Tänker mycket på framtiden!

​I måndags var det dag 10 igen och som vanligt var jag låg på vita blodkroppar och fick tillsägelse att hålla mig undan smittkällor ett tag. Man börjar vänja sig vid drillen nu. Det är som trappträning... Har du någonsin sprungit uppför en riktigt lång trapp i ett höghus? Den där känslan precis innan man kommer upp, när man inte orkar mer, bara för att man vet att det handlar om de sista stegen... den har jag nu. Bara en behandling kvar nu och sedan börjar förhoppningsvis livet igen. På riktigt. Jag lever så klart nu också, men jag lever i en paus. Cancern tryckte på Paus-knappen och jag längtar nu så mycket efter att kunna trycka på Play. Komma igång igen, men normaliteten, vardagen, allt det där gråa, trista underbara : )

Jag tänker mycket på vad som händer efter behandlingen. Hur jag ska komma igång igen... Hur man rehabiliteras? Gör man ens det, eller står man bara där helt plötsligt utanför Sahlgrenskas port och allt ska vara som vanligt igen? Hur känner man sig då, efter ett varv i torktumlaren så att säga?​ Vad ska jag gå tillbaka till? Det finns en osäkerhet kring jobb och skola. Jag vet inte vilken termin jag kan hoppa på Läkarprogrammet igen, det blir knappast nu till våren. Jag vet inte om jag kan komma direkt tillbaka till ett undersköterskejobb på sjukhuset, eftersom jag inte har ett fast jobb? Jag menar, alla arbetsgivare måste ju veta ett startdatum och jag vet faktiskt inte när jag kan tänkas vara klar med denna Paus-del av livet. Det hänger ju på provsvar, vad läkaren säger, hur jag mår i slutet av behandlingen...

Naturligtvis kommer allt att lösa sig, på ett eller annat sätt, men just nu vet jag ingenting och kan ingenting veta. Man får verkligen  inte vara kontrollfreak om man blir sjuk : ) Den som vet minst om sin sjukdom är nog alltid patienten.

  • Cancer
  • 963 visningar

Gillar

Kommentarer