Dagarna efter att vi plussat så kändes allting fortfarande väldigt overkligt. De enda symtom jag egentligen kände var de ömma brösten och den extrema tröttheten. Två dagar efter att vi plussat så var det måndag så jag passade på att ringa mvc på en gång. Vi fick en tid en vecka senare på måndagen, den 22/2. Fortfarande så kunde jag inte förstå att de låg en liten i min mage. Jag kan säga att H var mer peppad och hade förstått att han skulle bli pappa medan jag inte alls förstod någonting.

Första besöket på mvc var bara en massa information och frågor. På grund av denna pandemi så fick H inte följa med in vilket kändes jätte tråkigt eftersom detta är vårt första barn efter tre missfall. Jag var lite inställd på det eftersom jag följer en del gravida människor men trodde ändå kanske att de skulle vara annorlunda på inskrivningssamtalet, men icke. Så H fick vänta i bilen så länge.

När jag var klar så märkte jag att H var nästan lite förbannad över att han inte fick följa med in. Jag förstod honom självklart men tyvärr kan man ju inte göra något under denna pandemi. Min barnmorska klargjorde även att jag kommer få gå ensam på alla besöken vilket gjorde oss båda två väldigt ledsna.

Men jag överförde i alla fall all information till H när vi träffades igen och nu såg vi fram emot de tidiga ultraljudet som barnmorskan ordnade åt oss.

love , verajönsson

Följ mig på Instagram 🤍

Den 13e februari var min mens 5 dagar sen. Vissa månader är den några dagar sen men denna gång kändes det bara annorlunda i kroppen. Ungefär en och en halv vecka innan min mens skulle ha kommit så var jag något fruktansvärt arg och förbannad. Ville bara sova hela dagarna och H irriterade mig bara genom att titta på mig. Brösten började ömma fem dagar innan beräknad mens, när mensen sedan kommer så brukar de ömma försvinna. Men denna gång så försvann de aldrig och mensen kom aldrig.

Jag har ju inte ätit några preventivmedel på fem års tid och skydd har vi inte heller använt. Så att jag ens skulle vara gravid fanns inte på min världskarta med tanke på allt vi gått igenom. Fem dagar hade nu gått och det var dagen innan alla hjärtans dag. Mannen var med några polare och drack öl, han skulle inte komma hem för än på söndagen. Men jag kunde inte hålla mig. Vid klockan sju levererades mina två test som jag beställt hem. Jag kunde inte hålla mig så valde att ta ett test så där sent på kvällen.

De tog inte ens en sekund innan de var positivt. Jag hamnade i chock. Förstod ingenting. Ville skrika rakt ut, ville ringa alla.. samtidigt som jag inte alls förstod. Började grina och bestämde mig för att skicka bild till Jossan, hon var den första som fick veta.

Hela den lördagskvällen är ganska blurrig, så mycket tankar, oro och nervös var jag. Nervös för att berätta för H. Sov knappt något alls den natten.

Dagen efter, på självaste Alla hjärtans dag bestämde jag mig för att ta ett till test eftersom jag ändå hade det hemma. Samma där, knappt en sekund senare så visade det positivt och jag kunde fortfarande inte förstå de. Nu kom dagen. Alla hjärtans dag, där jag ska berätta att H ska bli pappa!

Han visste ju såklart redan innan att min mens var sen och att jag skulle ta test. Så när han var på väg hem från grabbarna på söndagen så ringde han mig för att prata lite. Då ställde han ju självklart frågorna.. Har mensen kommit? Har du tagit test? Vad visade de? Jag svarade: Jag vill ju inte berätta detta på telefonen men eftersom du frågar så förstår du ju redan. Varpå han sa: så det är positivt alltså?

Det var så H fick reda på det, tyvärr ingen rolig historia men det fick bli min alla hjärtans dag present till honom. 🤍

love , verajönsson

Jag minns inte speciellt mycket från min barndom. Ingenting alls egentligen. Jag minns de åren som vi bodde i villan, där pappa började dricka som mest. Där han psykiskt misshandlade min mamma varje kväll efter att vi barn gått och lagt oss. Vi hörde allt.

Dom sov på nedre våningen och vi syskon samlades alltid ovanför trappen, i den hallen stod vi alla. Tysta och lyssnade på varje ord som dom skrek åt varandra. De jag minns bäst är alla de gånger som äldsta brorsan alltid fick springa ner för trappen när man hörde att det höll på att bli fysiskt. Han fick alltid gå emellan. Min starka modiga storebror. Jag är tacksam för alla de gånger han har gått emellan men som barn så ska det inte behöva vara så. Han ska inte behöva gå emellan sina föräldrar när dom bråkar. Man satt alltid och tröstade de yngre syskonen, man försökte hålla sig i skinnet samtidigt som man egentligen var livrädd. Detta är vad jag minns från min barndom. Allt där innan är svart, kolsvart. Jag minns inte årtal, jag vet bara att vi bodde i villan 2012, när jag träffade Hampus. Jag minns inte när vi flyttade dit eller när vi flyttade ut. Jag minns bara detta. De stunderna i livet som jag var livrädd för att pappa skulle slå mamma.

Jag ser frekvenser över dessa händelser, under alla åren som de pågått. När det var dags för mig att flytta hemifrån så var jag orolig. Orolig för de yngre syskonen. Orolig för vad de skulle behöva gå igenom. Orolig för att jag inte skulle kunna övervaka situationerna. Orolig för att jag inte kunde vara där & trösta dom.

Att min mamma, min bästa vän, har genomlidit psykisk misshandel i över 15 års tid. Det gör ont. Min mamma har alltid varit mitt allt. Den jag alltid vänt mig till oavsett vad. Min mamma är värd så otroligt mycket mer än detta. Att hon varit så stark under alla dessa år, som hon har kämpat för oss barn. Mamma, du är min största förebild & jag hoppas att jag kommer ha samma relation med mina barn som jag har till dig.

När jag går igenom mina inlägg på Bilddagboken fr. 2008 så har jag flertalet gånger skrivit hur mycket jag hatade min pappa. Hur han förstört vårt liv. Det är hemskt att titta tillbaka på idag. Det är läskigt att mina positiva minnen av en nykter pappa har tynat bort. Jag minns inte min nyktra pappa. Det enda minnet jag har med min pappa är natten som vi åkte in till akuten för att jag hade så pass ont i magen. Det är den enda gången jag minns, att det bara var han och jag.

När jag bott hemifrån några år så upplevde jag inte dessa hemska nätter längre. Jag tänkte inte på det längre. Jag glömde bort det, för ett tag. Tills en kväll när jag bestämde mig för att sova kvar hos familjen när sambon var iväg. Då fick jag uppleva en sådan natt igen. En natt som drog mig tillbaka till barndomen. Tillbaka till dessa hemska minnen. Bråket denna natt var exakt likadant som tidigare år. Men nu var inte min storebror där. Denna natt försökte jag gå emellan, pappa puttade iväg mig, skrek mig rakt i ansiktet att jag inte skulle lägga mig i. Sen är det svart. Nästa sekund står jag ute på balkongen och ringer min storasyster mitt i en panikattack samtidigt som jag försöker trösta de två yngsta syskonen som klamrar sig fast runt mig. Det var 2 år sedan. Ytterligare två års tid i ovisshet har passerat och nu var det dags igen.

En morgon i December vaknar jag upp till en nyskapad grupp-chatt. En chatt som lillebrorsan skapat, lillebrorsan som fortfarande bor hemma. De hade hänt igen, men denna gång var droppen nådd. Psykisk misshandel hade nu övergått till ett slag. Det som jag varit orolig för under hela min uppväxt. Pappa hade ännu en gång druckit för mycket, börjat kasta skit på mamma, som vanligt, men denna gång slog han henne. Ännu en gång så kom lillebrorsan, tryckte ner pappa på golvet & skrek: Du slår inte min morsa!

Sedan denna händelse så har allt varit ovisst, ingen vet vad som kommer hända framöver. Det enda vi vet är att dom ska skiljas efter att ha varit tillsammans sedan dom var 15-16 år. Allt jag vill är att mamma & syskonen ska komma bort ifrån honom. Samtidigt som jag är väldigt orolig. Orolig över att han ska supa ihjäl sig. Han har vänt oss barn emot honom under alla dessa år. Samtidigt som jag hatar honom för hans sjukdom och det beteendet så är han fortfarande min pappa. Och ingen vill ju förlora en förälder. Jag är livrädd. Livrädd för att han ska tappa livslusten och ta slut på sitt lidande. Jag vill stötta honom, samtidigt som jag inte vill se honom. Jag känner inte igen honom längre. Vem är han? Hans personlighet har tynat bort med alkoholen under alla dessa år.

När jag & mina syskon pratar om detta idag så känns det som att denna uppväxt med en alkoholiserad far har förstört mig. Men inte dom. Jag kan idag börja grina av bara tanken på vad mina syskon går igenom när de tre äldsta nu inte bor hemma. För jag vet hur det har påverkat mig. Hur de påverkar mig än idag, i vuxen ålder. Hur ångesten slår till varje gång man ska hem till familjen och äta middag. Känslan av att jag aldrig vill stanna för länge för att slippa se pappa full. Alla de gånger som jag tvingat sambon att vara nykter på alla högtider för att jag vill hem. För att jag vägrar sova hemma hos mina föräldrar. Att träffa sin egen familj ska inte vara ångestfyllt, men för mig är det de.

När jag mår dåligt så skriver jag ner allt jag känner och tänker. Jag skriver samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna. Ögonen svider. Tårarna bränner. Hjärtat bultar snabbare. Klumpen i halsen blir allt större. Handen krampar. Du börjar bli tröttare, lugnare. Än en gång somnar du med tårarna som rinner ner för dina kinder.

/ skrivet 2021-02-04

love , verajönsson