Så här under årets fattigaste vecka så hade jag idag ingen giltig ursäkt för att komma undan bokföringen för 2017. Nu är allt bokfört, men momsredovisning och bokslut överlämnar jag till revisorn. Känslan av att ligga med i tiden, ÄNTLIGEN! Heja mig! :D

Nu ska jag fylla i min självkänsledagbok som ska visas imorgon på KBT:n. Jag måste skärpa mig och lägga mer energi på läxorna jag får, inte sitta dagen före nästa möte... Den här veckan skulle jag skriva ner allt positivt jag får från omgivningen. Kommentarer från andra osv. Jag har svårt att ta in och tro på positiv kritik, men negativt tar mig jättehårt.

Jag måste ändå få säga, helt ärligt, att jag faktiskt inte ångrar min krasch i april förra året. Jag behövde den, hur konstigt det än kan låta! Det har varit fruktansvärt på så många sätt, att leva i ett totalt mörker och inte tro på att det finns någon annan utväg än att ta livet av sig för att det gör så olidligt ont i själen. Jag är livrädd för att få ett återfall, men just känner jag mig starkare än någonsin. Jag har tvingats lyssna på min kropp, alla obearbetade tankar har fått utrymme att bearbetas och jag prioriterar annorlunda. Förhållandet med min sambo har förbättrats otroligt mycket, vi har fått gemensam hjälp i familjeterapi som varit guld värd! Vi har klarat oss igenom så mycket tillsammans och jag älskar den familj vi skapat.

Nu ska jag ta tag i pennan och göra klart det här, för sen ska vovven och jag åka till stallet och ta en tur med Jessie. Det var flera veckor sen jag befann mig i ett stall nu, det ska bli såå skönt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ända fram till för bara någon månad sedan, så har jag levt mitt liv utan att känna till mitt eget jag.

Jag har inte haft kontakt med mina känslor, inte känt till mina egna värderingar eller vetat vad jag ville få ut av mitt liv och vem jag ville vara. Det har lett till att jag påverkats väldigt mycket av min omgivning och anpassat mig efter hur jag trott att omgivningen har velat att jag ska vara. Jag har alltid känt mig annorlunda och alltid hållit tillbaka. Jag har alltid haft mycket kompisar, och utåt sett så har jag nog inte varit på annorlunda. Det har varit alla tankar och känslor inuti mig, och hjärnspöken som talat om att jag inte passar in, att jag är fulast, tjockast, ja massa såna destruktiva tankar. Om min pojkvän var otrogen så tog jag på mig det och var förstående, jag tänkte att han gjorde det för att jag var för tråkig. Jag fick skylla mitt själv. 

När jag nu kan se tillbaka på detta, så hör jag hur det jobbigt det låter. Att varje dag anpassa sig efter människorna runt omkring mig, velat vara alla till lags och samtidigt brottats med tanken av att inte passa in eller räcka till. Det kanske inte är så konstigt att skolan kändes så jobbig så jag hade ca 40% frånvaro genom hela högstadiet och gymnasiet. Jag behövde mycket egentid för återhämtning. Jag är ganska stolt som trots frånvaron ändå besitter ganska bra betyg. Jag minns flera av mina lärare genom åren som tagit mig åt sidan och frågat varför jag är borta så mycket och varför jag inte lägger ner mig mer, för jag kan så mycket mer. Jag vet inte vad jag hade för svar, men jag nöjde mig med ett VG för jag orkade inte mer. Jag var den som satt kvällen innan proven och intensivpluggade, och förhörde mig själv rasten innan provet. Det funkade alltid ;) ...sen glömmer man ju allt lagom till dagen därpå dock, haha.

​Jag känner mig fortfarande annorlunda, ​men jag börjar acceptera mig själv och mer och mer släppa tanken på att bry mig så mycket om vad andra kanske ska tycka. Det känns inte längre så viktigt att passa in. Jag vill ta livet i min takt, och varje dag känna att jag lever för min egen skull. För mig kvittar alla ytligheter, jag behöver inte massa pengar på kontot och de senaste i materiella ting. För ärligt talat, vad spelar såna saker för roll? Det är ingen som kommer tycka mer om mig för att jag har den dyraste bilen eller det mest städade hemmet, och för mig och min familj är det inte de dagarna vi kommer minnas tillbaka på senare i livet. Mina barn vill ha min tid och min kärlek. De vill ha min uppmärksamhet, engagemang och närhet. Och vad kan vara viktigare för mig är att skapa en kärleksfull och trygg uppväxt för de jag älskar mest av allt. Det är mitt ansvar som hjälpt till att satt dem till världen.

Det har blivit en väldigt viktig del av mig, att våga visa och uttrycka mina känslor. Något som jag alltid hållit inom mig. ALLA har känslor! 

​När jag fick reda på att jag var HSP ​(högkänslig), så föll många bitar på plats. Det finns flera böcker om detta personligshetsdrag, poddar och grupper på Facebook som jag hittat efter detta, och jag är lååångt ifrån ensam. Så idag ser jag mer detta som en styrka. Jag har alltid dragit till mig människor som haft problem av olika slag, ända sen jag var liten. Människor har lätt för att öppna sig för mig, och jag vill gärna vara den som lyssnar. Det gör däremot att jag behöver mer tid för återhämtning för att bearbeta alla tankar. 

Ännu en sak som slagit mig; min hunds osäkerhet. Han har varit en väldigt osäker hund. Nu känns det så självklart att det är JAG som förstärkt hans osäkerhet. Jag har ju varit så osäker och i obalans, och den energin har smittat av sig. Jag tror han har känt att han behövt skydda mig. Nu, snart 7 år tillsammans, så vet vi precis var vi har varandra. Vi läser av varandra på pricken och litar på varandra. Tänk att han varit med mig i hela mitt vuxna liv. Jag är så tacksam för allt han ger!

Oj, vilket rörigt inlägg. Jag vill påminna om att jag egentligen skriver för min egen skull, men samtidigt känns det bra att dela med sig. Det är ju helt frivilligt att läsa ;) För som sagt, man kan inte vara alla till lags. Det här är jag, jag tycker att jag kommit långt med mitt inre och jag kan tycka att det är viktigt att man vågar prata om sådant här. Inte bara alla pastelliga, perfekta bilder på alla andras perfekta liv. Det är en såå falsk bild vi får av livet! Livet kan vara underbart utan att vara perfekt!

Likes

Comments

Det är så oerhört viktigt att stanna till ibland och göra sig själv medveten om allt man har i livet. Man ska aldrig ta något för givet! Visa dina nära & kära din uppskattning och tacksamhet för att just De vill vara en del av ditt liv. Det är så viktigt! Jag önskar att vi människor kunde ge varandra mer kärlek varje dag, och utrota hat, mobbing, rasism och liknande. Det borde vara så självklart och så enkelt egentligen! Det skulle rädda liv, och ge oss alla bättre livskvalité. Kärlek är ju ett av vårt absolut viktigaste basala behov.

Jag går ju i KBT sedan någon månad tillbaka och där är huvudämnet just kärlek. Jag ska försöka, med hjälpmedel, att bygga upp en självkänsla och trygghet i mig själv. Lära mig att acceptera mig själv och förhoppningsvis också kunna älska mig själv. Jag har alltid varit min egen mobbare, som straffat och hotat mig själv. Mitt behov av bekräftelse och kärlek gör mig galen ibland. Det är en ständig stress och kamp för att få mer kärlek. Jag nöjer mig aldrig utan söker hela tiden efter mer.

Jag är bra på att ge kärlek och visa min uppskattning till andra. Kanske lite överdrivet mycket ibland men det får folk ta i så fall, för kärlek kan man väl inte få för mycket av? ;) Mina barn har tagit efter väldigt mycket och är otroligt kärleksfulla i både ord och handling. Det värmer mig så, för jag tror att de kommer komma långt om de bär med sig min kärlek till dem genom livet. Det är suuuperviktigt för mig att de både, ser, känner och får höra den. Jag älskar att vara deras mamma!

Idag fyllde min bästa vän 7 år. Jag kan inte förstå att jag haft honom i snart 7 år! Han har varit vid min sida i hela mitt vuxna liv, och jag önskar att han kunde finnas där så länge jag fick leva... 

Vi tränade lite lydnad idag, och han fick en långpromenad med sin favorit Marika. Barnen och jag överraskade dessutom med en hundtårta med massa gott. Åh vad älskar den hunden.

Likes

Comments

Jag är tom. Livet vändes snabbt av en händelse i veckan och jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Hur ska jag nu spendera dagarna? Jag är fortfarande sjukskriven på 50% så jag har en hel del ledig tid, och jag hatar ledig tid för det ger utrymme för dåliga tankar... På tal om tankar, så har jag hittat en riktigt bra podcast, Thomas & Dennis. De menar att tankar bara är "fluff" som inte är farliga. Att om man inser att de bara är just ofarligt "fluff" så kan man lära sig att inte låta sig skrämmas av dem och tro på dem. På det viset behöver man inte bli påverkad av dem...

Eftersom jag är en högkänslig person, så är jag extrem när det handlar om att vara andra till lags, göra rätt för mig, och jag är livrädd för att göra fel eller glömma saker. Jag vill att alla runt omkring mig ska må bra och jag tycker om att hjälpa och underlätta livet för andra. Bekräftelsebehovet har alltid varit jättestort, vilket gjort att jag högpresterat för att få bekräftelse. Ett misslyckande tar mig jättehårt, för jag gör alltid mitt bästa...

Jag är oerhört tacksam för att jag går i KBT, för jag har fått många bra verktyg som hjälper mig att hålla mig över ytan.

Vecka ett år 2018 kan vi glömma tycker jag. Året startade väldigt dåligt. Ibland önskar man verkligen att tiden gick att spola tillbaka.

​Världens vackraste Pius. Saknar den hästen så mycket...

Likes

Comments

Idag blev det en riktig må-bra-dag. Lämnade barnen på förskolan, åkte till stallet och släppte ut hästarna, och sedan vidare på veckans KBT- möte. Kuratorn är såå bra verkligen, genuint engagerad i att hjälpa. KBT är verkligen till mycket hjälp för en stor del av min problematik. Målet är att jag ska få upp någon typ av självkänsla, som inte är baserad på prestation. Många gånger är det ganska smärtsamt, när jag inser och lyckas sätta ord på mina tankar om mig själv. Jag har aldrig tänkt på det innan, att jag faktiskt varit självdestruktiv sedan väldigt väldigt länge. Mest psykiskt, men också fysiskt med självskadebeteende. Man får gå tillbaka till barnsdomstiden, på hur den var. Jag har lärt mig så mycket under den här tiden jag varit sjuk, och en sak är att barndomen är otrolig viktig. För min del så är det ett väldigt tufft samtalsämne. Jag har inte haft en dålig barndom, men det har funnits saker som jag önskat varit annorlunda och saker som verkligen format mig varför jag är som jag är idag. 

I alla fall, efter mötet så gjorde jag mig snabbt iordning och åkte till Karlskoga för att spela badminton och luncha med Pernilla. Senast jag spelade badminton var på gymnasiet, det var riktigt roligt! Efteråt åt vi sushibuffé, och sedan blev det ett spontant inköp av en ny dator till företaget... Så nu har jag ingen bra ursäkt längre till att dra ut på bokföringen ;) Innan jag åkte hem så hoppade vi in på Thomas Zoologiska för att titta lite, och då fick vi se de där vita grodorna. Alltså så häftiga! Jag kunde inte hålla mig så jag köpte några stycken till svärmor som hade ett tomt akvarie. 

Åkte hemåt, gjorde stallet på vägen, och sen hämtade mina smågrabbar. 

​Nu hoppas jag den här positiva energin som fyllts på idag håller i sig ett tag!

Likes

Comments

...då jag kraschade in i väggen och hela mitt liv vändes upp och ner. Jag minns den dagen som om den vore igår. Annandag påsk. Det var tjafsigt hemma, jag kom sent iväg till jobbet. Jag blev stoppad och fick böter, och bröt ihop totalt inför den stackars polisen. Sen avverkade jag ett långpass. Ett pass som skulle bli mitt sista på den arbetsplatsen på väldigt länge...

Jag blev sjukskriven efter att ha ringt vårdcentralen i panik för att jag inte fick luft. Trycket över bröstet, smärtan i hjärtat och tårarna som kom helt utan förvarning.
När jag då inte längre klarade av att jobba och blev ensam hemma om dagarna så hamnade jag i en djup depression. Allt som varit och hänt ända sen jag var liten spelades upp i huvudet och gjorde så fruktansvärt ont. Jag hade aldrig tidigare tillåtit mig att stanna upp och bearbeta något. Det var ett helvete, kroppen och hjärnan orkade inte längre leva som jag gjort i alla år.

Jag fick reda på att jag är HSP, högkänslig. Det var faktiskt en lättnad, för jag är inte ensam om att vara det. 15-20% av befolkning (och djur!) är högkänsliga enligt forskning. Jag fick så mycket bekräftat om varför jag känner som jag gör. Till exempel varför jag tar på mig ansvar för andras känslor, varför jag ständigt har då dåligt samvete, varför jag blir så trött av stora folkgrupper eftersom jag tar in fler intryck än ”vanliga” människor. Det är också därför jag har så lätt till gråt, eftersom känslorna blir så överväldigande för mig.

Under sommaren eskalerade allt och jag tappade fotfästet. Jag hade inte livsglädje alls. Allt kändes bara jobbigt och minsta lilla aktivitet kändes som ett jätteprojekt att orka genomföra. Jag var i min egen bubbla och skapade mig en egen värld. En värld som jag inte ville leva i. Jag blev mer och mer övertygad om att jag ville ta mitt liv. Det skulle bli det bästa för både min egen och alla andras skull. Jag hade oerhört dåligt samvete gentemot alla som försökte hjälpa mig när det bara blev sämre... Jag kände att jag skulle göra alla en tjänst om jag jag gick bort.

Platsen som jag skulle avsluta mitt liv på var ganska enkelt. En fin plats som jag har många fina minnen från sedan lång tid tillbaka. Veckan innan jag hade planerat att utföra mitt självmord, blev jag ”tvingad” till akutpsyk av några närstående. Jag blev inlagd. Fick ingen hjälp alls där, mer än att de fördubblade dosen antidepressiva. Däremot så är jag otroligt glad ändå för att jag hamnade där och fick lite distans hemifrån. Jag kände hur mycket jag längtade efter min familj. Mina barn, min sambo och våra djur💕 Det var då jag vaknade upp och insåg att jag inte ville att mina barn skulle behöva växa upp utan sin mamma. Jag ville ju finnas där för dem och stötta dem genom deras liv!

Att öka på medicinerna blev min räddning. Jag var emot läkemedel ganska länge, men nu är jag istället rädd för att behöva sluta med dem...
I höst fick jag dessutom äran att bli fodervärd till en häst. Åt världens bästa Pradar💕 Det har verkligen givit mig så mycket glädje och lust till livet!
Natur och djur är guld för själen.

Idag går jag i terapi en gång i veckan hos en jättebra terapeut. Jag får hjälp med att försöka bygga upp en självkänsla, sänka kraven på mig själv och ändra tankefällor. Jag vill leva, även om livet fortfarande känns väldigt komplicerat och svårt.
Det som hänt har förstört vissa relationer som jag verkligen sörjer. Jag har otroligt dåligt samvete för all tid mina närmsta lagt ner på mig. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dem tillräckligt💕
Jag har börjat jobba lite smått och det funkar bra. Det jag önskar inför 2018 är att få bli frisk. Jag kräver inte lycka, men jag vill stå med båda fötterna på jorden och vara snäll mot mig själv.

Tack för att Du tog dig tid att läsa allt detta, gott nytt år!💕🎉

Likes

Comments

Öppnade brevet från försäkringskassan idag angående beslutet om jag har rätt till fortsatt sjukpenning eller inte. 180 dagar har passerat sen jag blev sjuk och efter det verkar det svårt att få behålla sjukpenningen... Jag blev givetvis av med den. Deras förslag var att jag skulle börja jobba som jag gjorde före insjuknandet, alternativt skriva in mig på arbetsförmedlingen. Tårarna bränner, jag får panik.

Hade jag klarat av att jobba så hade jag gjort det. Jag är inte lat eller bekväm och är hemma för att det är skönt. Det är allt annat än skönt. Jag vill vara frisk, stabil & leva normalt! Jag har alltid älskat att jobba...

Tankarna spårar ur igen. Ena stunden tänker jag att jag ska börja jobba heltid igen, hur jävla svårt kan det va?! Nästa stund blir jag påmind om verkligheten och tankarna om att gå den enkla vägen gör sig påmind. Det är riktigt pinsamt egentligen men det är omöjligt att styra över tankar & känslor! Jag vill inte dö men jag orkar inte leva...

Till veckan ska jag träffa en ny kurator. Känner mig inte alls taggad inför det, det känns som att ingen kan hjälpa mig. Den här veckan har verkligen varit kaos. Jag har haft panik inombords så jag önskat jag kunde fly från min egen själ. Den känslan gör så ont, den ångesten. Jag bröt ihop totalt när rehabkoordinatorn ringde mig under veckan och ställde såna mitt-i-prick- frågor... Stackars henne. Hon försöker verkligen hjälpa mig.

Varför kan jag inte bara få bli frisk?! Det borde väl vara nu livet borde leka som allra mest...

Likes

Comments

Jag hade verkligen ställt in mig på att från och med november så skulle jag inte vara mer sjukskriven. Jag trodde på det. Jag mår väldigt upp och ner fortfarande, men jag klarar vardagen oftast bra. Jag har fortfarande lättare till gråt, jag får ångest av att ha krav på mig, jag får hjärtklappning av stressiga röriga miljöer och av mycket ljud. Små projekt kan kännas jättejobbiga och det blir kaos i huvudet.
Om jag får lite nya krafter som jag absolut får ibland, då blir jag så glad och vill göra så mycket. Jag blir övertaggad helt enkelt. Det funkat en stund, en dag eller två, och sen tar krafterna totalt slut igen. Det är omöjligt att hålla sig lugn och inte ta på sig för mycket de stunderna man väl får energi!

Min foderhäst har gett mig så mycket de här månaderna jag haft honom hittills. Alla turer i skogen med honom och vovven är terapi av världsklass. All tid i stallet och på hästryggen har också hjälpt mig att inte lägga något fokus på dåliga tankar.

När första arbetspasset närmade sig på mitt jobb som jag varit sjukskriven från sedan april, så blev ångesten och trycket över bröstet större och större. Det slutade i en panikattack kvällen före... Jag kom inte iväg till jobbet. Jag blev åter sjukskriven 50%. Arbetar fortsatt 50% i salongen.

Jag känner mig som en kass vän just nu, jag är så dålig på att höra av mig och att orka ses. Jag tycker att det är jobbigt att umgås just nu. Jag kämpar med att få ihop vardagen på ett bra sätt just nu. Jag är dålig på att höra av mig till min familj också. Jag hoppas verkligen att ingen tar illa upp och tar det personligt❤️ Ni vet att jag älskar er.

Jag är glad att jag lever och jag hoppas att jag kommer tillbaka till mitt vanliga jag en dag.

Likes

Comments

För mig har det blivit väldigt viktigt att vara öppen och ärlig, och att inte försköna mitt liv inför andra. Att dela med mig av både positiva & negativa saker som händer i livet. För livet är inte lekande lätt och alltid så jäkla lyckligt. Vi måste släppa våra pokerfaces! Det är okej att ha en dålig dag, tala då om det! Det är okej att vara ledsen när en relation tar slut, visa det! Det är okej att välj hemmakväll före en kväll med vännerna om du känner för det, säg det! Och, prata MED varandra, inte OM varandra!

Tänk vad mycket enklare livet vore om vi bara kunde vara ärliga, både inför oss själva och andra. Man äger sitt eget liv och alla ska bli accepterade för den de är, utan andras åsikter!

Jag har levt hela mitt 25- åriga liv för andra. Inte alltid men alldeles för ofta. Jag har velat vara omtyckt av alla, hjälpt andra före mig själv, offrat mig och låtit andra bestämma hur jag ska leva, och vad jag ska göra.
Den här depressionen som jag hamnade i under sommaren som gått har verkligen lärt mig massor. Som att prioritera mig ibland. Ja, givetvis går barn & djur före, men jag har lärt mig att JAG också är viktig! Jag är också värd att ha en egen åsikt, och jag behöver inte ta precis allt ansvar och underlätta för andra hela tiden. Jag har fått lära mig acceptera att jag inte är någon superwoman. Tyvärr. Men jag är bra ändå.

Jag känner mig som en bättre förebild för mina barn nu. Jag jobbar lagom, är ledig flera dagar varje vecka för att vara med dem. Jag har en egen hobby som barnen ofta är med på, förutom när jag rider och då får de acceptera att jag gör det för bara min skull, för att jag mår bra av det. Jag är också glad över att de får se att vi alla har känslor o att alla känslor är okej. Att vi vuxna också är oense ibland, och att man då diskuterar fram till en lösning.

Jag och min sambo går till familjerådgivningen var tredje vecka. Inte alls för att vi har ett dåligt förhållande, utan för att vi kan få det ännu bättre. Alla har sina brister och en del är såklart större än andra. I vårt fall har vi våra personliga brister o de får vi hjälp med att lära oss hantera på ett bättre sätt i förhållandet.

Vi måste våga prata om psykisk ohälsa och vi måste våga visa känslor inför varandra!


Likes

Comments

Lördagskvällen blev traumatisk för min del efter att stallägaren ringde och frågade om jag kunde kasta mig i bilen för att min (foder)häst och hans hagekompis rymt. Det var precis vad jag gjorde, jag kastade mig i bilen, parkerade utanför stallet och sen sprang i panik och letade. Stallet och hagarna ligger bara ca 30m från landsvägen...

Efter att ha letat runt omkring hagarna så sprang jag över landsvägen och en bit bort stod massa folk som hade lyckats fånga in hästarna. De var genomsvettiga o min Pradar var hysterisk. När vi hade tagit oss över landsvägen o närmade oss stallet så blev Pradar rädd igen när han såg traktorn som drog hösilagebollar på gärdet, så han kastade sig åt andra hållet och galloperande mot landsvägen. Jag hörde en bil var på väg. Jag hörde mig själv skrika. Bilen hann köra förbi precis före Pradar sprang över. Sån galen tur i oturen! Vad skulle jag tagit mig till om han blev påkörd?!

Jag kutade efter honom o ca 1,5km bort hade andra fantastiska människor fått tag på honom. Vi fick vara två som ledde honom till stallet, och jag har ont i hela kroppen idag efter att ha fått hålla honom så hårt. Hem kom vi till slut.

Älskade Pradar💙

Likes

Comments