2:a gången på sjukhus

Men denna gång inte så allvarligt som innan mest bara att jag ville kolla upp mig. Så yepp ni hörde rätt människan som helst av allt undviker sjukhus åkte dit för att göra en check. Människan som annars bara åker in till akuten när hon måste, fick en akut jourtid på vårdcentralen. Dock väntade jag ut det en vecka innan jag ringde (hade kanske varit läge att kolla upp det redan förra veckan men ändå), åkte iaf dit och har fått pencelin utskrivet.

Men grejen är att jag är typ rädd för sjukhus. Jag gillar verkligen inte att vara där. Bara tanken på sjukhus ger mig rysningar, därför åker jag helst inte dit. Jag hatar sprutor, jag har blodfobi och bara när läkarna ska kolla mitt blodtryck får jag anstränga mig för att inte svimma, tycker att det är så himla obehagligt! Så får ångest över att behöva åka dit och att någon ska känna och klämma på mig.

Extra mycket ångest har jag haft dem här gången, för även om det bara handlade om att boka en tid för undersökning visste jag att läkaren i telefon skulle vilja träffa mig så fort som möjligt för undersökning. Det blev även utfallet den här gången när han gav mig deras sista tid men bokade om den 15 senare för att jag skulle hinna dit.

Sist jag var inne åkte jag in akut på akuten för att jag hade ont i magen. Jag åkte in själv och bara läkaren kände på min mage fick jag så ont att hon fick avbryta undersökningen, ge mig smärtstillande och sen fortsätta känna på magen när morfinen hade gått in i kroppen. Det var även då jag fick åka in i en maskin för att röntga magen för första gången. Första gången jag över huvud taget skulle sova kvar på ett sjukhus och blev inlagd på avdelningen i 2 dagar. Första gången jag fick morfin och första natten på sjukhus där jag fick ringa på klockan gång på gång för att få smärtstillande för att jag hade så ont. Och allt det ensam. Jag låg där helt själv och grinade dels för att jag hade så ont och dels för att jag var rädd över att vara ensam på stället jag gör allt för att undvika. Jag hade ingen aning vad som var fel, om de skulle operera mig eller inte och läkarna var inte heller säker på vad det var. Tur för mig kom ändå min vän och besökte mig och en annan ställde upp och skjutsade hem mig när jag fick åka därifrån. Sen hade jag massor av vänner och släktingar som hörde av sig på telefon. Så tack alla för det stödet, uppskattades enormt!

Men delvis därför har jag verkligen inte velat åka till sjukhuset nu, ifall de skulle lägga in mig. Jag har haft ett hjärnspöke som verkligen inte har velat gå igenom dem två dagarna igen och gjort mig handlingsförlamad. Sen pratade jag med min kompis idag (efter att ha pratat med lite fler vänner och två av mina kusiner) som sa åt mig att ringa igen innan jag fick så ont som sist, för så ont skulle jag inte ha.

Nu när det är gjort känner jag mig riktigt stolt! Att åka in en gång till själv till sjukhuset efter förra gången var verkligen inte lätt. Det låter kanske inte som en stor grej, men för mig var det det. Självklart har jag fattat att något är fel och att jag borde kolla upp det, men tanken att åka dit och eventuellt behöva sova kvar har gett mig ångest. Redan i väntrummet garanterade jag mig därför att om det blev en lång kväll idag skulle jag få skjuts hem av en kompis. Sen som tur var gick det snabbt och smidigt och jag fick åka hem efter lite nödvändigt obehag. Kram och godnatt!

Gillar