag hade precis fått min mens och hade lite ont som man normalt brukar kunna ha. Inget märkvärdigt. I bilen halvvägs hem började jag få riktigt ont i magen, alltså längre upp än vad jag brukade ha. Tarmarna började ömma och jag trodde nästan att jag ätit något dåligt. När vi var hemma låg jag i fosterställning och att stå rakt kom inte på talan. Värktabletter hjälpte inte och vi gjorde oss redo för våra nattpass på krogen. Under kvällen så gick jag på toa och på något vis så vaknade jag på golvet, smärtan gjorde att jag svimmade. Jag jobbade passet ut med kallsvettningar och extrema smärtor. Min sambo sa flertal gånger att jag borde åka hem men jag vågade inte säga det till min dåvarande chef.

Det var den dagen då helvetet bröt sig loss. Smärtorna pågick innan mensen och efter mensen. Smärtan i benen, livmodern, tarmarna och ryggen var många gånger så stark att jag hade dödsångest. Jag kunde ligga och gråta i timmar och tillslut hamna i panikångest på grund av smärtan. Jag hade ont när jag gick på toa, hade feber, ofta kissnödig, blödde mycket, illamående, svimfärdig, spyfärdig, ont vid och efter sex. Jag kunde inte förstå var detta kom i från! Jag trodde att det var sista gången varje gång. Jag behövde vara hemma från jobbet under hela min mens-period. Så jag missade mycket av mitt dåvarande arbete på tele2 och det gjorde mig riktigt stressad.

30 juni 2016, förra året. Jag jobbade på mitt nya jobb som jag fått i Mars och jag hade precis fått min mens. Det tog inte lång tid innan jag började få ont och min kollega sa att jag borde åka hem. Vilket jag gjorde. Min sambo frågade om jag ville ha skjuts till akuten av hans kollega som var i närheten. Men jag ville bara hem och sova. Jag vaknade vid 18 och då hade jag så ont att mina ben hade domnat bort. Jag ringde gråtandes i panik min sambo och vi tog oss till akuten som skickade oss vidare till gynakuten. Vi hade vid det här laget läst om endometrios och hur vanligt det faktist var. Allt det stod om sjukdomen stämde in på mig och jag började bli mer och mer övertygad om att jag faktiskt hade det. Vi blev mottagna av en barnmorska och hon informerade oss om endometrios och sa att det lät som att jag hade det men att det krävs en undersökning av en gynekolog för att säkerhetställa det. Så jag skickades hem med en alvedon.

Dagen efter ringde jag endometriosmottagningen för att påbörja en utredning, de sa att jag behövde boka ett möte med en barnmorska för att påbörja en behandling med preventivmedel. Det skulle ta 4-6 månader för att få en tid hos en gynekolog. Några dagar efter fick jag tid hos en barnmorska och jag började med mini-piller igen.

Men det skulle ta ytterligare 9 månader innan jag fick tid hos en gynekolog på endometriosmottagningen.

När jag börjat med mini-piller igen så försökte min kropp automatiskt stöta ifrån dom och jag mådde jättedåligt. Jag var hemma väldigt mycket och när jag väl var på jobbet kunde jag inte göra så mycket.

En dag kallade min chef mig till ett möte, han hade varit på semester och nu när han var tillbaka hade han fått reda på vad som hänt mig och att jag hade varit borta mycket. Vid det här laget var jag väldigt nedstämd och mådde inte bra psykiskt. Han berättade på mötet att hans fru hade endometrios och att hon kämpade och gick upp ur sängen varje dag för att ta hand om barnen m.m. Hur ont hon än hade så gick hon alltid upp ur sängen och gjorde det hon skulle. Det han menade med det var att jag var svag som hade behövt vara hemma så mycket. Sen kom det, bomben och skottet mot mitt psyke. Han berättar att fler och fler som får diagnosen endometrios tar sitt liv. I tystnad satt han och stirrade på mig. Jag kunde inte hålla mig och allt brast. Tårarna forsade. Jag skämdes så otroligt mycket! Jag var svag, jag ville inte visa mig så här. Han tyckte jag var svag och satt alltså och diskuterade självmord med mig när jag mådde som värst. Jag var så arg och ledsen. Han gav mig en tumme upp och jag fortsatte jobba. Jag vågade först inte berätta för min sambo men tillslut kom det fram om mötet. Han var allt annat än glad.

Det dröjde inte länge innan jag var sjukskriven. Dels för smärtan och dels för att jag och chefen inte alla gick ihop, varken innan eller efter det som hänt och jag mådde väldigt dåligt över allt hat jag fått. Jag tålde inte människan. Dels för det han hade sagt på mötet och dels för hur han betedde sig mot anställda och mig. Sexuella trakasserier, ofredade mig och andra och var hotfull. 

Jag vågade stå upp mot honom och säga att det han gjorde var fel. Kan ju säga att jag inte fick fortsatt anställning efter det.

Den 2:a maj 2017.

Dagen var här, jag var glad, otroligt glad! Min sambo hade samma dag åkt till Stockholm på kurs och skulle vara borta i 2 nätter så min vän skulle följa med mig till gynekologen istället. Jag var inte överlycklig över att det var en man som skulle undersöka mig men det spelade inte så stor roll då jag äntligen skulle få hjälp. Trodde jag.

Efter 15 minuter blev jag diagnosernad med dysmenorré, alltså helt vanlig mensvärk. Jag gick som avstängd där ifrån och när jag på kvällen fick höra min sambos röst i telefonen så bröt jag ihop. Allt kändes hopplöst. Ingen inom vården trodde på mig, hur ont jag hade och att detta inte var "vanlig mensvärk". Allt kom tillbaka, hur svag jag var, kommentaren om självmord, att det inte var så farligt, ta en tablett så går det över! Det kändes så jävla hopplöst. Jag hade väntar i nästan ett år, på vad då? Inget?

Jag har läst om kvinnor som har kämpat i 8,10,11 år. Helt sjukt! Så 1 år är inget. Men 1 år är ändå för mycket. Vi som lider av dessa smärtor ska få hjälp betydligt snabbare än så!

Nu den 5:e december var jag på en privatmottagning och bad om att få en kvinnlig gynekolog denna gång. När jag kom dit betalade jag och sen möttes jag i dörren av ännu en man. Ännu igen kunde min sambo inte vara med så jag var åter igen ensam. Gynekologen  hade läst min journal och redan sett att jag varit på en undersökning innan där jag blivit diagnoserad. Det märktes att han hade bestämt sig. Ingen endometrios här inte. Ännu en gång som allt kändes hopplöst och jag är åter igen tillbaka på ruta ett.

Ska det vara så svårt? Att lyssna! Lyssna på oss kvinnor när vi beskriver vår smärta! Det är inte alltid som endometrios syns på ultraljud och man måste ofta gå in via ett titthål i magen och även då kan man missa endometrios. 

Vi måste bara fortsätta kämpa. Jag kommer inte ge upp! Men vi måste ändra på detta och tillsammans se till att vi blir trodda och att vården tar oss på allvar!

Det var en kortare historia om det jag hittills har gått igenom. Än är det inte slut och jag har förstått att det inte kommer ta slut på bra länge. Detta är bara början. Min sambo har varit min pelare genom detta, han har stöttar mig något otroligt och jag är så tacksam över det! Älskar honom med hela mitt hjärta!

Men nu säger jag god natt, jag ska upp och jobba tidigt imorgon,

På återseende!

Likes

Comments