Jag har haft jobbig ångest i perioder i över 2,5 år nu. I början visste jag inte vad det var för någonting och jag var helt förtvivlad. Jag trodde att det var något allvarligt fel på mig fysiskt ett bra tag innan jag och min familj förstod att det var psykiskt. I perioder mår jag hur bra som helst, bara att jag är en väldigt känslig person. Men ibland hamnar jag i ”ångestsvackor” vilket jag lite är i just nu. Ibland tar det bara någon dag för mig att ta mig upp. Jag kanske bara behöver vara för mig själv, eller tvärtom vara med någon som jag känner mig trygg med. Men ibland kan ångesten hålla mig fast längre än så, ibland veckor.
Någonting som jag verkligen älskar och som jag alltid mår bättre av är att röra på mig. Även om det ibland tar emot otroligt mycket och jag bara vill ligga i min säng och gråta så mår jag alltid bättre av att komma ut. Antingen promenera, långt med bra musik i öronen. Eller så springer jag, då känns det alltid som att ångesten rinner ur mig. När hjärtat slår så fort och hårt av ”naturliga” skäl (alltså för att jag springer för mitt liv) så känner jag mig stark. Det är lite som en ångestattack men att jag har kontrollen. Kanske låter konstigt?
Ett tips från mig som lider av denna skiten, försök ta er ut och rör på er. Det kan i alla fall kännas lite lite bättre <3
