Det här med att välja begravningskläder själv

Finns det något jag verkligen hatar är det att välja ut begravningskläder själv. Känner mig jämt så himla sårbar och ensam när jag står framför spegeln och provar. Har gjort det två gånger nu och det är verkligen sån himla skillnad med att veta att någon annan finns i huset än att välja kläderna själv. Tack gode gud har mina vänner hjälpt mig varje gång. Förra gången när jag fixade mig helt själv kunde jag ta med mig kläder att välja mellan till jobbet och fick skjuts in till mora av min kompis som sa att jag inte klagade så mycket ändå när jag berättade att jag skulle till begravning. Jag klagade dock som fan på hur skitig bilen var i början men det är så jag gör, klagar på allt när jag är ledsen. Det gäller helt enkelt att se igenom det.

Nu däremot behöver jag bara välja ut kläderna så att de kommer med i packningen, behöver troligtsvis inte fixa mig till begravningen själv vilket är skönt. Men fortfarande drygt. Det är ju då jag vill ha någon på plats som kan säga till om det ser bra ut eller inte. Tur för mig finns snapchat och mina vänner som bevisar att jag inte är ensam ändå. Pratade länge i telefon med en kompis och berättade då att jag skulle testa begravningskläder och hur drygt jag tycker det är så hon bad mig att skicka mina klädförslag på snapchat så hjälpte hon mig. Guld värt! Började dock gråta efter jag valt ut vilka kläder jag skulle ha för då kom saknade och jag kände mig återigen ensam. Samtidigt som jag då inte längre pratade med min kompis utan var ensam i lägenheten med massor av kläder på soffan att plocka undan. Tog säkert en eller flera timmar innan jag tog av mig kläderna och bytte om till annat.  

Har dessutom en känsla av att jag lever mitt liv fel just nu, utan att lyssna på vad min magkänsla säger eller tecken som jag får om att nånting är fel. Jag ser tecknen och nördig som jag är vet jag vad dem betyder, men jag lyssnar inte. Vill börja lyssna på min magkänsla igen, för oavsett hur galen det låter kan min magkänsla verkligen säga åt mig att ta det där helgalna beslutet som jag vet vet att jag verkligen vill, utan att kunna förklara hur det ska lösa sig. Jag bara vet att det kommer lösa sig. Att jag måste göra det. Besluten som ingen annan förstår. Precis så var det med min första lägenhet, mina kompisar tyckte jag var galen som flyttade utan ett fast jobb och till Orsa. Men det löste jag galant, för när jag såg lägenheten på insidan för första gången visste jag att här vill jag bo. Ångrar absolut inte det, ångrar typ allt jag gör nu när jag inte lyssnar på min magkänsla utan tänker logiskt istället. Hur dumt det känns när jag i efterhand vet att jag gjorde fel val. 

Känner hur jag måste börja leva livet lite oroligt för mina vänner och familj igen. Gå lite mer på min magkänsla, tolka de tecken jag får och lyssna till min kropp och tecknen. Att ibland inte vara så grymt envis och göra jobbet för mina skyddsänglar så himla svårt. Jag kan liksom känna på mig att jag håller på att göra ett misstag men ändå göra det. Det är det jag vill ändra på, jag saknar att vara sådär säker och bara veta vad jag vill. Precis så var det med mitt val att börja plugga också, helt plötsligt visste jag bara att det här vill jag och jag vill det nu. Det fanns ingen som helst tvekan utan jag bara visste det. Saknar tiden då jag verkligen satte mig själv först och trodde att allt var möjligt. Saknar hoppet jag en gång hade och hur enkelt livet var då, för jag lyssnade inte till dem som försökte hindra mig från att göra mitt val. Självklart pratade jag med dem, men ju mer ifrågasatt jag blev desto mer visste jag att jag ville det. Saknar tiden då jag körde mitt race, trodde allt var möjligt, lyckades och var så grymt stolt över allt jag lyckats med.

Såg det nu, men vet ni att står man med fötterna sådär sägs det att man är nervös 🤔 var troligtsvis det omedvetet när jag tog bilden haha

Gillar

Kommentarer