Jag skulle aldrig trott att jag skulle bli typen som tog selfies, men så är det i alla fall nu. Bilden är från min senaste och sista cellgiftsbehandling i fredags. Höstsolen sken in på sängen genom persiennerna. Det kommer att ljusna från och med nu. Jag känner det. Just nu är jag hemma hos mina föräldrar och tar igen mig. Mår rätt kasst och funderar över varför. Det verkar som om kroppen vänjer sig vid cytostatika eller om det kortisonet som gå ur kroppen fortare - kan också vara att jag glömde konjakstricket denna gång... Det spelar ingen roll. Nu är det nedräkning som gäller och planering inför framtiden. Jag tänker fortsätta blogga, även om det inte blir rapporter precis varje dag, för jag vill att nästa kvinna som är jag och börjar googla ovarialcancer ska hitta en tjej som överlever. Det känns viktigt för mig att berätta hela resan. Jag har själv läst så många cancerbloggar som slutat i döden genom cancer eller genom att historien bara upphör att berättas. Jag har många planer på vad jag vill göra med mitt liv post cancer. Vänta bara : )

Mycket har hänt. Jag har gått som på nålar de senaste två månaderna och räknat ned inför imorgon. Då är det nämligen dags för min sjätte och sista cellgiftsbehandling. Äntligen!!!! Mitt blodprov i måndags var helt ok och min läkare (som jag träffade i tisdags) är optimistisk. Det som återstår nu är dag 10-prov, ett CA-125 och sedan en gyn-undersökning i narkos och ett planeringsmöte för hur jag ska komma på banan igen : ) Jag ser fram emot normalitet... Tänk att få tillbaka håret och att cytostatika-hjärnan ger med sig!!! Härligt!! 

I helgen experimenterade jag och Annie A med tygtryck i Mölnlycke kulturhus. Jag hade glömt hur kul och kreativt det är med potatistryck. Det måste vi göra om! Det blidde två fräsiga höst-tygkassar.