Då försvann jag

Igår kväll ... fast för 37 år sedan ... närmare bestämt den 16 september 1983... åkte jag hem till mina kompisar, som nyligen flyttat från Flemingsberg till Jordbro. Jag hade några veckor tidigare hjälpt dom att flytta in, och då hade jag för första gången träffat en gemensam bekants granne där i deras nya lägenhet, i Jordbro.
Den här kvällen - igår, för 37 år sedan - åkte jag hem till dom, då jag inte kände att jag hade någonstans att ta vägen (jag kände mej hotad till livet av min pappa, som just spöat upp mej rejält med knytnävarna).
Hon var inte hemma, för hon var hos sin mormor som fyllde år. Men han var hemma, och deras nya bekanting (den gemensamma bekantingens granne från inflyttningsdagen) var där. Det var då 3:e gången som jag träffade honom.

Då klockan blev natt, och sista pendeltåget hem hade gått, så var det dags att börja tänka på att ta taxi, som jag gjort ett par gånger tidigare. Men, jag drog mej verkligen för att åka hem, och träffa min pappa.
Bekantingens granne erbjöd mej att få sova på hans soffa. Så då tackade jag ja. Något jag verkligen aldrig ens kommit på tanken att göra nånsin tidigare = stanna hos en man som jag inte kände.
Men, nu var valet mellan "pest o kolera". Och jag, som i hela mitt liv varit rädd för folk av motsatt kön - utan att veta varför - valde det lättare... att sova över hos en fullständig främling.

Dagen därpå hade han sin första umgängeshelg (lördag + söndag) med sin då 10 månader gamla dotter. Så, han hämtade henne efter att vi ätit frukost och så tog vi en promenad med hans hund, Lufsen, som var en 2 år gammal blandras mellan schäfer och samojed.
Den 17 september blev 1:a dagen som jag tillbringade med min blivande bonusDotter, Sandra, då 10 månader.
Och, det kom att visa sej... att jag aldrig mer kom hem igen. Jag blev kvar hemma hos honom - som kom att bli min absolut bästa vän och den största tryggheten i mitt liv.
Vi har gått igenom många svåra perioder i vårt liv tillsammans, och jag hoppas att det ska få bli lugnt och harmoniskt också innan livet är slut.

"Hem" kom jag faktiskt på sätt o vis igen... då vi (jag o sambon) blev bostadslösa 1986. Då bodde vi sommartid i en husvagn (som vi lånade av min pappa) utanför mitt föräldrahem samt på flaket av en lastbil, som vi åkte runt i Östergötland med under ett par veckor på sommaren.
Då vintern kom och det blev för kallt att bo i bilen så fick vi sova i gillestugan i mitt föräldrahem, och vi jobbade i min pappas åkeri. Utöver jobbet som tidningsbud.

Men nu undrar väl du - som läst ända hit - varför jag började detta med att jag försvann... Och, det var ju så att jag kände folk i Huddinge.... Jag växte ju up där, från att vi flyttade dit 1974 tills jag då "flyttade" till Jordbro 1983, och även fast jag inte var så rik på kompisar så fanns det i alla fall några personer som upptäckte att jag FÖRSVANN plötsligt.
Men, jag märkte inte av att det var nån som direkt letade efter mej.
Det fanns ju varken mobiltelefon eller internet i varje persons ägo på den tiden.

Jag har "försvunnit" en gång till i livet. 1989.
Om du vet eller kan / vill gissa vad som hände den gången så kan du väl skriva om det i kommentar här? :)

Igår var det i alla fall 37 år sedan jag flyttade in hos min sambo!

Ha en Underbar dag
 Benita / Livsturisten

Gillar

Kommentarer

StenhagenBettan
StenhagenBettan,

Den läsningen tog kan jag säga. Först det hemska att du blivit slagen och inte av vem som helst. Sedan den underbara sagan som började med att sova över på soffan. Vissa människor har ett tyngre bagage är många andra. Tack för att du delade med dig

nouw.com/stenhagenbettan