Att vara gravid.

Som rubriken lyder, att vara gravid..

Det är inte alltid en dans på rosor. Även fast man hade hoppats på det. Jag har ju som ni vet 2 graviditeter i bagaget och 1 pågående just nu. Mina två tidigare har jag nog varit rätt så bortskämd. Har inte direkt haft några större besvär och jag vet ju vad man kan råka ut för under en graviditet. Så jag har känt att jag mått väldigt bra. Hade små skillnader mellan första & andra. Ungefär dom som det sägs att man har beroende på om man väntar en pojke eller flicka.

Ska vi nu gå in på det här med tvillinggraviditet så känner jag mest bara oj, vilken skillnad. Hade aldrig kunnat ana det. I och för sig kan man ju kanske tänka att det är ganska logiskt att man nu bär två barn som tar extra mycket av allt ifrån en. Vilket inte är konstigt alls, helt rimligt. När jag pratar med folk om mitt mående så säger dom oftast "Men du bär ju på två barn också." så det känns som att dom flesta faktiskt har mycket bra förståelse i det hela.

Jag har denna graviditet fått en släng av det mesta skulle jag tro, som man kan ha så här tidigt. Illamåendet är tusen gånger värre, det vill inte ens ge med sig så jag kämpar vidare med det fortfarande. Tröttheten ska vi inte ens prata om, jag trodde jag hade varit trött förr i mitt liv, men det är ingenting mot det här. Det är liksom svårt att hålla ögonen öppna. Min rygg som inte varit bra på flera år blir bara värre. Jag har 4 spruckna blodkärl på benet. Jag har huvudvärk nästan varje dag, i torsdags hos barnmorskan låg jag på gränsen till för högt blodtryck och det är inget jag tidigare haft. Viktigaste för mig just nu är vila. Då känner jag jaha, hur ska det gå till? På jobbet krävs det mycket av mig för att allt ska fungera, vilket är kämpigt vissa dagar, hemma varannan vecka krävs det att jag ska vara en bra mamma för mina barn, varje dag hemma så vill jag kunna vara en bra sambo, varje dag vill jag kunna vara en bra vän. Men hur ska jag orka? Jag vill inte på något sätt klaga, jag är så oerhört tacksam över den här graviditeten, att jag får uppleva detta. Men jag får sådan panik över att jag inte kan finnas alla andra till lags på det sättet jag vill. Jag vill orka med att vara tillräckligt bra för alla andra. Det är det jobbigaste för mig!

Den här gången känner jag även en helt annan oro än jag känt tidigare graviditeter, det är så många tankar som snurrar. Växer båda som dom ska? Är jag för stressad för mitt eget bästa? Hur kommer förlossningen gå till? Jag älskar att föda barn men är livrädd för kejsarsnitt.

Jag vill i alla fall säga att jag är så tacksam över alla som visar förståelse och över att det är så många som bryr sig. Jag får ofta frågan om hur jag mår, jag svarar oftast att det rullar på. För jag vill inte verka otacksam. Men det är jobbigt, jobbigare än jag trodde att det skulle bli. Men tack vare fina människor runt omkring mig så känns allt lättare på något vis. Vi klarar ju det här tillsammans. & jag lovar att jag inte glömmer någon i allt det här. Jag försöker orka. ♡

Tack för att ni finns.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229