OM ATT VÄXA UPP OCH HITTA HEM
Här sitter jag, i mitt lilla kök med en kopp te och ett tänt ljus. Försöker reflektera över vad som egentligen har hänt den senaste tiden. Allt går i ett och jag är dålig på att stanna upp och tänka efter. Känna efter. Kanske är det av gammal vana. Jag brukade sprinta genom livet för att jag visste att om jag stannar upp kommer ångesten komma som ett brev på posten. Idag sprintar jag inte längre för att jag måste, utan för att det är så himla mycket roligt jag vill hinna göra under mina vakna timmar. Jag vet inte var, när eller hur men någonstans på vägen blev det faktiskt bättre. Någonstans på vägen var ångestkänslor och panikattacker inte längre vardag.
Det känns på något sätt overkligt att ha kommit såhär långt på så kort tid. När jag ser bilder på mig själv tagna mellan åren 2018-tidigt 2019 så ser jag ingen riktig glöd i ögonen, och det var väl precis så det var också. Jag kände mig konstant vilsen, obekväm i min egen kropp och överlag väldigt obekväm i min livssituation. Som att något inte stämde helt enkelt. När jag ser bilderna som är tagna nyligen ser jag en helt annat person. En person som är väldigt tillfreds med livet. En person som inte längre bryter ihop av minsta lilla motgång. En person som inte har alla svaren på alla livets frågetecken, men som känner sig okej med det och vet att livet bara löser sig på bästa möjliga sätt ändå. En person som växte upp och hittade hem.


