Hej, nu var det hur länge som helst sedan jag bloggade sist haha, och idag är det även exakt två månader sedan jag kom hem till Sverige. Visst var det ju skönt att komma hem men skulle göra vad som helst för att kunna åka tillbaka till mitt älskade Texas. Jag har fått vänner, pojkvän och familj som alltid kommer stå mig närmast hjärtat och det gör så ont att inte kunna träffs dem varje dag. Dock åker jag tillbaka redan på höstlovet, längre kunde jag inte vänta.

Hur var det att komma hem då? Det är såklart det var skönt att träffa alla mina svenska vänner och min underbara familj igen, men jag har aldrig saknat något så mycket som jag saknar Taylor, Texas och mina älskade personer. Flygplatsen var det värsta jag har varit med om och jag kunde inte sluta gråta. Fyfan rent ut sagt, det vill jag inte behöva göra om.. Men då vet man att det finns människor som är värda att sakna, baksidan utav kärlek som min bästa kompis mamma alltid säger.

Väl hemma i Sverige blev jag överraskad av mina underbara vänner men tårarna kom så fort jag gick upp till mitt rum och såg att min pojkvän hade skickat med ett brev och en födelsedagspresent med mina föräldrar som hälsade på mig i Texas. Det har blivit mycket tårar senaste tiden faktiskt, men det finns ingenting jag ånger med mitt år och jag skulle inte byta det mot något. Jag har haft det bästa året i mitt liv även fast det var både väldigt bra och väldigt dåliga stunder, men sånt är livet. Jag älskar Texas och kommer alltid se Taylor som mitt andra hem. Men som sagt, det är skönt att vara hemma och livet har varit på topp den här sommaren.

Kommer nog upp ett till inlägg snart med mer bilder och så, det finns så många känslor men det är svårt att få ner det i text.

Hejsan svejsan!! Ja, jag har faktiskt en ganska bra anledning varför jag aldrig bloggar längre och det är att min mobil har gått sönder (köpte dock en ny för någon dag sedan), så jag har inga bilder att lägga ut vilket gör inläggen väldigt mycket tråkigare. Klantig som jag är har jag lyckats tappa min älskade mobil både i vatten och på marken x antal gånger så nu funkar det inte att ladda den, touchen har lagt av helt och skärmen är helt messed up. Woups.

Annars då? April redan, tiden går alldeles för fort och snart är det faktiskt dags att åka hem till Svealand igen. Vet inte hur det känns ärligt talat... Usch vill inte ens tänka på det men det kommer bara närmare och närmare. Men nog om det, saknar förresten svenskt godis väldigt himla mycket (hint hint, speciellt sura godisar och djungelvrål), jag har varit på min första amerikanska prom (med min värdsysters kusin, min prom har jag fortfarande kvar (tror inte att jag nämnt att jag ska gå med min pojkvän, han frågade för cirkus en och en halv månad sen)), fotbollssäsongen är över och vi tog oss to the second round of playoffs och vi var så himla nära att vinna men när det var fem minuter kvar in the second overtime så gjorde det andra laget mål... Hej tårar liksom. Men jag är så himla stolt över mitt lag ändå, det var första gången någonsin som ett fotbollslag från Taylor vann the first round of playoffs. We're making tradition!! Det känns väldigt konstigt att inte ha träning varje dag efter skolan längre men i och med att säsongen är över så bestämde jag och de andra senior tjejerna oss för att drop out of athletics så nu slutar jag skolan 3:20 varje dag vilket är så himla skönt och välbehövligt. Förlåt förresten att jag blandar engelska och svenska hej vilt men helt ärligt så vet jag inte hur jag ska uttrycka mig på svenska ibland. The problems of being an exchange student. Har massa nytt att skriva om men tänkte göra separata inlägg om veckan så det borde komma upp snart. Nu är det dags att sova!! 

Pojkvän plus promposal.

Hittade ett inlägg hos en utbytesstudents bloff som jag bara måste dela med mig av, det var väldigt on point om man säger så.

Last night I had a dream that I was back home in Umeå. I dreamt that I walked the streets of my hometown and it made me realize that I know my city so well that I know every tiny detail of Umeå even in my dreams. And that's not so weird, because I've spent 16 years, which is my whole life except for the last months, in that city. Umeå is my comfort zone, the safe little city I call home. But it's not my only home anymore. I think the hardest part for not-exchange students to understand is how attached you get to your new home. My sweet little coeur d'alene, I can't even explain how much I love my host town. I can't even imagine how hard it will be to leave my second home, because even though I will come back, it will never ever be the same again. When I come back here I will be a tourist, sure I will have friends, a second family and memories here, but I won't be a part of this amazing community anymore. I won't be a student at coeur dalene high school anymore, and I might be a Viking by blood (thank you Sweden) but I won't be able to call my self a chs Viking anymore. And yes It was hard to leave my friends, my family and my hometown in Sweden, but I left with the knowledge that I one day would come back again and that everything would be the same. And that's not completely true because I get that things change, even back in Sweden, in 6 months. But I will be in the same exact place of my life as when I left, and that fact was what made it so much easier to leave. I'm not going to lie, I had moments when I wanted to stay in Sweden and not go at all. I was scared of all the things I would miss in Sweden while I was gone. But oh, stupid little Me, didn't I ever think about the things I would miss in America if I wouldn't go? Well that's easy for me to say now but I can't even imagine how my life would be without this year. I have grown so much during this year of my life. And yes mom and dad, I'm still a lazy teenager with a messy room who doesn't like to do homework, don't get to excited. But the way I think, act and react to things is completely different. I stand up for my self, I'm independent, and I know that you have to fight for what you want. I know when to walk away and I know that walking away doesn't mean being weak. I know that you can't take anything or anyone for granted. I know what I need and I know what I want. I know the value of a good family. I know that sometimes, one year can have a bigger impact on your life than the rest of the 16 years You've lived. And most importantly I know that nothing lasts forever even if you want it to.