1 juli 2015. Förlossningsberättelse, Melanie.

På det beräknade förlossningsdatumet den 19 juni så började alla förväntningar verkligen att komma. Hur skulle det bli den här gången? När skulle allting sätta igång? Hur många dagar skulle jag gå över tiden? Hur ser bebis i magen ut? Nu har jag svaren på alla frågorna jag funderade på den dagen. Hela graviditeten har gått så himla fort och dagarna jag gick över var inget undantag. Det gick en dag, två dagar, tre dagar, fyra dagar utan att jag kände någonting alls. Jag väntade på tecken, på samma tecken som kom förra gången, när jag var på femte dagen över tiden, den 24 juni, vaknade jag på morgonen och kände fortfarande ingenting. Kunde inte rå för att känna en liten besvikelse eftersom att jag bara gick över tre dagar med Milton. Jag låg kvar i sängen ett tag medan Tobias fick ta Milton, för jag hade sådan migrän efter en kass natts sömn. Efter ett tag gick jag upp, men kände verkligen att jag inte var ett dugg hungrig, förökte ändå äta men fick bara i mig en halv macka. Fick snapchat från en kompis, som frågade hur det var med mig. Jag svarade att jag inte kände någonting än och att det verkar dröja. Sedan frågade även Tobias om jag inte blödde något och jag hade då precis varit på toaletten, men inget spår av blod. Bara en halvtimme senare behövde jag gå på toaletten igen, och då upptäckte jag blod på pappret, jag blev så glad. Det var det första tecknet innan förlossningen med Milton drog igåg, och så blev det även den här gången. Strax därefter satte värkarna igång, väldigt oregelbundna och inte så starka till en början, men det vände snabbt. Klockan 11.40 fick jag första värken i ryggen, därefter blev dom allt värre och värre. Den här gången gjorde dom mycket ondare direkt från start. Kunde inte alls vara hemma lika länge den här gången, vi ringde till Miltons farmor, som då var i Uppsala, för att se när hon skulle komma hem, hon var då på väg och skulle åka hem. Jag ringde in till förlossningen och talade om att värkarna var igång och hur hela situtionen såg ut, att dom var oregelbundna men sa att det hade gått fort under min första förlossning, så hon sa då att vi skulle packa våra saker och åka in, men att vi inte behövde skynda oss. Så vi väntade bara på att tiden skulle gå, gjorde klart allting vi skulle ha med oss och packade en väska till Milton. Varje värk gjorde då riktigt ont och jag kände bara att jag ville in till lustgasen. När Miltons farmor kom hit så åkte vi in direkt, jag räknade alla värkarna tills vi var på parkeringen på förlossningen. Då hade det gått 3 timmar från min första värk och jag hade totalt haft 20 stycken värkar, vilket inte är mycket. Så jag var rätt säker på att det skulle avta. När vi kom in till förlossningen fick vi komma in på ett rum klockan 15.00 där jag fick ligga och lyssna på bebis hjärtljud och dom kollade värkarna, barnmorskan trodde att vi skulle få åka hem igen genom att se hur mina värkar var. Klockan 15.40 gjorde hon en koll och då var jag öppen 6 cm, just då kände jag bara besvikelse, eftersom jag var öppen 8 cm när jag kom in med Milton. Så min tanke var att det skulle ta mycket längre tid den här gången, och eftersom att jag hade så ont av värkarna den här gången så visste jag inte hur det skulle gå. Men precis efter kollen, när jag fick byta om och komma in på ett förlossningsrum så blev mina värkar mer intensiva och regelbundna och det började verkligen kännas nära. Men jag tänkte att det kunde inte vara så nära som det kändes. Jag talade om för barnmorskan att jag födde på pall förra gången och gärna skulle göra det denna gången också eftersom att det var jobbigt att ligga ner när jag hade värkar i ryggen, så hon gick och hämtade en pall till mig och därefter fick jag lustgas och fick träffa barnmorskan som skulle vara med under förlossningen. En ung tjej, helt underbar och riktigt duktig på sitt jobb. Jag blir så imponerad av deras arbete. Hon frågade om jag ville ha något att äta under tiden och jag sa att jag kunde ta något eftersom jag bara fått i mig en halv macka på morgonen, så jag fick i mig lite blåblärssoppa innan allting verkligen drog igång. Värkarna gjorde riktigt ont, men jag tog dom bra och det kändes lätt att ta sig igenom dom med lustgasen även den här gången. Klockan 16.15 sa barnmorskan att hon skulle göra en koll igen för att se hur mycket jag var öppen. Hon kände efter och sa "10 cm." Jag hann inte reagera innan jag utbrast "Skojar du?!" Hon skrattade lite och sa nej. Jag var helt chockad, trodde inte det var sant. Det hade gått så himla fort. Men då förstod jag också varför jag kände som jag gjorde, den smärtan alltså, jösses. Bara fem minuter efter så gick vattnet. Jag låg då fortfarande kvar i sängen, eller jag satt halvt upp, men jag hade inte en tanke på pallen då. Helt plötsligt kände jag bara att det var dags, första krystvärken kom och jag kände hur det tröck på och att bebisen började komma, förstod ingenting just då. Då kom även barnmorskan på att vi glömde bort pallen och sa till undersköterskan "Nu glömde vi pallen, men den är inte att tänka på nu, det hinner vi inte." Då förstod jag att det var nära. Barnmorskan sa då till mig att jag skulle sluta krysta för värken var över, jag tappade kontrollen lite mitt i smärtan där. Hon sa åt mig att vänta på nästa värk. Jag kände bara att jag verkligen inte kunde, men jag gjorde det så klart. Barnmorskan sa att halva huvudet var redan ute, jag kunde få känna om jag ville, men jag kände bara att jag ville ha en värk just då. För smärtan just då går inte att beskriva, att halva huvudet var ute och inte bara kunna klämma ut bebisen, det var inte skönt. Sen hann jag bara säga "Men kan det inte komma en värk nu då?" så kom den och det var min andra krystvärk så kom bebisen ut, klockan 16.36. Jag förstod inte riktigt hur det kunde gå så fort, jag låg bara där helt chockad. Hur kunde det gå så fort? Jag hörde min dotter skrika och jag blev helt varm inombords, fick upp henne på bröstet och känslan var lika mäktig den här gången. Det går inte att beskriva med ord, men att föda barn är det absolut bästa jag gjort, trots smärtan. Den glöms bort så fort. Jag fick ha henne på bröstet ett tag innan Tobias fick ta henne och det var dags för moderkakan att komma ut. Allting gick bra, men det är även en smärta och när dom trycker på magen, det är något av det värsta jag varit med om. Den här gången förlorade jag över 1 liter blod, fick dropp precis efter och dom behövde sy ett stygn. När allting var över kändes det jätteskönt och jag fick upp henne på bröstet igen, jag hade bestämt redan innan att inte amma den här gången, men hon fick i alla fall råmjölken så vi fick ligga där och gosa en stund, sedan fick vi fika och därefter vägde och mätte dom henne. 3615 gram, 50 cm lång och 34 cm i huvudomfång. Helt perfekt liten tjej. Därefter var det dags för att se om jag kunde stå och gå den här gången, och det kunde jag! Blev så lycklig. Förra gången kunde jag inte göra det på ett dygn och det var riktigt jobbigt. Men nu mådde jag verkligen bra efteråt, vi fick ligga kvar inne på förlossningsrummet ett tag innan det var dags att åka upp till BB, där vi fick tillbringa natten. Lillan hade låg temp när hon föddes och jag hade hög, men redan senare på kvällen så var bådas temp normal igen. Dagen efter var det dags för läkarkoll på BB och allting såg bra ut med henne, vilket alltid är en lättnad att höra. Vi blev utskrivna redan dagen efter vid 14-tiden, så då fick vi åka hem till storebror. Idag har det gått en vecka sedan förlossningen och allting fungerar jättebra och vi mår hur bra som helst. Första dagarna var det lite jobbigt om jag gick en bit och inte satt och vilade lite, blev lite yr men det var ingen större fara. Nu känner jag inte av någonting. Nu är jag bara riktigt lycklig över att jag har mina fina barn i mitt liv, så tacksam över det.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229