Filmen om Alexander

Blev tipsad om en film som heter ”Filmen om Alexander” för ett tag sen av min kompis. Den går på tv på söndag klockan 20.00 men jag kunde inte vänta så valde att titta på den nu på dplay istället! Verkligen så bra film! Satt och grinade hela filmen dels för att filmen i sig verkligen berörde och dels för att den nuddade ett stark minne hos mig fast annorlunda.

Filmen handlar om en kille som heter Alexander och har cancer. Tillslut får han veta att han aldrig kommer klara sig. Han är 18 år och får aldrig uppleva studenten innan han dör, trots det skrattar han, ler och skämtar och försöker vara positiv så gott han kan. I början av sin cancer tatuerar han in ”think positive” på sin arm som blir hans motto. Man får även följa hur familjen och kompisar finns där och stöttar honom genom resan och hur dem tar beskedet att Alexander kommer dö. Ni förstår bara det gör ju att jag sitter och grinar.

Det som blir extra känsligt för mig är att jag personligen har gått igenom en depression där jag verkligen hade en extremt jobbig höst. Fast jag berättade aldrig för någon utom min samtalsterapeut hur dåligt jag mådde utan försökte alltid göra mitt bästa och var glad och positiv. Många gånger var jag det bland mina vänner och på jobbet också, bara inte hemma. Jag vet att min kusin påväg till ett dop skruvade ner musiken i bilen och frågade ”hur mår du kusin?”. Jag kunde aldrig svara på den frågan utan började bara grina i bilen. Saken var att min morfar då hade dött för en vecka sen och just den dagen skulle han ha fyllt år, men det var inte enbart det. Det var så mycket mer och allt hände ungefär samtidigt och jag mådde bara skit. Jag kunde inte förklara det i bilen utan istället lät hon mig vara, höjde återigen musiken på radion och vi lyssnade på Volbeat resten av vägen i tystnad. Jag var så glad över att vara med på det dopet, för det var en chans för mig att säkerställa att de hade det bra när jag lämnade och att jag fick träffa dem en sista gång. Sen efter dopet gick jag till min kusin som stog vid disken och berättade varför jag hade börjat grina. Det var så skönt att bara få slänga ur sig allt och hon och min andra kusin stöttade mig verkligen jättemycket efter det.

Men grejen är den att jag var fortfarande säker på att mina vänner, familj och släkt skulle klara sig bra utan mig. Jag förstod att självklart skulle dem bli ledsna men det skulle gå över, för dem hade varandra. Jag hade bara en människa kvar på listan att säkerställa att hon hade det bra, så jag åkte till henne och hälsade på. Det var första gången efter att hon hade flyttat och hennes kille var med några dagar, men den sista dagen var det bara vi två. Hon berättade då för mig att hon hade bråkat med sin bästa tjejkompis där nere och att hon verkligen behövde mig. Att hon hade såklart sin kille men hon behövde sin bästa tjejkompis. Det var också den resan som hon verkligen frågade mig hur jag mår på riktigt. Inte bara en gång utan flera gånger, helt säkert såg hon något. Extra tydligt blev det natten när jag vaknade av ett himla jobbigt minne, jag smög därför in på toa och grinade. Hon märkte dock det och bad mig öppna och släppa in henne.

När jag sen åkte hem visste jag inte kunde lämna, inte nu, för hon skulle aldrig fixa det. Sen blev allting lite bättre efter det, jag kände mig lite mindre ensam och vet att när jag skrattade högt för första gången efter det blev jag förvånad över att det var jag. För jag hade glömt bort hur mitt ”höga” skratt lät. Vet att människor skrev och sa till mig att jag var stark och skulle fixa det, vilket nästan var jobbigt för jag kände mig inte stark.

Någon gång mitt i allt skrev min kusin till mig att hon förstog att det var otroligt tufft men att jag kommer fixa det och att jag kommer gå ur det som en starkare person. Verkligen ett jättelångt och fint meddelande som jag tittade på ibland när allt kändes skit. Det sköna med det var att hon sa inte att jag var stark utan att jag skulle bli stark. Min syster kom hem över julen, jag och en av mina närmaste vänner bråkade inte längre, jag fick körkort och allt blev lite lättare.

Tillslut kom glädjen tillbaka och jag var inte i behov av att träffa min samtalsterapeut lika mycket som innan. Vet att på ett av samtalen på slutet sa hon ”du mår bra idag, ellerhur?” Jag svarade då ja för att jag gjorde det.. Hon sa då att hon såg det på mitt leende och att om jag kände mig gladare märkte min omgivning också av det. Hon passade även på att berätta att hon märkte en förändring på tjejen som hade gått och bett om hjälp för ett halvårsen och den som satt här nu. Att hon var äkta imponerad över att jag hade fixat motgång efter motgång och att jag enligt henne hade tagit mig snabbare uppåt efter varje gång, vilket var något hon ville att jag skulle ta med mig i livet. Hon om någon visste verkligen, för det var ingen jag var så öppen mot förutom till henne. På en av våra samtal gick jag bara in och storgrinade. Då var hon nog en av de tryggaste människorna jag hade och varje gång jag hade varit där hade jag en lösning på något problem. Hon hade alltid en uppbokad tid åt mig i veckan sen var det upp till mig om jag ville komma eller inte. Hon var dessutom alltid säker på att jag skulle lösa alla mina problem. Hon brukade säga att jag löste ju det jag inte trodde jag skulle lösa innan så varför skulle jag inte lösa det den här gången?

Har efteråt berättat att jag funderade på att ta mitt liv för min syster. Hon är dock den enda i familjen som vet, som jag kunde säga det till. Nu skulle den tanken aldrig slå mig men då kändes det som om alla skulle vara gladare utan mig. Att deras liv skulle bli bättre om jag bara försvann. Min syster sa då till mig att jag aldrig mer fick tänka så. Hon hade absolut inte klarat sig utan mig och idag är jag extremt glad att jag härdade ut och INTE lämnade, för jag har ett sånt sjukt bra liv med så många härliga människor vid min sida. Lever verkligen livet så att säga. Idag när jag tittade på filmen slog det mig att det precis så mycket som Alexanders familj sörjer honom hade mina vänner, släkt och familj sörjt mig. Jag kommer nog därför alltid vara evigt tacksam för den resan när jag bara åkte iväg och det stöd jag fick både från dem som visste och dem som inte visste. Så om någon läser det här och har börjat fundera på om lycka är något du förtjänar. Sluta! Du förtjänar lycka och att vara glad och i slutändan kommer det att alltid vara värt att kämpa. När det känns som värst och du tror att du inte klarar mer, det blir bättre! Våga prata om det och våga be om hjälp! Du är inte ensam! Puss och kram 😘




Den här boken kom ut i samband med min depression. Köpte den och sträckläste och grinade lite halvt av igenkänningsfaktor. Så himla bra bok, den hjälpte mig verkligen i att må bättre och är verkligen än bok jag rekommenderar! Numera brukar jag använde en av Therese citat när jag är ledsen och påminna mig om att ”Det är inte ett dåligt liv. Det är bara en dålig dag.”

Gillar