Det här ser jag dagligen, att min sambo dör lite mer inombords för varje månad som det inte blir någon bebis, och jag vet att det är mitt fel. Det är många gånger som jag har funderat på att lämna honom, fast jag älskar honom så sjukt mycket. Jag har pratat med min psykolog om detta, och hon säger att det är vanligt att man kan känna så, eftersom jag vet att det är mig det är fel på. Varför vill jag lämna honom? för jag orkar inte att se honom bli ledsen, att han blir ledsen när kompisar i våran omgivning får barn. Jag vill inte vara det skälet till att han aldrig ska bli pappa. Jag har tagit upp detta med min sambo ett X antal gånger. Men han vägrar att släppa mig, han stöttar mig. Vilket jag är jävligt tacksam för. Men jag vill kunna ge honom de vi båda ser så mycket fram emot. Jag har lärt mig att inte tänka så mörka tankar. Att vi bara tar en liten omväg till att kunna få en bebis, men de är så svårt och det tär på mig psykiskt. Jag har börjat träna, äta nyttigare och ta en massa kosttillskott, jag försöker verkligen göra allt denna gång. jag får tänka att alla inte har det så bra som jag har, en sambo som inte drar för att det är svårt att få barn. gud vad jag älskar denna kille, min bästa vän <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hahaha gud vilken dag, jag var först vid sjukgymnasten idag kl 08.00. Jag pajade ländryggen för en vecka sedan och har då fått gjort övningar, min rygg är så mycket bättre nu, så besöket tog max 10 minuter. Jag kan säga att det är tur att jag har frikort, hade annars inte velat betala typ 300kr för 10 minuter ;) Jag gick sedan hemåt och gjorde mig klar för ett litet jobbpass idag, jag skulle ta några lunchbesök åt mina kollegor för att underlätta dagen för dem, sen skulle jag sitta på KA (kostnadsfri avlösning i hemmet) från 12.30-17.00. Min ena katt Harry vägrade släppa mig till jobbet idag, han har börjat med att slänga sig framför mig när han känner på sig att jag ska gå, varför gör dem så? urgulligt om inte annat :) När jag kom till avlösningen strax innan halv ett så kommer gubben utfarandes och är ledsen för att hon jag ska sitta hos har åkt in med ambulans tidigare på morgonen, och jag bara känner nej!!! Det är så synd om tanten men här har jag kört 4 mil för att sitta avlösning hos dem, sen hör dem inte av sig att hon har åkt in.. Det var bara för mig att köra mina 4 mil hem igen, totalt 8 mil för ingenting.. man blir lite småless när de inte kan höra av sig och förklara situationen. Men samtidigt så förstår jag dem ochså att det inte är lätt att tänka på när man är i ett chocktillstånd.

När jag kom hem så åt jag min supergoda köttsoppa! Sedan tvingade jag mig själv ut på en promenad. Så dagen vart ju inte så dålig iallafall :) Ibland får man göra det bästa av situationen helt enkelt.


Likes

Comments

Vi har känt varandra i ca 10 år. Kommer alltid komma ihåg första gången som du tog kontakt med mig, på skolbussen<3 det blev du och jag, vi var tsm nästan 3 år, sedan gick vi skilda vägar. Men du gav aldrig upp hoppet om mig. Du fanns alltid där, på studenten, på min bal, du hämtade mig såfort jag bad om det. Alltid! I år har vi varit tsm i 4 underbara år. Vi är förlovade och snart tar vi nästa steg, vi bor i våran lägenhet med två underbara katter, och vi planerar en bebis. Tack för att du aldrig gav upp hoppet, tack för att du finns till. Så mycket som vi har fått gått igenom, så många gånger som våran relation har prövats, och ändå lyckas vi att ta oss igenom allting, tillsammans. Tack, tack, tack underbaraste du för att du orkar stå ut med mig, jag älskar dig! <3

Likes

Comments

Det bästa med morgonen är väl ändå nykokt gröt med mjölk och färska bär som topping, en mugg kaffe och youtube. Jag försöker verkligen att ändra på min vardag helt, med maten och motionen. Jag är så dålig på att dricka vatten, och är så beroende av redbull så de inte är sant. Frukosten hoppar jag ofta över då jag inte är så speciellt hungrig på morgonen och för att man känner sig stressad till jobbet. Men jag börjar förändra mina vanor lite i taget. Snart ska jag börja plugga på heltid så då kanske man kan få in en lite mer rutin, och hoppas på att man tappar några kilon ”depressionskilon” som jag har lagt på.

Men promenader! Det är väl det bästa som finns och höjdpunkten på hela dagen. Jag går längst med bergen och havet, på en strandpromenad. Det är så skönt. Vissa dagar tappar jag helt lusten till att gå. Varför ska det vara så svårt att sätta på sig skor och headset och bara gå ut? När man vet hur skönt det känns efteråt.

Jag bjuder på en bild efter dagens promenad.

Likes

Comments

Rubriken talar för sig själv! Hörni, jag har tagit ett ganska så stort beslut som jag tycker att det är. Jag har sagt upp mig från min fasta tjänst! Varför? Såhär är det, jag jobbar som undersköterska på ett privat företag just nu samtidigt som jag pluggar till undersköterska. Jag har inte så långt kvar av min utbildning. Men detta jobb får mig att halka efter med pluggandet. Det går inte en endaste dag så ringer dem.. man får nästan aldrig vara ledig och jag ser mina skolböcker och uppgifter ligga och skrika efter mig, vilket triggar igång min ångest ganska så hårt. Så mycket panikattacker och depressioner som jag har nu har jag inte haft på länge. Jag kände att just nu behöver jag ta hand om mig själv, plugga i min egna takt i mitt egna hem. Från och med februari så kommer jag gå hemma på heltid och plugga på heltid. Jag var emot lån ifrån CSN ifrån början men det är såååå skönt att jag tog detta beslut, jag ska gå hemma i ett helt år! December 2018 kommer jag vara färdigutbildad undersköterska, och det ska bli så härligt! Jag tror jag behöver detta för att kunna må lite bättre och kunna fokusera på mig själv.

Likes

Comments

Varför jag? , vad är det för fel på mig?, är det bara jag som känner såhär?, är jag ensam?
Dessa är funderingar som jag har dagligen. Varför slår mitt hjärta volter? Jag ska ju bara till jobbet, som jag trivs på.

Att ha panikångest, eller paniksyndrom som det så fint heter, är det värsta som finns. Jag önskar att ingen ska behöva uppleva det. Man börjar svettas, få skakningar, hjärtklappningar, känner sig yr och svimfärdig, det känns som man ska dö. Visst, jag har blivit mycket bättre tack vare ångestdämpande och mycket terapisnack med en psykolog och för tillfället så går jag vid en KBT. Men känslan att jag alltid kommer få leva med detta, det suger. så många gånger som man har fått sjukanmälat sig, ställer in möte, skiter i kompisarna och allmänt drar sig undan ifrån omgivningen för en rädsla som man får i kroppen. Men vad det är för rädsla, jadu, inte ens jag vet. Kompisarna bits ju inte. Tack vare min panikångest så har jag förlorat många vänner, men även hittat nya vänner. som jag är väldigt tacksam för. Min panikångest började redan när jag var ganska liten. Jag drogs mig ofta till killar, då jag ville ha uppmärksamhet och få känna mig älskad och behövd. Vid varje brake ups så var det som en bitchslap i ansiktet, även fast det kanske var jag som stoppade förhållandet. Men jag gick vidare "ganska fort" och hittade genast en ny. var jag kär i dessa?, idag vet jag faktiskt inte. Det känns mer som att jag hade dessa för tryggheten. Jag kände mig trygg som fan och jag kände mig inte ensam. Idag har jag världens bästa sambo, vi har känt varandra i 10 år, och är så tacksam att jag har honom. Jag fick aldrig uppleva tonårstiden, "tonårsrevolten", jag smög aldrig ut på fester, jag gjorde inga jävelskap. När mina kompisar gick på fester så satt jag hemma på mitt rum och såg på film, eller så pluggade jag. Plugget är något som har satt stopp för min ångest, det var min grej för att förhindra ett panikanfall. Än idag frågar jag mig själv varför jag inte var mer social, men jag tror att jag alltid har sett mig som ingen, att jag inte passar in. Jag har alltid varit den som "tycker synd om mamma". Jag ville inte göra henne besviken genom att dra ut på fester och bli stup full, jag ville inte att min mamma skulle tycka att jag var jobbig, jag ville inte att hon skulle skämmas för mig. Visst är det ett normalt tänkesätt för en 15 - 18 åring?

Likes

Comments

Nästan varje natt har jag svårt för att somna, och jag vill inte vara beroende av sömntabletter då det inte är bra. Men ibland så måste jag ta dem. Alla mina tankar kommer på kvällarna, speciellt när
Man ligger i sängen, de är mörkt och tyst. Det kan vara att jag ligger och kollar på minuterna på klockan, hur min dag ska se ut i morgon. Det är massa onödiga tankar som snurrar. Just ikväll kan jag inte somna för att jag vet att de är APT möte i morgon på jobbet, då ligger jag och tänker på vad som ska tas upp i morgon, när jag behöver åka och hur jag ska hinna med allt innan de börjar. En massa onödiga tankar som bara flyger omkring i mitt huvud. Jag måste verkligen planera min sömn, vilket är stressigt. Vet jag att jag ska upp och jobba så måste jag lägga mig tidigt, men då blir jag hur pigg som helst istället och får då ångest. Jag kan inte ta sömntabletter för att jag inte bör köra bil dagen efter då jag går på ganska starka tabletter som håller i sig 24h. Tänk om man hade sluppit allt detta, all oro och ångest för nattsömnen. Tänk om allt var normalt, men de säger ju att livet inte ska vara enkelt för då blir det tråkigt att leva. Har ni några förslag att ge för att kunna koppla av och slippa all oro och ängslan, så tar jag gärna del av det, då detta börjar bli ganska så jobbigt.

Likes

Comments

Som jag skrev i förra inlägget så fick jag en missed abortion, jag fick svar ganska snabbt om varför. Jag hade nämligen godartad cancer på äggstocken/äggledaren. Jag visste att jag hade problem med så kallade cystor, det är vätskefyllda blåsor som blåser upp vid mensen, vilket är vanligt. Men mina tömdes aldrig efteråt. Första gången jag fick operera mig för just cystor var år 2014, jag var då 21 år. Hur detta upptäcktes var pga smärtor i nedre delen av magen. jag kunde inte sitta, stå eller ligga. Jag uppsökte akuten och det visade sig vara en cysta som hade snurrat sig runt min äggstock, därav smärtan. Det fick bli en akut operation, då äggstocken skadades, denna operation gjordes med titthål som ledde till två veckors sjukskrivning. Men efter en månad så levde jag på som vanligt igen. Min sambo var redan då sugen på att få barn, men jag var inte redo. Jag var 21 år gammal och ville leva livet ett tag till. Vilket vi båda gjorde.

År 2017 blev jag som sagt gravid. Men 3 månader efter aborten så fick jag genomgå en värre operation. Cancern hade blivit värre och den hade spridit sig. Jag fick ta bort ena äggstocken och äggledaren, så nu när jag sitter och skriver detta idag så har jag bara kvar på min vänstra sida. Jag fyller snart 25, och barnlängtan är stor. Än idag ångrar jag att jag inte tog chansen att skaffa barn mellan dessa operationer, innan allt blev värre. Men nu sitter jag här, med ett långt ärr vid troskanten som påminner min förlust varje dag. Många som jag träffar på (läkare osv) tycker att jag är stark som har gått igenom allt detta. Det kanske jag är, men innerst inne så mår jag rent piss. tankarna snurrar, kommer jag ens kunna få barn? vem vet. Visst finns det personer som blir gravida med bara en äggstock och en äggledare. Men mina tankar snurrar, när blir nästa operation? när kommer skiten tillbaka och drabbar den andra sidan? ingen vet, och det dödar mig dagligen inombords.

Likes

Comments

Jag tänkte att ni skulle få ta del av det värsta som någonsin har hänt mig, en ofrivillig abort. Det är nog den mest plågsammaste och psykiska upplevelsen någonsin. Den 13 april 2017 blev jag gravid. Jag kunde inte tro att de var sant. Jag och min sambo bodde i Enköping då, jag blev sååå glad! Först trodde jag att jag hade råkat ut för magsjuka, men så var det inte. Det var min älskade och efterlängtade skatt.. trots illamående så var jag ömmare i brösten än vanligt, men inget jag reagerade på, och efterlängtan efter mjölk var Såå stor. Kunde trycka i mig en liter på en gång 😉 men dagarna gick, och symtomen försvann allt mer. Jag var i den veckan som de kallar för ”spökveckan”. Det menas med att de är en vecka som man inte känner av några symtom alls, så jag tänkte inte mer på det. Men veckor gick och jag kände att något var fel. Jag fick börja gå till gynakuten i Uppsala för att kolla ultraljud, varje vecka i en månads tid ca... för att hoppas på att de skulle hitta några hjärtslag. För varje vecka som gick så försvann mina förhoppningar och jag föll ner i ett mörkt hål. Vi hade även tagit ett förhastat beslut om att flytta till Gotland igen då vi har all släkt och familj där. Vi tänkte att de var likabra att flytta hem igen då vi skulle få barn. Min sambo fick jobb ganska så fort, han var tvungen att flytta hem innan mig, så jag var kvar i Enköping ca 3 månader efter. Samma dag som min sambo flyttade så började jag att blöda... vad är oddsen? Efter besöken i en månads tid så sa läkaren att det finns inga hjärtslag och fostret utveckling har stannat. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Dagen därpå fick jag hämta upp de där 4 tabletterna som jag sedan skulle föra upp i fiffin, då jag hade råkat ut för ofostrig graviditet eller missed abortion som de så fint kallas. (Fostret har dött men kroppen märker inget och den beter sig som att man är gravid). Jag åkte hem, helt förtvivlad. Jag hade inte fattat riktigt vad som hade hänt, men jag gjorde det. Av mig själv, ensam i min lägenhet. En abort själv i en lägenhet. Med min sambo och familj 5 timmar ifrån mig. Det är en jobbig känsla som alltid kommer att finnas kvar! Och vet ni? Jag är så rädd, så rädd för att jag nu blir gravid igen och måste genomgå samma sak igen. Jag vet inte om jag kommer orka det ❤️

Likes

Comments