Jag tänkte dela med mig utav vad som ledde till att jag inte fullföljde min behandling på denna vårdenhet och allmänna tankar och känslor kring det.

Vi börjar med vad det faktiskt är för avdelning. Följande är taget ur VGR's hemsida:

"Avdelning 369-Västra Götaland Självskadeenhet (VGS) är en regional högspecialiserad behandlingsenhet för vuxna med allvarligt självskadebeetende. Enheten är den första i Sverige och en av få i världen och har 10 vårdplatser. Målgruppen antas ha hög samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser och har provat andra behandlingsalternativ tidigare utan tillräcklig effekt. För att få vård krävs remiss från specialistpsykiatrin. Enheten erbjuder två olika 12 veckors strukturerade och intensiva behandlingsprogram båda med utgångspunkt i Dialektisk beteendeterapi, DBT: 1.) DBT heldygnsvård 2.) DBT- PTSD, ett behandlingsprogram för heldygnsvård och för patienter med Posttraumatiskt stressyndrom (M Bohus, Mannheim, Tyskland). Självskadeenheten kan även ta remisser för konsultation för att stödja pågående behandling och/eller förbereda vård på enheten. Enheten bedriver forskning i syfte att öka kunskapen om självskadebeteende och förbättra vården för personer med självskadeproblematik."

Jag måste erkänna att jag har varit kritisk från start att vårdas på denna enhet av flera faktorer:
Ryktet om avdelningen gick orimligt bra för att enbart ha varit öppen i ett år, hur och varför? Hur kan man veta att detta är en så bra "högspecialiserad enhet" när den varit öppen såpass kort tid? Vart har vi statistik och fakta på att deras behandlingsmetoder har en god effekt?
För det andra vet jag själv att jag är hospitaliserad, jag har svårt för sjukhusmiljö och mår överlag inte bra av det. Jag blir bara sämre av att vara i en miljö som gör mig medveten om att jag är "sjuk".
Jag frågade mig också hur en 12 veckors behandling skulle huxflux (i princip) få mig fullt fungerande och välmående efter nästan 10 år utav misär och svåra symptom/problematik?

De bra faktorerna som ändå gjorde att jag tog möjligheten till att bli inlagd var:

Är det någon miljö som är säker att genomgå en tuff behandling i så är det ju såklart på en avdelning med personal dygnet runt.
Går jag denna behandling så kan heller inte min öppenvård "come at me" och påstå att jag inte gett vården en chans.
Och så som mitt liv såg ut då, så hade jag nästan inget val. Min livssituation var allt för instabil och självdestruktiv. Så kunde det bli sämre än vad det redan var? Nae.

Jag var där sammanlagt 7 veckor, isch halva den uttänkta perioden. Min behandlingsplan var att genom gå en "DBT-PTSD" baserad behandling. Men jag märkte efter väldigt kort tid att det där inte var möjligt där och då. Jag fick bra stöd av min psykolog om varför jag tog beslutet till att byta "behandlingsben" (som det heter på deras språk) och istället gå den intensiva DBT behandlingen. Det var ett beslut som inte var impulsivt och hade goda grunder med sig.

Jag tog beslutet för att schemat var allt för intensivt och tufft för mig, jag hann knappt återhämta mig mellan varje aktivitet. När man bor där har man ett schema på vad man ska göra från då man vaknar tills man lägger sig, varje dag. Och struktur och rutiner är givetvis alltid bra, men jag hann verkligen knappt bädda sängen om vi lägger upp det så. Jag är en person som är känslig för stress, och behöver också ha något som håller min motivation uppe. Jag tog till exempel med alla mina växter dit, men dom hann jag knappt vattna eller kika till. Jag fick inte mycket utrymme till att använda min kreativitet som att pyssla, måla/rita (utöver då det stod på schemat, men då är det ju mer eller mindre en tvungen hjärna som behöver vara kreativ= inget helhjärtat)
Jag visste att jag var nära bristningsgränsen på att ge upp det mesta för att jag inte ens kände att jag gjorde något där för att jag själv ville, utan mer för att jag var tvungen. Om jag ska prata om trauman och genomgå något min hjärna inte vill närma sig tanken av så behöver jag vilja göra det, för att jag vill leva ett normalt liv utan begränsningar.
Men när schemat var som det var så kände jag mig inte alls som mig själv, jag fick inte dom där positiva belöningarna jag behöver för att hålla min motivation uppe. Jag vände det mot att shit, Louiza du kommer aldrig kunna klara detta. Du kan inte ens hålla dig till ett schema, hur fan ska du skaffa dig ett nio till fem jobb?
Miljön och att bo på sjukhus hjälpte mig heller inte mycket, som jag visste från start. Att sova i en sjukhus säng och umgås med smurfklädda personer varje dag tog på mig rätt hårt.

Upplägget överlag var jag heller inget fan av. Jag var ju där av en anledning, delvis svår självskadeproblematik. Ändå var jag nära på att bli utslängd just för att jag fick återfall? Trots att jag gjorde dem typiska DBT kedjor på vad som skett, vad jag kunde göra istället och bättre nästa gång. Jag jobbade med min problematik, skulle jag komma dit felfri eller vad var tanken?

Jag hade också väldigt svårt för att behandlingen inte var så individbaserad. Till exempel:
Jag har av och till problem med smärtor i leder (hypermobil) och mage (endometrios), och om jag mot förmodan hade ont och inte kunde delta i en aktivitet som stod på schemat så blev jag pausad och behövde göra en kedja? Jag fungerar inte som alla andra och kan tyvärr inte göra något åt att jag har somatiska besvär, som inte "normal" gruppen har.

Jag var trots allt det här ändå motiverad till att fullfölja mina veckor där. Med god eller negativ effekt gjorde mig inte mycket, men då hade jag i alla fall prövat. Det som ledde till att jag inte fick vara kvar var just min problematik jag kom dit för, självskada.

Jag vet inte helt ärligt, hela tanken är god men jag tror att Sahlgrenska hade behövt lägga fler tänkbara scenarion på vad som kan ske med varje patient och vad man då kan göra. Att jag blev utslängd sådär hjälpte mig ju inte direkt med min svårighet att lita på vården. Dels på grund av sättet jag blev det på, men också för att jag ändå var villig att fortsätta jobba med mig själv så hårt jag bara kunde. Jag var commitad till behandlingen.

Feedbacken jag fått efteråt av min psykolog har bara varit god. Hon tyckte att allt gick fel till och att jag har varit klok i den kritik jag givit dom, jag vet också att dom tagit åt sig en del av min kritik och redan tillfört åtgärder. Det tycker jag är jätte bra! Men i mitt fall så hjälpte det ju inte mig.

Får jag yttra mig mer kring avdelning 369 så tycker jag dom bör se över lite mer om deras tillvägagångssätt. Kanske till och med ta en paus, se till att det inte finns risk för att "ospecialiserad" personal behövs komma in från bemanningstjänsterna osv. Det blir så himla lätt fel och det blev det många gånger där inne, tyvärr.

Jag tror dock absolut att det här är en avdelning som kan hjälpa otroligt många, jag vet några som jag var inlagda med där som trivdes bra med deras system och hade goda förutsättningar framåt. Jag älskade verkligen all personal där inne och STORT cred till er, ni vet vilka ni är. Det är inte deras fel som min kritik grundar sig på, för var någonting bra därborta så var det verkligen personalen! Åhh, vad jag saknar er helt ärligt♡

Så det var min lilla historia och mina tankar kring avdelning 369 på Sahlgrenska. Mycket tråkigheter kanske, men ärlig och konstruktiv kritik. Man får heller inte glömma att vi alla är individer och att ingenting kan passa alla.

Ja ni, vart ska man börja?

Jag kommer inte på något vis lyckats få med allt som hänt mig detta år. Det har verkligen varit en käftsmäll till 2020 som år för mig! Jag har ju dessutom varit väldigt inaktiv på sociala medier under detta året så många av er vet ju heller inte i närheten av många grejer som hänt. Men jag tänkte, att jag kör en recap på året som varit i korta drag.

Jag har varit väldigt självdestruktiv och varit i många farliga situationer jag utsatt mig själv för. Det har varit överdoser, platser och ställen man inte ska befinna sig i och ja, mycket självskadande som bara eskalerat med tiden. Vilket är det som är kruxet med självskadebeteende, det är det som är bieffekten, att det bara blir värre.
Jag har legat inlagd på en "högspecialiserad självskadeenhet, 369" i Göteborg på Östra Sahlgrenska som jag inte gick färdigt min uttänkta behandling på, och det där kan jag ta i ett separat inlägg tänker jag.
Jag började med droger, en värld jag faktiskt inte trott jag ens skulle sätta foten i men det gjorde jag och jag kämpar för att hålla mig ren och fri från skiten.

Men allt har faktiskt inte heller bara varit skit, jag sålde min lägenhet och min mamma sålde sin... SEN FLYTTADE VI UT TILL HUS!!! Hur mysigt? A dream came true♡
Att vi blev husägare var väl heller inget jag trodde att vi skulle bli, men ödet sa sitt och vi äger nu vårat drömhus! Perfekt placering, nära till centrum, inte för långt ut mot skogen men ändå så himla nära. Känns inte alls som vi bor så centralt som vi gör, bakom huset har vi tillgång till ett otroligt vackert naturreservat som jag spenderat många hundpromenader i. Vi har också som ett litet gästhus på tomten och där är tanken att jag ska bo, när jag kan stå för alla kostnader som krävs för att bo där.
För är det något vi insett, så är det att hus? Ja det kostar pengar! Vi hade problem med pellets kaminen, avloppet, elen... Ja vårt kära hus har verkligen satt oss på prov men peppa peppa så verkar det mesta ordnat sig!

Vad mer finns att säga? Jag kämpar fortfarande med mitt mående och att både hålla mig ren och inte vara självdestruktiv i någon form. Enkelt har ju inget sagt att det är, men jag hade inte fått kämpa med detta om inte jag hade klarat av det.
För det tror jag på, en dag kommer jag bli fri(sk) ♡

En fråga som till och med jag själv tycker är svår att svara på…

Det kan kännas lite som att klä av mig psykiskt naken när jag öppnar mig såhär mycket offentligt, men jag försöker faktiskt bara vara den förebilden jag själv behövde som liten. Då behövde jag inte någon som visste hur det rent praktiskt fungerar i kroppen med olika psykiska problem, någon som läst en del papper och böcker i några år, sedan fått en legitimation för ett yrke där en ska få behandla olika typer av trasiga själar och individer. Utan jag behövde verkligen någon som faktiskt varit med om något liknande jag själv varit med om (självklart är det inte något jag önskar NÅGON) men det var något jag behövde få läsa, se och förstå, att jag aldrig var ensam. Även om jag visste att det fanns många med liknande problematik och svårigheter som mig, som jag fick sagt från psykiatrins sida, så var den där ensamhetskänslan kvar hos mig och skav under långa perioder. Jag såg bara dessa “perfekta” bilder på influensers flöden, men såg sällan den verkligheten jag själv hade. Ska livet vara sådär fint och glatt hela tiden? Är det så alla andra faktiskt lever?

Och det är ju det jag vill förändra och ge mer insikt för till de mer okunniga kring psykiska ohälsa. Att verkligheten givetvis har sina fina sidor, men att det är viktigt att inte “gömma” dem där lite mörkare och sämre dagar en har. Men där är det alltid lite “hysch-hysch”, inget jag såklart skriver på mitt CV men det är ändå viktigt att inte förvrida bilden på vår verklighet.

♡

Jag har 3 älskade bästa vänner på fyra ben, 2 hundar och 1 häst i djurhimlen. Vi börjar från början!

Denna kille ni ser på bild är vår första hund familjen skaffat, Maximilian men har som tilltalsnamn Max. Han är en blandras mellan Jack Russel och Chinese Crested Powder Puff, därav hans varierande päls! Den kan växa och bli så lång att hans päls släpas nere på marken, men när han friseras ser han ut som en helt ny vovve!
Max är en oerhört kärleksfull hund som alla älskar, otroligt kelig och närgången. Vi kunde inte få en finare eller bättre hund än honom, verkligen våran viktigaste fyrbenta familjemedlem♡
Vi skaffade honom år 2010!
En hund som fyller en stor plats i mitt hjärta, han har funnits vid min sida alla dessa tuffa år. Hela resan, från början av mitt insjuknande i psykisk ohälsa till än idag!
♡

Enfys som jag kallade “fisen” var min alldeles egna första häst. Hon var ett Welsh Cob sto född 2008, D ponny importerad från Wales i ung ålder. Våran resa var pendlande men vi växte starkt ihop till ett blivande ekipage♡

Men en dag kom en plöstlig hälta när vi släppte ut henne på sommarbete, en väldigt liten synlig för oss skada utifrån. Men efter veterinärbesök på hästklinik så syntes en grav deformerad artros i båda hennes bakknän. Detta kom väldigt plötsligt för oss runt omkring eftersom hon fungerat helt felfritt under tiden jag red henne. Men en dag small det, så nu har himlen en av mina absolut bästa vänner uppe som en ängel.

♡

Mischka är en renrasig Papillon från kenneln “Ärtvickans” född i oktober år 2017. Enligt hennes stamtavla heter hon “Ärtvickans Ärtiga Decibel” men jag kallar henne Mischka, som jag bestämde långt innan jag visste stamtavlans namn. Det fastställde jag väldigt fort samma dag jag träffade henne för att tinga henne. Mischka är ett lite komplicerat uttalat namn då det är ett ryskt smeknamn för “mus”. Jag tycker det är ett fint, speciellt namn som nu är kopplad till hennes personlighet♡
Hon är en väldigt aktiv, lättlärd och enkel hund. Hon otroligt nära mig och lyssnar ovanligt bra på kommandon trots att hon lätt blir distraherad.
Detta är också min första hund jag själv äger på papper, en väldigt rolig och hund med stor egen personlighet. Stor hund i litet format är väldigt rätt och bra beskrivet sagt!

Hon är en sådan Queen så att hon till och med har egen instagram! Se till att följa henne där♡

Och det var det, Tack för att ni finns!