Älskade mamma

Något som har slagit mig under senare tid är hur lik jag är min mamma. Alltså till beteendet, hur jag kan känna igen mig i henne. Liksom att båda behöver tid och lugn när vi vill fixa saker. Hur vi vill alla väl och att vi därför kan sätta andra före oss själva, att vi ogillar konflikter och vårat humör när vi blir stressade, båda springer omkring, kan inte tänka klart och blir lätt irriterade eller ledsna. Jag personligen brukar bli fett irriterad och skrika för att sen gå iväg och grina. Hur vi båda vill så väl men krånglar till saker.

Hur vi behöver någon som säger det uppenbara. Vi behöver lugnet av någon annan, någon som hjälper oss att komma på ett beslut bara vi får prata och blir lyssnade till. Och hur svårt vi båda har att släppa en besvikelse, att vi liksom inte kan förlåta oss själva för det som gick fel för att det var så dumt gjort. Hur svårt vi har att be om hjälp och sätta gränser. Vi är alldeles för snälla jag och min mamma.

Men samtidigt är nog mamma en av de mest förstående m��nniskan jag vet och en av de psykisk starkaste människan jag känner. Personen som klarar allt och vet vad hon vill. Personen som vet hur jag funkar och som vet att när jag väl har bestämt mig har jag bestämt mig. Börja jag dock vela är det för att jag inte vet och övertänker, blir osäker och bara behöver sätta mig 2 sekunder själv för att veta hur jag vill göra.  Personen som stöttar mig, försöker hjälpa till så gott hon kan och liksom aldrig blir sur på mig utan mer besviken eller ledsen för min skull. Personen som jag faktiskt får klaga över saker med, som lyssnar och som i månt och mycket förstår mig och delar mina värderingar. Och personen som ändå kan få mig att överväga saker eller komma med tips.

Personen som ALLTID har sagt till mig att det löser sig och en av personerna jag åker hem för att träffa. Jag vet att mamma en gång kom till mig efter ett bråk med pappa och jag trodde hon skulle vara sur på mig, men istället sa hon ”Lois jag vet att det är jobbigt, men det är bra att ha ett humör ibland, att kunna ryta till och säga ifrån. Förlora aldrig det. Jag känner igen mig i dig, jag hade oxå det en gång i tiden. Jag tappade mitt men gör inte det du”.

Det är en tanke som slagit mig ibland, att mamma redan då kunde se att vi var lika. Att hon såg det jag ser nu redan då och att hon just då såg sig själv som ung fast i mig. Jag har alltid kunnat prata om allt med mamma, jag vet att hon finns där och gör sitt bästa men jag delar inte med mig viktiga saker till henne. Istället för att fråga om råd säger jag allt i efterhand. När saker och ting skiter sig då pratar jag med henne. Jag vet inte äns varför jag gör så för jag vill verkligen ha en bra relation med min mamma. Jag vill att hon ska vara delaktig i mina beslut, att hon ska vara stolt över mig. Men det är typ standard mig, jag berättar inget för någon om jag inte får frågan och då beror det på hur frågan ställs haha. Men jobbar på det, vill bli mer öppen som person och då även om personliga och privata saker. Att bara säga det jag tänker på, för bara jag får prata med rätt personer om rätt saker blir det oftast bra. Missförstå mig inte, jag är social men jag är knappast privat.

Dock kan jag erkänna att jag förlorade mig själv ett tag utan att prata med mamma om det och ignorera hennes råd. Hon fick inte en chans att hjälpa mig när jag var som mest vilsen. Men hade jag pratat om det direkt hade hon hjälpt mig att sluta. Samt att saker skulle kunna förhindrats, jag hade inte behövt göra misstaget värre om jag bara berättat. Jag ville ringa till henne flera gånger, men jag tog liksom mig inte tid och när hon ringde hade jag inte tid eller så var jag bara mentalt trött och stängde ut henne. Jag vet till och med att hon sa att jag kan ju ringa jag oxå ibland bara för att det är kul att prata. Men även om vi pratade i telefon sa jag aldrig det som oroade mig. För att jag skämdes. Men mamma hade verkligen inte brytt sig om jag bara var ärlig.

Jag önskar att jag hade berättat vad som hänt när allt gick åt helvete, att hon hade fått varit min mamma och tröstat mig och att jag berättat allt som hade med honom att göra, önskar jag hade sagt att jag var hjärtkrossad den helgen och att hon förhoppningsvis inte klandrade sig själv för att vara en dålig mamma när jag kom hem och var sur.

Ringde upp mamma efter jag skrivit av mig, mobilen dog dock innan jag hunnit prata klart så innan jag somnade hade jag fått detta jättegulliga sms av mamma som jag vet att jag hade behövt långt innan. Glöm aldrig bort vem du är för en kille och som mamma säger passar dig inte gå därifrån. Du ska inte behöva anpassa eller ändra dig för hans skull.

Gillar