Från vecka sju egentligen så var jag otroligt trött. Illamåendet slog även till som en käftsmäll. Ingenting har varit gott i matväg, hållit mig till citronvatten och vindruvor f��r det mesta.

I början av vecka tio så hade vi vårt första ultraljud där vi fick se att de faktiskt låg en liten där inne som rörde på sig för fullt. Jag fick ringa upp sambon på videosamtal så att han kunde vara med. Han grät, när han såg lillen där inne. Jag däremot, kände mig tom. På något sätt så förstod jag fortfarande inte att de faktiskt låg en liten där inne. Tampades med skuldkänslor efter detta, hemska skuldkänslor för att jag inte kände mig glad, för att jag inte grät som H.

Hela vecka tio var jobbig för mig. Hormonerna var överallt och ingenstans. Jag hade vid flera tillfällen riktiga panik känslor. Panik över att det växer något inom mig, panik över tröttheten och illamåendet. Panik för att de kändes som att jag var instängd i min egen kropp.

Det talas inte mycket om för att de flesta som känner detta skäms, precis som jag. Trots att det tog fem års tid för denna lilla krabaten att klamra sig fast så kände jag mig inte glad över att vara gravid. Allt kändes jobbigt och panikartat efter vecka nio.

Men bara för att jag kände detta så betyder det inte att jag inte är tacksam. Jag är otroligt tacksam för detta lilla under men alla gillar inte att vara gravida, att tappa kontrollen över sin egen kropp. Och det är inget fel med dessa känslor. Det är normalt. Det är normalt att få panik när det händer saker med din kropp som du inte kan styra över.

Dagarna efter att vi plussat så kändes allting fortfarande väldigt overkligt. De enda symtom jag egentligen kände var de ömma brösten och den extrema tröttheten. Två dagar efter att vi plussat så var det måndag så jag passade på att ringa mvc på en gång. Vi fick en tid en vecka senare på måndagen, den 22/2. Fortfarande så kunde jag inte förstå att de låg en liten i min mage. Jag kan säga att H var mer peppad och hade förstått att han skulle bli pappa medan jag inte alls förstod någonting.

Första besöket på mvc var bara en massa information och frågor. På grund av denna pandemi så fick H inte följa med in vilket kändes jätte tråkigt eftersom detta är vårt första barn efter tre missfall. Jag var lite inställd på det eftersom jag följer en del gravida människor men trodde ändå kanske att de skulle vara annorlunda på inskrivningssamtalet, men icke. Så H fick vänta i bilen så länge.

När jag var klar så märkte jag att H var nästan lite förbannad över att han inte fick följa med in. Jag förstod honom självklart men tyvärr kan man ju inte göra något under denna pandemi. Min barnmorska klargjorde även att jag kommer få gå ensam på alla besöken vilket gjorde oss båda två väldigt ledsna.

Men jag överförde i alla fall all information till H när vi träffades igen och nu såg vi fram emot de tidiga ultraljudet som barnmorskan ordnade åt oss.

Följ mig på Instagram 🤍

Den 13e februari var min mens 5 dagar sen. Vissa månader är den några dagar sen men denna gång kändes det bara annorlunda i kroppen. Ungefär en och en halv vecka innan min mens skulle ha kommit så var jag något fruktansvärt arg och förbannad. Ville bara sova hela dagarna och H irriterade mig bara genom att titta på mig. Brösten började ömma fem dagar innan beräknad mens, när mensen sedan kommer så brukar de ömma försvinna. Men denna gång så försvann de aldrig och mensen kom aldrig.

Jag har ju inte ätit några preventivmedel på fem års tid och skydd har vi inte heller använt. Så att jag ens skulle vara gravid fanns inte på min världskarta med tanke på allt vi gått igenom. Fem dagar hade nu gått och det var dagen innan alla hjärtans dag. Mannen var med några polare och drack öl, han skulle inte komma hem för än på söndagen. Men jag kunde inte hålla mig. Vid klockan sju levererades mina två test som jag beställt hem. Jag kunde inte hålla mig så valde att ta ett test så där sent på kvällen.

De tog inte ens en sekund innan de var positivt. Jag hamnade i chock. Förstod ingenting. Ville skrika rakt ut, ville ringa alla.. samtidigt som jag inte alls förstod. Började grina och bestämde mig för att skicka bild till Jossan, hon var den första som fick veta.

Hela den lördagskvällen är ganska blurrig, så mycket tankar, oro och nervös var jag. Nervös för att berätta för H. Sov knappt något alls den natten.

Dagen efter, på självaste Alla hjärtans dag bestämde jag mig för att ta ett till test eftersom jag ändå hade det hemma. Samma där, knappt en sekund senare så visade det positivt och jag kunde fortfarande inte förstå de. Nu kom dagen. Alla hjärtans dag, där jag ska berätta att H ska bli pappa!

Han visste ju såklart redan innan att min mens var sen och att jag skulle ta test. Så när han var på väg hem från grabbarna på söndagen så ringde han mig för att prata lite. Då ställde han ju självklart frågorna.. Har mensen kommit? Har du tagit test? Vad visade de? Jag svarade: Jag vill ju inte berätta detta på telefonen men eftersom du frågar så förstår du ju redan. Varpå han sa: så det är positivt alltså?

Det var så H fick reda på det, tyvärr ingen rolig historia men det fick bli min alla hjärtans dag present till honom. 🤍