Jag vill vänta på spårvagnen i snålblåsten klockan 06.00.

​Det har varit bra dagar på sista tiden. I dag träffade jag min kurator igen och talade om allt och ingenting. Att ha en samtalskontakt är ovärderligt när man råkar ut för allvarlig sjukdom. Det hoppas jag att alla har möjlighet till att ha. Annars puttrar livet bara på. Jag vet ju nu att den här tiden snart är slut, inga fler cellgiftsbehandlingar och en långsam/snabb återgång till vardagen är vad jag räknar med ska hända mig framöver. Det är konstigt. Just nu kan jag sova hur länge jag vill, äta frukost i två timmar och fika med vänner hur länge jag önskar. Jag har ingen press eller stress på mig. Min tid är min egen. Jag beskriver en frihet som jag egentligen aldrig tidigare haft. Det är inte så dumt, egentligen, bortsett från anledningen bakom detta överflöd av tid. Ändå längtar jag tillbaka till den smutsgrå vardagen. Kaffefläckar på skrivbordet, deadlines, tentor, drömscheman, skratt runt kaffebordet på 205:an. Jag vill vänta på spårvagnen i ett vinterblåsigt, moddigt Göteborg, klockan 06.00. Påminn mig om det längre fram.

  • Cancer
  • 924 visningar

Gillar

Kommentarer