När en faller, faller alla

Vill ni läsa ett positivt inlägg kan ni lika gärna sluta nu. Fel ställe, för det här inlägget kommer handla om döden. Hur trött jag är på att människor alltid lämnar. Det hela började med mormor i högstadiet och nu tycker jag någon dör minst 1 gång om året. Lite som en dominobricka, när en faller faller alla. För liksom jag är 21 år och har redan varit på minst 11 begravningar i mitt liv och jag är så himla trött på att sitta själv i min lägenhet och sakna. Att äta middag själv och att inte ha någon där när det är som värst, när tankarna och saknaden kommer. Trött på att gråta mig själv till söms och även om jag inte är ensam är jag trött på att känna mig ensam, trött på att börja grina för småsaker som går fel och trött på döden. 

Tidigare har jag alltid tänkt att det är för att jag känner så många som jag har varit på sjukt många begravningar. Att jag borde vara tacksam över att just jag fick lära känna denna person, men det hjälper liksom inte när man sitter där själv på kvällarna i sin lägenhet och inser att ännu person har dött. Just då kan jag verkligen känna att jag saknar gymnasietiden när moster bara kramade om mig till allt kändes bättre och bara tog hand om mig. Innan man flyttade hemifrån och det inte längre finns någon att krama om när det är som värst, ingen som smeker mitt hår och säger att allt kommer bli okej. För visst jag är 21, men tycker nog att det är lika jobbigt nu som när jag var 15 att veta att någon har dött.

Bild på mormor och morfars grav. Den är mycket finare i verkligheten, skuggan på bilden förstör typ allt, men vi var där sent på kvällen så solen och jag kom inte riktigt överens. Bästa bilden jag lyckades ta haha.

Gillar

Kommentarer