Det är 32 dagar kvar tills Maria Richardsson från Skövde författardebuterar och jag är väldigt nyfiken på vad som följer sedan. Hon bloggar om upplevelsen. Hittills har vi bland annat fått följa hennes korrektur-kamp inför tryck, men jag hoppas att bloggen snart kommer att handla mer om debuten, om releasefest, recensioner och arbetet med att skriva nästa bok. Det ska bli kul att följa resan. Jag har börjat skriva mer själv också på sista tiden, inte minst om cancerresan och det är faktiskt välgörande för själen. Det är väl så det fungerar när man ser någon lyckas med något som man själv länge drömt om att göra. Man ser att drömmen är möjlig att uppnå, chansen finns där - med hårt arbete och förhoppningsvis lite talang : ) Många drömmer om att skriva böcker. Problemet är att det är en så tidskrävande dröm. Men som Sölve Dahlgren skriver " det är regelbundenheten som ger framgång". Tjockt skinn och en oxes envishet hjälper säkert också, för vägen mot författardrömmen är sällan rak eller enkel.

https://mariasforfattarblogg.wordpress.com/mina-bocker/

http://www.bokus.com/bok/9789185311637/den-blomstertid-nu-kommer/

I går höll jag mig till raw food fram till klockan 16.00 och det gick väldigt bra. Ingen huvudvärk trots att jag inte drack en kopp kaffe på hela dagen. På eftermiddagen och kvällen var jag hos Ola och Chatrin och pysslade. Vi gjorde julkort i timtal. Det var jättekul. Jag är egentligen jättedålig på att skicka julkort och komma ihåg födelsedagar och sådan, tyvärr. Jag kan faktiskt glömma bort min egen födelsedag också, fast det kan ju vara förträngning. På kvällen åt jag en fantastisk fisk- och skaldjurssoppa. Det måste vara svårt att vara rå vegan på riktigt, för hur gör man när någon bjuder på mat? Tar med sig en morot? Den här kostymen passar nog inte så bra på mig, så jag justerar lite. Om jag klarar att äta helt veganskt, med mest raw food till klockan 16.00 varje dag är jag nöjd. Sedan kan jag tänka mig att fuska lite på kvällen. Mitt mål är ju ett hälsosammare liv på alla sätt, så det är ok om jag inte når hela vägen fram. Det var roligt att diskutera kost i går, för flera på pysslet hade experimenterat mer än jag och hade personlig erfarenhet av levande föda. Det verkar vara en diet man mår jättebra på i början, men som är svår att hålla i längden. Jag är bara människa, rå vegan är nog en diet för gudar. Jag har dock för några år sedan gått på stenålderskost i flera månader och mådde jättebra under den perioden, det som till slut knäckte mig då var sommaren och tanken på att aldrig någonsin mer få äta en glass.

Jag har funderat mycket på det här med hur livet och människan förändras efter cancer och jag har kommit fram till att man måste erkänna vikten av de trauman som man går igenom i livet. Att gå igenom en svår skilsmässa, att förlora någon man tycker om till döden eller att själv få en dödlig sjukdom är svåra trauman. Det finns många fler och ingen människa klarar sig oskadd på det sättet. Men risken med att inte erkänna de svårigheter man går igenom utan istället bara trycka ner känslorna för att lättare gå vidare är att det bubblar upp till ytan när som helst när man inte är beredd. Man kan inte till 100 procent skydda sig mot saker som påminner, triggar känslostormen. Man måste försöka bearbeta, hur man nu gör det egentligen? Jag är tacksam för att VG-regionen erbjuder kuratorshjälp och jag skulle rekommendera alla som kan få den hjälpen att ta den. För övrigt bör man nog ställa rimliga krav på sig själv, så att man inte utsätter sig för alltför jobbiga situationer. Efter ett trauma kommer man tillbaka mer stark - men också betydligt mer skör. Samhället och vänner betonar starkheten för att trösta och stärka, men man måste nog vara beredd på att vara hudlös en tid.

​Min blogg har fått lite uppmärksamhet, i samband med att Skövde Nyheter skriver om cancer.  Jag är glad att de inte viker från tunga ämnen. Cancer är fortfarande 2015 ett stigma och det är så onödigt. Allt som kan motverka rädslan för cancer är bra. Den fiende man inte kan se rätt i ögonen kan man inte besegra.