Bianca ingrossos sommarprat

Hej alla fina! Har ni lyssnat på Bianca sommarprat från P1 i Sverigesradio?? Om ni inte har gjort det tycker jag verkligen starkt att ni ska göra det. Hur lätt som helst, sök bara upp sommarvärdar i P1 på podcast, leta upp programmet och leta i listan för att hitta hennes avsnitt. Så känslosamt och trots att jag inte är ett kändisbarn kan jag relatera till hennes historia. Hon berättar inte om att vara kändis, utan om att vara ung. Hur man som ung bara vill synas, vara alla till lags men att det ändå blir så fel ibland.

Jag kan känna igen mig i den aspekten. Hur man så gärna vill lyckas och vara duktig. Hur både man själv och omgivningen lägger krav på en så att man tillslut drapas av prestationsångest. Känslan av att känna sig misslyckad när det blir fel. Efter min tid på universitet har jag dock lyckats släppa mycket av min kontroll och prestationsångest. Framförallt på grund av alla de grupparbeten vi har haft där det inte går att ha kontroll på allt. Sen mycket på grund av alla sköna människor i min omgivning som jag aldrig känner lägger orimliga krav på mig utan tvärtemot har fått mig mer avslappnad och inse att ibland får man bara skicka in det man har och ta dagen som den kommer. Att allt alltid går att lösa.

En annan del jag verkligen kan relatera till är att få rollen i familjen som ”the black sheep” Hur jag ibland bara kunde skrika tills jag började gråta och skaka för att jag var så arg, eller att jag skrek tills jag fick astma och knappt kunde andas. För jag kunde inte lugna ner mig. Jag kunde inte förstå hur andra inte såg det jag såg och jag blev så arg att mina känslor inte kunde kontrolleras. Allt skulle bara ut. En gång vet jag att min mamma gick ut till mig efter ett astma anfall då jag hade varit så arg på min syster. Hon sa då åt mig att jag måste lära mig att kontrollera mina känslor. Men det hon inte förstod då var att jag skrek för att det var den enda gången jag fick höras. Det var då jag fick tala till punkt utan att bli avbruten. Det var inte alltid lätt att vara tvilling OCH minst i familjen med en stark vilja utan att känna sig lyssnad till. Min storebror fick uppmärksamhet naturligt och jag och min syster tävlade om resterande uppmärksamheten. Vi tävlade om allt haha. Samtidigt som jag var mycket mån att det skulle vara rättvist, orättvisor som andra inte såg kunde göra mig så arg.

Jag har alltid haft en vass tunga men inte vassa armbågar. Tungan blev därför mitt vapen för att få höras i familjen och därför blev jag den av oss syskon som hördes mest. Inte den som blev mest lyssnad till utan bara hördes mest. Ingen förstod att jag bara ville få min röst hörd, vilket har lett till fler bråk än nödvändigt ibland. Men jag var ett typiskt småsyskon som hade ett stort uppmärksamhetsbehov och inte fick den uppmärksamhet som jag behövde, vilket gjorde att jag en del gånger provocerade mina familjemedlemmar med flit. Jag ifrågasatte allt och det uppskattades inte alltid. Utåt mot omgivningen var jag istället blyg och vågade aldrig säga vad jag egentligen tyckte. Jag försökte istället anpassa mig till hur jag trodde att de ville att jag skulle vara. En knepig period helt enkelt.

En period där jag inte alls var lika öppen, social, ifrågasättande och säker i mig själv som jag är nu. Hade du träffat en långt tidigare version av mig och versionen av mig nu hade du nog blivit förvånad. Nu får jag den uppmärksamhet som jag behöver och behöver därför inte skrika tills jag tappar andan för att höras. En till likhet är att både jag och Bianca drar oss till vatten för att få lugn. Kanske blir en influenser jag någon dag också hehe.


Alltså mumms! Äta bör man annars dör man. Detta motiverar mig deffenitivt till tentaplugg.

Gillar

Kommentarer