Vem är jag? Liv Josefiné Sundwall

Skånsk tös som är född i Lund 29 september 1993. 3 månader förtidigt, enäggstvilling. Frida vila i frid. Jag låg på NEO i ca 6 månader innan mamma och pappa fick ta hem mig till Höganäs.. Jag vägde 500g föddes i vecka 26 vilket gjorde att jag fick komplikationer, det gick hål på tarmen, fick ha stomi under en period. "En sällsynt komplikation som mycket för tidigt födda barn kan få kallas för nekrotiserande enterokolit, det förskortas NEC. Det är en inflammation i tarmen, vars orsak inte är helt klar. Barnet kan bli allvarlig sjuk med magproblem, där magen är uppspänd, de kräks och har ont. Barnet kan också bli blekt, mycket stillsamt, andas sämre och få sänkt blodtryck. Sjukdomen behandlas genom att tarmen får vila och barnet får näring genom dropp istället.Det är mycket ovanligt, men ibland går det hål på tarmen. Barnet får då genomgå en operation så att hålet lagas. Ibland behöver barnet stomipåse under en tid." - 117.se

Jag hade en OK uppväxt, skolgången var riktigt tuff då jag ofta låg efter. Hade det speciellt svårt för matte ( logiskt tänkande ) Talet kom lite senare hos mig än med alla andra gemnåriga. Hade epilepsi som försvann innan jag blev tonåring. Jag är 155cm, jag har ett ärr som går tvärsöver min mage. Men annars var jag som vilket vanligt barn som helst, sjövild men oerhört charmig!

Jag kämpade mig igenom det obligatoriska 9åren för att sedan läsa till undersköterska på gymnasiet, vilket gick så mycket lättare för mig, för då läste jag något jag älskade - att hjälpa och vårda människor! Tro alltid på dig själv, oavsett hur tufft det kan vara idag så är du ett steg rikare på vad morgondagen har att erbjuda, spännande. Jag hade det kämpigt även med matten på gymnasiet, tyvärr läste jag inte bara ämnen jag älskade utan matte, sv, eng, historia osv var man också tvungen att läsa... men jag tog studenten, jag var utbildad undersköterska. Nu kan livet börja? För jag vet ju vad jag vill jobba med och vem jag är... jag har jobbat i vården sen jag var 18år. Jag började efter några år som uska tveka på om det var detta jag ville jobba med. Jag har alltid drömt om att läsa till sjuksköterska för att jobba som ambulansjuksköterska. men för det krävs matte b. så jag la faktiskt ner dem tankarna så jag börja läsa till tandsköterska men nej det var inte min grej alls. Det var även nu vi fick reda på att mamma hade obotlig cancer, jag hoppade av studierna och flyttade hem till mamma. Jobbade på timmar för att lättare kunna finnas där för mamma men även för att det är svårt att få fast tjänst inom vården. Jag har väl alltid haft sjuksköterska i bakhuvudet i allt jag har gjort, i beslut jag har fattat eller inte fattat. så har jag alltid kommit tillbaka till vården. Och handen på hjärtat så kan jag inte se mig jobba med något annat än med människor. :)

en lista på vad jag kan tönka mig jobba med om jag inte kommer in till sjuksköterska:

Polis

Förskollärare

Spa/Hudterapuet

Inredningskonsult/Designer

Undersköterska på bb/förlossningen/barnavd.

Hahah Ja, ni ser. Jag har ambitioner, jag vill något sen att det är hur brett som helst kanske kan få mig att framstå som velig och osäker. Men jag tycker det visar att jag vill något, jag nöjer mig sällan, jag vill utvecklas, är nyfiken på livet och gillar utmaningar! För det är livet fullt utav, oavsett vilken väg du väljer så kommer det skölja utmaningar över dig, livet kommer ta dig till din bristningsgräns, du kommer tvivla, du kommer kämpa, du kommer klara av det, för du är grym.

Jag skulle påstå att jag är en person som har båda fötterna på jorden, god hjärtad, omsorgstagande, öga för detaljer, känsla att känna av energin i min omgivning, driven, har mål och drömmar jag kämpar mot varje dag. Lika så som jag kämpar med mina "mindre bra sidor" för "vem är jag" är verkligen ett livsprojekt. Det är inget du blir klar med efter en tids kämpande som med studier, utan det är något du ständigt behöver jobba på för att utvecklas, pusha dig själv till den

Att lära känna sig själv, är ett intressant projekt alla har. Det innebär att man får göra misstag, lära sig av dem, man lär sig kanske till och med en ny känsla man inte känt förr just för man gjorde det där misstaget. Man utvecklas, Man lär sig ständigt av sin omgivning, många som försöker passa in i mängden istället för att vara den du är? Känner du igen det? Det finns bara en av dig, du är så unik och så bra! Livet har gett mig motgångar så de hade varit över till mina barnbarn. En uppväxt som prematur, en familj som var oerhört dysfunktionell vilket formade mig till den jag är idag, jag vet exakt vad jag vill och inte vill ha i mitt liv när det kommer till partner och hur jag ser på missbruk. Jag har levt i ett helvete, jag har kämpat varje dag med att försöka bli den jag vill vara, jag var/ är vilsen men jag börjar se klarare för varje dag som går, även om mammas bortgång har gjort att jag inte är den Liv jag brukar vara, men det kommer bli bättre. Jag hoppas att tiden kommer vara på min sida, jag kommer inte pressa mig själv till att va lycklig när jag inte är det, jag kommer låta mina känslor få komma när det kommer, inte hålla tillbaka - vilket jag alltid har gjort tidigare, lite som en tickande bomb som väntar på att explodera. Som sagt, att lära känna sig själv är ett livsprojekt, låt det ta tid för att det kommer ta tid. iallfall tills man känner att nu kan jag inte göra mer, jag har gjort mitt bästa i alla situationer jag har ställts inför.


Jag är uppväxt på landet, mindre by utanför Helsingborg. Jag är väldigt lugn som person, kreativ. När något är jobbigt tar jag på mig joggningskorna, tar med mig kameran och Ludde och går, går på en promenad längs havet, i skogen, fylla lungorna med frisk luft, komma bort från all stress och socialamedier och bara få vara i nuet. sätta mig på stranden, dra handen i sanden, höra vågorna som slår mig klipporna, hur vinden blåser i träden.. det är terapi för mig, de är här jag fyller på mina batterier och tänker bort alla negativa tankar och in med positivitet!

Jag hoppas detta inte blev allt för flummigt, Del2 kommer upp imorgon för nu måste jag iväg på lite ärenden innan jobb ikväll! :)

xoxo L.S


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej alla fina

Jag har funderat så länge på hur jag ska få utlopp för mina känslor och tankar kring allt som händer i mitt liv. Förlorade min älskade mamma i cancer i september 2017, alltså för 3 månader sedan. Och förra veckan fick vi reda på att min mormor också har drabbats av cancer, obotlig den med. Så jag har en miljon tankar i mitt huvud just nu.

Jag har alltid tyckt om att skriva, så jag ger detta ett försök.


I Januari 2016 åkte mamma in akut till sjukhuset för andningssvårigheter. Mamma hade en tid tillbaka haft diffusa symptom på att allt inte stod rätt till - svettnigar på natten, viktnedgång, ont i magen, kissade ofta, uppsvälld buk, svårt att svälja och andas. Väl på sjukhuset gjordes en massa undersökningar, blodprov, röntgen som visade på vätska i lungsäcken i båda lungorna. ( vilket gör det svårt att andas och som kan vara tecken på cancer ) läktaren ville ta prover på vätskan för att utesluta det värsta, dom gick inte med en jätte liten tunn nål via revbenen och tappade henne på vätskan och även för att underlätta hennes andning igen. Det tog inte många timmar (inte ofta man känner så på ett sjukhus) innan läkaren kom in i salen och ville prata med mig och mina syskon. Vi gick in till hans lilla kontor, satte oss ner, jag minns att jag hade så hög puls så jag trodde jag skulle explodera, jag hann tänka tusen tankar och läkaren har fortfarande inte sagt något till oss än. Han förklarade mammas allmäntillstånd, hur vi upplevt mamma den senaste tiden, jag och mina syskon har nog aldrig suttit så tysta det var verkligen som man kunde höra varandras puls. Nu börjar det bli svårt för mig att minnas exakt vad som sades då detta är den absolut värsta stunden i mitt liv. Jag ser att läkarens läppar rör på sig, men jag hör ingenting, jag känner att min kropp och sinnen domnar bort, allt blir tyst, jag hör inte längre min puls som slog så kraftigt, jag börjar skaka, jag känner hur det börjar svida till i ögona och sekunder senare springer jag ut från avdelningen och ut i hisshallen, allt briser för mig nu. jag hyperventilerar, jag gråter ut mitt hjärta som är i en miljon bitar. vad hände precis? vad exakt sa läkaren? hörde jag fel? det kan inte stämma? cancer? obotlig? spridd i hela kroppen? vet inte hur lång tid hon har kvar? Nej inte en chans i helvetet att min mamma har obotlig cancer? nej, mamma ska inte dö? mamma ska ju finnas där hos mig i minst 30 år till. Det är henne jag vill ringa för att få råd om livet, stöd om något är svårt, bara prata eller säga hur mycket jag älskar dig och hur tacksam jag är för att just du är min mamma. SÅ fin, omtänksam, rolig, varm, underbar människa du är, har jag dig i mitt liv har jag allt. De är mamma som ska få höra mig säga, jag är gravid, jag har förlovat mig, jag ska gifta mig, du ska vara med på BB, välja burdklänning.. livet i sig, du ska bara finnas där svårare än så är det inte för vad ska jag göra utan dig i mitt liv mamma? Så fel jag hade. Plötsligt står jag där i en kall hisshall, tårarna rinner längst mina kinder. livet känns plötsligt så hopplöst, tappade sin mening. Men de tankarna viftade jag snabbt bort, jag måste vara stark för mig och för mamma, vi fixar detta, vi ska göra det absolut bästa av dagarna vi får tillsammans.

Jag visste att det skulle bli otroligt jobbigt för mamma. Jag studerade till tandsköterska men avbröt studierna för att flytta hem och hjälpa mamma, jag körde henne till Lund varje dag, till vc, till Ängelholm ja iprincip överallt för att hon ska få den bästa vården, få behandling, få upp hoppet att detta fixar du. Jag fanns vid henne sida varje dag, gjorde det bästa jag kunde för att göra det så bra som möjligt. Det första året gick bra, svarade jätte bra på behandlingarna, hade ett gott humör, positivt tänkande och mycket energi - jag minns att jag ofta kunde glömma bort att hon var sjuk, döendes. Vilket nu i efterhand får mig att minska mina skuldkänslor på att jag kunde gjort mer! För mamma var så envis, hade en otrolig jävla kämparglöd som gjorde att man lätt kunde glömma hur allt egentligen var, jag tror även mamma fick de lättare att hantera döden, situationen i sig av att leva som vanligt i den mån det gick, även om det var ett helvete för henne. Min kämpe. För det fanns dagar då mamma var så arg, besviken, ledsen, ångest, vi bråkade, vi grät, vi kramades. Alla dessa känslor på så kort tid, det var mycket att ta in, försöka att hantera på ett bra sätt, personligt sätt men fordrande vara en bra och hjälpande dotter. Men ja, det kunde vi inte dölja eller ljuga om att ens humör och hoppet svek, behandlingarna svek, mamma började må sämre, började få biverkningar vilket hon inte fick det första året. Jag såg att hon blev sämre och sämre.


Mamma och mormor är väldigt lika, dem försöker hålla en fasad uppe om att allt är så himla bra med dem. Medans det kan vara -10 istället för +10 som dem säger. Jag minns att jag pratade med min storebror som hade varit hos mamma i några dagar, han sade att hon börjar bli orolig, ligger mest, somnar från och till. Jag ringer ASIH och dubbel kollar med dem ( palliativ teamet från Ängelholm, specialiserade läkare och sjuksköterskor på cancer ) som gjorde hembesök hos mamma, tog prover, hjälpte henne med att hantera situationen så dem hade känt mamma i ett år nu. Dem sa att hon hade förändrats, dem åker dit, ringer en ambulans och mamma får komma in på ASIH avdelning. Hon kom in på söndagen, alla syskon var där, mormor och morfar, vänner och släkt kom väldigt snabbt dit på söndagen och måndagen. Mamma var väldigt dålig, hon var orolig, yrade endel men kunde samtidigt vara med en diskussion öven om hon somnade från och till. Vi pratade bla om hur vi skulle fira min födelsedag, som var på torsdagen. hoppet och den varma kämparglöden fanns fordrande där. Jag minns att under måndagen började mamma bli sämre, somnade mer och mer ifrån, mer orolig, hängde inte alls med, kunde prata om dåtid och inte så mycket nutid. Jag såg att kroppen började tacka för sig, det första jag såg var att mammas käke började hänga, hon orkade inte hålla den uppe... Vi pussade varandra hejdå, sa att vi älskar dig mamma innan vi åkte vid 23 tiden på måndagen. 02 på natten - natten till tisdagen. ringer min morbror...


Mamma har stillsamt somnat in. 65-07-11 - 17-09-26


Jag minns att det första jag kände var ilska. jag var i chock så kände ingenting förens jag kom till avdelningen. Då kom tårarna. Mamma låg och sov så fint. Många kan tro att se en död människa är hemskt, men oftast ser det så fridfullt ut, som om att de sover. det var såklart otroligt jobbigt, för mamma ska ju inte dö? mamma ska ju finnas vid min sida hela livet ellerhur? Jag minns att jag tänkte - okej, jag blundar riktigt hårt ett tag och när jag öppnar ögona ska du sitta upp, jag får höra ditt skratt, se ditt varma leende och hålla om dig, att detta är en mardröm. Men nej när jag öppnade ögona, låg du precis som när jag slöt mina ögon, du var så varm när jag kom di men nu började du bli mer och mer kall och stel. Jag satt ensam med mamma i flera timmar, jag höll dig i handen, pussade din panna, spelade Ted Gärdestad för dig. Tårarna slutade aldrig rinna - dem rinner fordrande längst min kind mamma.


Vi fick låna en ängel. Jag ska göra dig stolt när du ser mig från himlen.

Likes

Comments