Riv ner murar

Äntligen är min visdomstand borta, det värsta med det var nog att få bedövningen och allt blod fyy. Och nu när man måste byta kompresser usch och fy. Inget för en tjej med blodfobi. Men lite spännande ändå att höra tandläkarnas diskussion när de hade tagit tanden ”oj var det en sån rot trodde jag inte”, ”nej det trodde jag verkligen inte på bilderna, såg mer ut som en sånhär rot. Men aja nu är den borta iaf”.

Så nu när jag ligger här med en kompress i munnen enligt tandläkarens råd tänkte jag att jag lika gärna kunde skriva ett blogginlägg. Ämnet till inlägget fick jag på en predikan, vilket är att riva ner murar. Det var inte grunden i predikan egentligen, men när han sa just det fick jag direkt en tanke att det där ska jag nog skriva ett blogginlägg om. Så roligt haha. Så lets go. Jag personligen vet att jag har byggt höga murar runt mig. Där jag lätt får vänner men ofta väljer att sätta upp en gräns som personen måste passera innan jag verkligen låter dem komma mig nära. Jag måste verkligen känna att jag kan lita på personen innan jag vågar öppna upp mig. Jag säger inte vad som helst, till vem som helst. På grund att jag har blivit sårad många gånger och inte vill bli sårad igen, för jag vet hur ont det gör. Murarna jag har byggt består därför enbart av en rädsla, en rädsla där jag inte vågar lita på vem som helst då jag vet att det finns en risk för att bli sårad. Att öppna upp sig gör dig sårbar. Det finns en risk att du blir sviken och det kommer göra ont. Men samtidigt, att verkligen öppna upp sig ger så mycket också! Du kan verkligen få så mycket kärlek i form av vänner för livet och relationer. Kanske hittar du ”the one” utav att öppna upp dig.

Det här med att ”riva ner murar” är verkligen något jag kännt sista tiden när jag gått till kyrkan. Nästan lite jobbigt, men på något sätt är det som att jag sitter där varje gång och vill grina för att det verkligen berör. Som att jag varje gång kan känna att jag tar bort en sten från muren. Minns en gång när jag och några kompisar åkte till en lovsångskväll och jag verkligen satt och grina under predikan. Och jag kände bara, jag orkar inte lyssna nu får du snälla sluta för jag HATAR verkligen att gråta bland folk. Men hon som höll predikan fick ögonkontakt och bara fortsatte ”du måste förstå, du är så älskad och han är så stolt över det du gör nu. Du behöver inte uppnå något för att förtjäna det”. Så fortsatte hon lite till och pratade verkligen rakt in i mitt liv innan hon äntligen avslutade sin predikan med att säga att om man ville ha en stund själv kunde man gå upp på läktaren, vilket jag gjorde. Så fort lovsången började skyndade jag mig ut. Ingen aning om var jag skulle, jag skulle bara ut, långt bort från alla andra och hamnade på läktaren. Sen kom min kompis också så vi kunde prata ut om vad som hade hänt bara vi. Så skönt!

Men det är något speciellt med att ändå våga öppna sig och släppa in människor. Att verkligen kunna säga att jag är livrädd för att dra ut tanden och få höra att ”du är så genomgod så tanden kommer säkert självmant flytta ut” eller bara ”det kommer gå fint” eller när man tillslut inte kan hålla det inne för att man börjar bli så himla nervös och någon ber för dig utan att du specifikt behöver fråga om det. Eller att människor ändå är vakna klockan 8 på morgonen en ledig dag (?!) är sociala, helt omedvetna om vad jag ska göra på tandläkaren och ändå får mig att tänka på annat precis innan utryckningen. Att de skapar en känsla av trygghet, helt omedvetna om att de gör det. Eller personen som man första gången delade tentaanteckningar till och som efter varje tenta därefter skickar sina anteckningar till mig. Hur fint är inte det?

Människor vill i grund och botten hjälpa till och göra gott. Det är inte nödvändigt att ha så himla höga murar, vi ska inte behöva skydda oss mot kärlek. Men det är svårt. Jag håller fortfarande på att jobba med mina murar. Det är ett starkt försvar. Jag skulle ändå vilja uppmuntra er att försöka riva ner muren. Ta emot kärlek och ta emot hjälp, för det finns. Du behöver inte uppnå något för att förtjäna det. Du är älskad som du är precis just nu. Det betyder inte att muren måste rasa på en dag, tänk mer att du tar bort en sten i taget tills muren är borta, i den tid som du behöver. Men våga ta bort stenen, våga vara lite mer sårbar och bjuda in människor i ditt liv. Du kommer märka en förändring till det bättre. Låt inte ditt förflutna eller människor som inte varit bra för dig hindra dig. Det finns bra människor där ute. Anta utmaningen och riv ner muren.

Nu däremot tänkte jag köra på Stockholms blodbad i munnen igen och byta kompress. God bless 🙏✨

Min syster har gjort denna! Hon är såå grym!! Lånade bilden för jag tycker den beskriver så starkt känslan av att släppa taget. Att låta någon bli en del av äns liv och bryta ner muren. Att så starkt våga välja ett liv med människor istället för ett liv utan, och kunna vara stolt, stark och fri i det beslutet.

Gillar