Header

spårvagnen skramlar hastigt förbi

utecafeet som där är hela världen

lägger en sista växel i,

allt för att snabba på färden


förbi floden där fåglarna bor

som tillfälligt tagit en paus,

från att inspektera marken så stor

precis bredvid världen av kaos


någon snubblar och spiller sitt glas

över kvinnan nu täckt i rödvin,

springer förbi mannen i mustasch,

som döljer ett skadeglatt flin


döljer sina uppmärksamma visioner,

om kaoset mitt i en stad,

om skramlande spårvagnar och personer

ställer sig frågan “vad är vad?”


flinar med fåglarna åt världen alltför stor

för tacksamhet och ärliga förlåt,

inte minst att du naivt tror

det inte är dig de skrattar åt


då när ingen kollar, fortsätter vattnet strömma

fastän ingen stanna upp och inse

att något vi tenderar att glömma

är vad pauser kan ge


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Skämtade om att jag inte behöver en pojkvän eftersom jag har henne, men helt ärligt är det så lätt att underskatta vänner. Hon som alltid finns där och genuint bryr sig om vad jag känner. Hon som jag kan skratta med i minuter, timmar och år. Som jag säger är så otroligt viktig för mig men ändå kanske inte själv förstår. Kom som en räddare i nöden när jag inte kände någon där inne, som nu kan skratta åt vårat första minne. Hur vi såg felen i varandra först, eller med andra ord, vems behov av tandställning som var störst. Och vi fortsätter skratta åt dåliga skämt om klasskamrater och efter sent plugg där båda kämpar för att få A, Moa Pettersson du är så sjukt jäkla bra <3<3<3

Likes

Comments

Är vanligtvis inte den negativa typen men känner verkligen att ett halvår utan d-vitamin gör vem som helst till en surtant. Kräver inte nödvändigtvis värme men åtminstone lite sol. För med solen kommer vårmodet och oj vad jag längtar. Längtar efter en snygg kavaj med en söt topp under, eller kanske några randiga culottes med vita sneakers Men tills den gula saken på himlen dyker upp kan jag iaf drömma mig bort på zara <3

Likes

Comments

Jag skrev en dikt, den är slarvig men ville bara få ner mina tankar snabbt.


Jag vet inte vad jag ska svara min lillasyster när hon säger att våldtäktskultur är ett överdrivet ord. Jag vet inte hur några meningar ska räcka för att beskriva en värld så obehagligt läskigt stor, hemma vid ett säkert middagsmord. När rädslan inte längre finns där, hur jag alltid måste smsa mina kompisar var och när för vi är rädda för varandras säkerhet, och jo jag vet, vi kan andas lugnt enligt våldtäktsstatistiken men tänk om förhoppningarna gör mig besviken. Tänk om, tänker vi alla, alla vi som går i den kalla vinterkylan påväg hem med alkohol i vårt blod och liksom redan där vet, det kanske ser ut som om jag ber om det. Och jag vågar inte heller låta killen bjuda mig, för han är nog snäll eller kanske är jag bara ännu en tjej som inte ser så nykter ut så han kan nog få mig i säng till slut. Och även om jag säger att jag inte vill med honom hem har han ju faktiskt lagt en massa pengar på mig, så det måste ju bli någon slags gentjänst för alla pengar som bränts. Jag vet inte hur jag ska berätta om hur jag alltid blir tafsad på, hur de aldrig verkar förstå vad som menas med stopp, snälla ta bort dina jävla händer från min kropp. Rör mig inte utan mitt godkännande, inte min idrottslärare som tog tillfället i akt när jag bara var tolv, inte kompisen, inte killen på ett trångt dansgolv. Inte nu, inte då, snälla rör mig inte, bara gå! Varför ska jag berätta när hon snart själv kommer förstå.




Påtal om ofredanden - För några dagar sedan läste sångaren Halsey upp en dikt under Women's march och det är någonting av det absolut finaste jag hört. Lyssna och lyssna sedan om och om igen.

https://www.youtube.com/watch?v=TKddxONWn78

Likes

Comments

Exakt sju år. Exakt sju år senare. Släpper fingrarna från tangentbordet i några sekunder och låter bara tårarna falla ner på lakanet. Exakt sju år senare, exakt lika förbannad på hon som sa att det inte var något, exakt samma tomhet i huset som vi hänger våra jackor i och exakt för stor var tumören och exakt på samma sätt exakt på samma sätt som då repeterar jag under gråtattackerna "det är så jävla orättvist". Jag vill bara prata med henne. Jag vill så himla gärna prata med henne, krama, tacka.

Jag saknar dig så så mycket



exakt så så jättemycket

Likes

Comments

Tänkte först skriva om mitt intresse för kläder/att designa kläder och sen tänkte jag att det var lite för tråkigt att lyssna på och att känslor är mer intressant och sen tänkte jag att va ska jag bara skriva när jag är ledsen då?

Tror att många, liksom mig själv, har lätt för att försöka verka djupa och önska att varje mening som lämnar tungan kan citeras och ramas in. Tror, men vet inte, också att det kanske är därför som det blir så lätt att gå tillbaka till att älta, när ingen kan distrahera än längre, man ligger ensam under täcket och tankarna börjar viska, då, då kommer ältandet. I alla fall ska jag försöka fokusera på det positiva för uttrycket "its okay not to be okay" eller något liknande är verkligen inget för mig som fått in en rutin att gråta minst en gång varannan dag, bara för att jag kan, för att jag ofta vill.

...Så idag var en bra dag, jag vill designa min egna balklänning eller studentklänning, kanske båda, och är sjukt taggad. Ska urringningen vara ett djupt V eller inte. Ska jag ha spaghettistraps. Ska övre delen ha superduper-många blommor eller bara super-många? Var ska jag köpa spetsen och vilken färg ska klänningen vara?? Kanske "Dusty Rose" eller drömmigt blågrå? Gjorde ett slarvigt lite "screening-collage" och i denna banan tänker jag för balklänningen. Hur fin är inte den blå? Eller kanske den blåa färgen fast med överdelen på den översta till vänster? Kanske överskattar mina kunskaper om att designa kläder något haha men vet att jag är noggrann så tror själva detaljerna med blommor och spets kan bli riktigt fint. Godnatt /Lovisa

Likes

Comments

Klockan är 20.07 och jag sitter i min säng med de mörkgröna kuddarna jag köpte förra veckan. Jag kan nog sitta här i timmar, vilket kanske låter fint men är fan så jävla hemskt. Kan sitta här och stirra på skärmen, kanske även mina kläder som verkligen inte är organiserade i färgordning. För jag får inte fram några ord. Jag får fortfarande inte fram orden. Hur sjukt är inte det? Att det om fyra dagar har gått sju år sedan hon dog och jag kan inte ens få fram rätt ord. Sån jävla besvikelse.

Klockan slår 20.10. Nu börjar ögonlocken bränna igen, inte riktigt sådär som de beskriver på film men typ. Och jag vet fortsättningen, kan mina rutiner, hur man gråter tyst för att inte väcka familjen, hur man krossas i tusen bitar utan att någon märker. För det är ingen som ska behöva märka längre, för det är ingen som ältar sju år senare. Ingen.

Jag kommer på mig själv med att tänka "tänk om hon stod där, där precis vid kaktusen vid dörren" och det är gör så fruktansvärt ont. Så fruktansvärt jävla fucking fittont och är det inte helt fantastiskt att det gått sju år och det närmaste jag kan komma att beskriva mina känslor är med ordet fittont. Som är vadå? Ett adverb? Nått sånt.

20.19 och hon står fortfarande inte där. Bara en kaktus som har slutat växa eftersom ingen tar hand om den, inte jag heller. Och jag vill fråga henne om fittont är ett adverb och även om klockan fortfarande är 20.19 hade vi snackat i mitt rum tills i alla fall klockan nio och kaktusen börjat växa igen.

Likes

Comments