Något eller inte något?

Vid förra återbesöket hittades en mycket liten knöl, till min stora förvåning, för att inte nämna skräck. Dessutom har jag fått värk i rygg och höger höft. Jag är bara i 40-årsåldern och i hyggligt ok form fysiskt. Så nåt är ju fel. Efter fyndet togs en CT-röntgen och det dröjde en månad innan min läkare hörde av sig och berättade om resultatet. Det fanns förändringar (cystor) i njure, lever och mjälte och de hade blivit fler och större sedan senaste röntgen. Men mitt CA-125 var normalt, bara 17 och CA-125 har varit rätt stabilt för mig genom min behandling. Så alltså. Det verkar å ena sidan inte vara cancer, men ändå verkar något vara fel. Vad är det för något i min lever, mina njurar och min mjälte? Jag skulle få en magnetröntgen, där även ryggen röntgades, och en undersökning i narkos, för att utesluta återfall i äggstockscancer. Tanken på att få återfall är otroligt skrämmande och för en gångs skull skrev jag inte ett knyst på bloggen eller någon annanstans, för mina närmastes skull. Idag gjordes undersökningen i narkos och kirurgen sade efteråt att det såg jättebra ut. Hon trodde att det absolut inte var fråga om ett återfall, och en del människor har cystor i inre organ helt naturligt, men tyckte vi skulle ta ett till CA-125 innan jag gick. Det känns ju betryggande, eftersom återfall är det man främst hoppas undvika. Men å andra sidan sade hon faktiskt nästan exakt samma sak senast jag träffade henne 2015. Då såg det också så otroligt fint ut inuti i mig och det såg verkligen ut som jag inte hade cancer – men analysen av biopsin visade att jag ändå hade cancer och hela resan som jag berättat om på denna blogg drogs igång. Den här gången togs ingen biopsi, eftersom de inte hittade någon tumör i buken att ta prov på. Min lilla, lilla knöl verkade ha sprungit och gömt sig. Det är ju bra att allt verkar bra. Mina smärtor tror hon beror på ryggproblem och jag får vänta på analys av ortopeden innan jag får reda på vad som är vajsing med den kroppsdelen. Hur som helst. Skräcken för att ha fått återfall börjar långsamt ge med sig, men jag ropar inte hej förrän jag fått besked från ortopeden också. Ja, ja. Den här bloggen har varit så sällan uppdaterad de senaste åren då jag försökt gå vidare med mitt friska liv, så det är nog ingen som läser längre, men ändå. Jag lovade att berätta om hela resan och den här lilla skräckupplevelsen var en del av den. Jag hade stålsatt mig inför dåliga besked idag, men jag fick bra besked. Jag vet bara inte vad det är värt att det "ser bra ut". Förra gången kunde man inte bedöma hunden efter håren. Men det är ju mycket bättre än om det hade "sett dåligt ut" så klart. Man blir ändå orolig. Förhoppningsvis kommer ortopedens bedömning snart och hela historien går till historien.

  • Cancer
  • 241 visningar

Gillar

Kommentarer

Ian Brandt ,
Cancern drabbar årligen alla åldrar, alla kön, till och med djur. Förlorade min far i bukspottkörtel cancer fast vi inte hade den bästa relationen var det ändå hämst hemsökt mig. Jag la ner min träning en tid framåt efter fars bortgång. Man blir liksom aldrig sig själv igen efter man har sett en när och kär tynabort i cancer.
Det som är det hämska med cancer är att det påverkar ibte bara den som bär det utan alla i personens närhet.
audiobooksbooks.blogspot.com/?m=1