Känner ni igen er?

När jag var 22 år.. det är inte så värst länge sen, jag levde och jobbade i Visby.
Jag bodde med 3 killkompisar varav en av dom var min kusin, min allra bästa vän.
Jag jobbade som hotellreceptionist på ett litet hotell mitt i Visby (jaa.. hotellreceptionist stämmer kanske inte, men på papper... jag drev hela hotellet, skötte allt, då några ägare inte ens fanns på ön mer än några veckor under somrarna) Jag vantrivdes. Men kände på något konstigt sätt en skyldighet att vara där, om inte jag, vem? var jag sjuk var jag tvungen att vara där ändå.. för.. någon extra personal var inte att tänka på.


Hur som helst - MITT I RÖRAN - Sökte jag ett vikariat som butikschef på en större klädkedja. Ja jag skulle förstås inte få det.. med tanke på min unga ålder, och inte hade jag så stor erfarenhet av liknande jobb även om jag jobbat sen jag var 14år..

Kort efter jag lämnat in mitt CV ringde telefonen.. jag skulle på intervju!
Jag tänkte för mig själv... vad f*n har jag gjort!? JAG KAN JU INTE VARA CHEF? jag vet ju ingenting.

Jag gick på intervjun. Jag var mig själv. Jag fick jobbet.
Förstår ni vilken egoboost det är när man är en 22årig "receptionist"?

Jag var bra som jag var, jag dög. Någon valde att tro på mig. Jag skulle bli chef.

Jag började det nya jobbet och herregud vad jag älskade det! Jag gick upp 06 varje morgon, sjöng, dansade, hade en GIRLPOWER-lista från spotify i lurarna. Gick till jobbet flera timmar innan öppning, jag älskade att vara där. Planera dagen, läsa och svara på mejl.. se över siffrorna från gårdagen.. hur vi låg till på veckan.. månaden.. året.. hitta nya säljknep och strategier.. Jag stannade alltid över fast jag hade slutat. Jag åt lunch ibland, oftast inte.

En så kallad prioriteringslista fanns, men betydde inget. ALLT var LIKA viktigt för mig, allt på listan.
Jag ville vara bäst & det var jag en stund också, på många parametrar. Egoboost.

Efter bara 10 månader blev jag erbjuden en fast tjänst. I en av våra butiker i Stockholm, Jag flyttade hit. Här är jag idag.
Jag körde på som vanligt... tills.. det inte gick längre... kroppen skrek nej, jag skrek JO. jag pushade mig själv till mitten av augusti... Jag blev elak.. jag grät jämt och visste inte varför. Minnet svek mig gång på gång... Jag försökte låsa upp fel dörr när jag skulle hem... två gånger.. Jag glömde spisen på flertal gånger.. jag glömde allt, jag missade.. allt.

EN sanning.. Jag har gråtit sen den 18 Augusti, varje dag. Ja det är sant. Ibland hela dagar. flera timmar. Ibland bara 2 minuter på natten... mer eller mindre, VARJE dag. & då visste jag inte varför..

Jag förlorade mig själv.

Nu har jag varit borta från jobbet i fem månader.. snart sex..
När läkaren sa till mig i september att .. "jag måste sjukskriva dig, minst två månader" vet ni vad jag sa då?
Jag skrattade högt "nej det går inte, om du MÅSTE sjukskriva mig så MAX 4 veckor, två månader har jag för fan inte tid med!" ... Ja ni förstår själva hur mycket jag behövde en paus...



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hur kommer det sig att vi så krampaktigt håller kvar i sådant som vi vet inte gynnar oss längre?
Vi håller hårt i ting som en gång var vackert och betydelsefullt.

.

Livrädda för en morgondag som kommer att komma oavsett vilka val vi gör idag.
.Livrädd för att inte vara redo, livrädd för att världen är för stor, livrädd för att inte våga leva fullt ut igen. 

.

ja, jag pratar förstås om mig själv.
& så vackert som vår Paulo Coelho en gång skrev,

"Rädslan för förändring är oftast större än förändringen själv" 

.

Puss på er, nu idag.
Louise 


Likes

Comments