Allt blir bara ljusare!

​Det är augustihetta i Falköping och min kompis Jeanette har rest hela vägen från Västerbotten för att hälsa på. Det var härligt att ha henne här! Hon reste från snö och kom fram till värmebölja. Sverige kan verkligen ha många sidor, när det gäller väder! Jag jobbar fortfarande 25 procent, men har talat med mina läkare om att gå upp till 50 procent under nästa tre månaders period. Jag väntar på att få träffa henne igen nu under maj, för den andra efterkontrollen, och ska få en kallelse. I praktiken tänker jag gå upp i tid redan 16 maj, eftersom det är då det nya sommarschemat börjar. Jag tycker det var mycket bra att börja med 25 procents sjukskrivning och i början av perioden var det mer än nog, men nu känns det som att jag klarar mer. Om någon annan som kommer tillbaka från cellgiftsbehandling och har samma tankar läser det här så rekommenderar jag verkligen att börja lugnt... Rädslan annars är ju att vara så hungrig på livet att man istället kraschar...  

En annan sak som är intressant är det här med att tycka synd om sig själv. Jag har funderat mycket på det - när man blir allvarligt sjuk eller livet av annan anledning störtdyker ned i avgrunden så måste man ju få tycka synd om sig själv. Om man blir förkrossad måste man få erkänna det. CANCER ÄR ORÄTTVIST!!! Men när man kommer ut på andra sidan av livet måste ju offerkoftan av. Och den kan sitta rätt hårt på, alltså... Det är en grej som ingen förbereder en på, men det är sant: När man först blir sjuk tror man att man aldrig kommer att få cancer som identitet - jag är ju inte så sjuk, jag är inte cancerpatient - det är bara alla de andra skalliga kvinnorna bredvid mig som har cancer, men inte jag inte... Men sedan sjunker sanningen in. Jag är precis som alla de andra skalliga kvinnorna. Kanske är jag en av dem som har tur och överlever, kanske hittades min cancer tillräckligt tidigt... Kanske inte... Men jag har cancer och mitt liv blir aldrig precis detsamma. Jag möter ett hot mot hela min existens - och det förändrar faktiskt livet. När behandlingen sedan är över står man ensam utanför Sahlgrenska med hela sin canceridentitet intakt - hur ska det gå nu? Vågar man släppa rädslan för döden? Hur man man förbereda sig bäst för att överleva? För att cancern inte ska komma tillbaka igen... För att man inte ska dö nästa gång... Kan man göra något eller är man bara viljelös i händerna på ödet? Så småningom kommer nästa fas, man går tillbaka till livet - och då börjar man glömma eller skjuta bort att man någonsin haft cancer... Men samtidigt måste man göra upp med sin canceridentitet, släppa offerkoftan och ta tag i att leva det liv som man drömde om att få tillbaka. Om man bara har turen att få andas är allt annat möjligt. Att gå tillbaka till sitt liv så som det var - eller att göra förändringar.

Gillar

Kommentarer