Saying good bye

Och att ta farväl är alltid the most bitter sweet feeling. I måndags efter mitt sist 6-15 pass på två veckor skyndade jag mig hem, skrev klart min ”scen/novell” till skönlitteratur seminariet innan jag åkte ner på stan för att träffa Jenny. Människan åker ju till Sälen i 6 månader när jag är borta och det känns så sjukt. Förstå att jag inte kommer få träffa henne på ett halvår? Asså va? Svårt att förstå hur lång tid det är. Jag var ju borta nästan fyra månader men att hon då ska vara borta två månader till. Det är ju en evighet. Gonna miss you Jen <3

Att sedan åka upp till Stockholm med pappa en sista gång igår gav också den där bitter sweet känslan. Tänk att det redan gått 10 veckor? Herregud känns som jag började den där kursen igår. Otroligt tacksam att mina föräldrar hetsade mig att gå den kursen och så mycket kärlek till min pappa som kört mig till Stockholm varje vecka. Det har verkligen varit så mysigt! Vi har fått lite kvalitetstid tillsammans som annars är väldigt svårt att få till. När jag gick i gymnasiet så hade vi ju våra lunchdejter men det blir aldrig kvalitetstid på det sättet när man jobbar 6 dar i veckan liksom. Och det faktum att jag sedan tyckte kursen var så kul och att det verkligen satt guldkant på denna hösten gjorde det hela ännu mer bitter sweet. Tänk va. Att man spenderat varje onsdag i 10 veckor i Stockholm för att gå en skrivarkurs som egentligen ger en noll utbildning.

Men det har varit en rolig upplevelse. En upplevelse som fått mig ännu mer att inse att det här verkligen är något jag vill syssla med så småningom. Jag vill verkligen jobba heltid med att skriva i framtiden. I vilket format spelar inte så stor roll men det slutliga målet är ju författare. Att jag ens skriver ut det såhär känns så konstigt men jag är mer inspirerad någonsin till att skriva böcker och jag är inne i ett konstant läsmood. Det märks så tydligt på mig när jag är ledsen, när ensamheten får mig att tänka för mycket så jag går sönder inombords. För det är då jag flyr till böckerna. Det är då jag gömmer mig i sidorna på en bok och hoppas att jag aldrig kommer behöva lämna. Det behöver jag ju så småningom. Men då är smärtan inte lika fulltalig. It’s the only kind of therapy I know.

Så tog man sedan nattåget från Stockholm till Köpenhamn. Boardade planet som tog mig till London. Stressade sönder på flygplats och hann precis till gaten innan dom ropade upp last minute call. Stressigt och precist men nu har man landat i Los Angeles och USA. Asså wtf, svårt att förstå att jag är här för jag har typ aldrig varit såhär oförberedd för en resa förut. Next up and final destination, San Diego.

Gillar

Kommentarer