Jag antar att rubriken talar för sig själv. Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Jag vet egentligen inte vad jag vill med det mesta. Men tanken är väl att jag ska skriva av mig i det här inlägget. Och jag hoppas att du som läser finner det här intressant att läsa.
Så, tillbaka till att jag inte vet vad jag vill med "det mesta". Grejen är att förut hade jag en sån bra plan för mitt liv. Jag skulle gå samhälle på Boberg, jobba några år efter, kanske flytta längre upp i Sverige, sedan söka in till polishögskolan i Umeå och efter det jobba som polis de närmaste 10-15 åren. Men jag är inte så säker längre. Ibland inser jag liksom saker, och då är det som att hela mitt liv förändras. Som om alla mina planer raseras och jag måste bygga nya. Det syns kanske inte så mycket på utsidan, förutom att jag kanske nämner något litet om det, men på insidan är jag som manisk över min nya idé eller nya planer. Exempelvis: för bara någon vecka sedan insåg jag att det skulle vara trevligt att bo i Jämtland. Varför vet jag inte, förutom att det är väldigt vackert där. Jag vet också att någon gymnasieskola i typ Östersund har linjen estet konst, och jag älskar konst och att måla, så min nya plan var att gå en gymnasieskola i Östersund. Men hur skulle det då bli med polisyrket? För jag vill fortfarande bli polis, det är verkligen något som lockar. Men samtidigt vill jag att min gymnasietid ska vara något nytt, spännande och roligt. Men sen måste jag också tänka realistiskt (även om det är typ en av de tråkigaste sakerna som finns). Jag älskar också skådespeleri, även fast jag inte pratar om det så mycket heller. Ja jag är en person som väldigt ofta låser in mina tankar, ursäkta mig. Och alla dessa tankar och drömmar sliter mig itu. Vad ska jag välja? Hur vill jag att min framtid ska se ut? Hur kommer min framtid att se ut? Så många frågor, så lite svar.
Men vet ni, nu har jag kommit på någonting igen. Jag ska sluta bry mig. Som jag sa till pappa härom dagen "Mitt nya ordspråk ska vara 'Keep it simple' och jag ska inte göra allt till en så allvarlig grej". Och jag ska verkligen försöka hålla det löftet. Det enda jag ska tänka på är vad som kommer hända så snart som möjligt, och inte oroa mig så långt in i framtiden. Jag ska heller inte oroa mig för småsaker eller saker jag inte har någon makt över. Jag ska göra det jag kan, och jag ska ha roligt. Det är det som är det viktiga.
Jag ska också bara vara mig själv, även om det betyder att någon, några eller majoriteten av alla människor inte kommer gilla mig.

Tack för mig.

​Först och främst - Hej! Det var inte igår. Förlåt. Jag vet att det har gått ett antal månader, det var inte meningen. Men nu ska vi inte haka upp oss på det tycker jag! Jag är ju faktiskt här för att skriva om den bästa veckan i mitt liv. Eller, vecka och vecka, det varade i typ fem dagar men det är mycket lättare att bara skriva vecka, så lev med det.

Ja vad kan ha varit så ​fantastiskt ​med denna vecka som jag pratar om då? Jo jag ska ta det från början, så ni hänger med i svängarna.
​Detta händelseförlopp är politiskt, och jag är sosse (aktiv i SSU), så om du inte gillar det tycker jag ändå att du kan stanna kvar eftersom att det alltid är nyttigt och lärorikt att höra andras åsikter.
Så det började med att jag i höstas fick ett samtal från mitt distrikts förra ombudsman. Han berättade om någonting som heter nyårskurserna. Jag hade sen innan hört talas om nyårskurserna, det är helt enkelt en kurs som går av stapeln runt nyår. Där finns olika steg, och jag gick det första steget, KLU (klubbledar utbildning). 
Så, nog om all fakta, han bad mig att anmäla mig, för han trodde att jag hade en chans att komma med (vilket jag känner mig väldigt smickrad över). Sagt och gjort jag anmälde mig. Jag hade inga förväntningar att komma med, men rätt som det var fick jag ett välkomstmail och tågbiljetter till Stockholm på SMS. Jag hade ännu inte riktigt förstått att ​jag​ av alla människor skulle dit förrän morgonen då jag skulle kliva på tåget. Jag var ganska nervös för att åka, både för att jag inte visste  vad det var för människor där, men även för att jag har sämst lokalsinne och var rädd att jag inte skulle hitta i Stockholm central till bussarna som gick till Bommersvik, kursgården som vi bodde på. Men det löste sig, det kom två jättefina och snälla personer och mötte upp mig på perrongen, så det blev ingen missad buss för min del! 
Så där satt jag på bussen, med en vän som jag känt sedan tidigare, på väg mot Bommersvik, som är som en helig plats för alla sossar, arbetare och fackliga. Jag var både för nervös och trött för att riktigt orka ha samma svung i konversationer som jag brukar ha, men det var trevligt ändå.
Väl framme åt vi lunch och sedan fick vi våra rum. Jag delade rum med en jättegullig tjej som jag nu är stolt över att kalla vän. Vi gjorde oss hemmastadda och sedan var det en storsamling som gällde för alla kursdeltagare denna veckan. Vi möttes av SSUs vallåt "Starkare tillsammans" (lyssna på den på spotify) och massa leende ansikten. När den stora samlingen var över fick min grupp KLU Katniss (inspirerat från filmen Hunger games) vårat egna rum där vi kunde lära känna varandra och våra handledare. Det var trevligt, vi pratade, försökte lära oss alla namn osv. Det var en trevlig första dag. Veckan fortsatte och gruppen blev tightare och tightare. Vi blev som en liten (eller snarare stor) familj. Dagarna var fantastiska, men någonting som jag aldrig kommer glömma är Revykvällen. Under revykvällen äter man en fin middag, men alla grupper skulle också göra en liten sketch eller teater och framföra för resten av kursdeltagarna och handledarna. Min grupp valde att göra en parodi på våra handledare, om de hade sökt in till Paradise hotel. Enligt mig blev det succé, och det var så roligt att få ta emot alla skratt, applåder och god kritik. Efteråt var det klubb i SSU-huset (ett litet hus på kursgården där SSUarna brukar hänga) och jag tror jag aldrig haft så roligt. Vi dansade så att svetten rann, och som en av mina vänner sa "Du levde ditt bästa liv!" vilket jag absolut håller med om, det var så roligt! Det var också då jag upptäckte att jag gillade att dansa, det visste jag faktiskt inte innan, vilket några blev förvånad över eftersom att de tyckte jag dansade bra, vilket jag tar emot och tackar för! Nej men alltså! Jag kände mig som en ny människa efter revykvällen och det kändes som om vår grupp blev ännu tightare.

Så, dagarna fortsatte, och den sista dagen kom. Dagen som förmodligen många av oss hade fruktat. Som avslutning gick vi hela varvet runt i gruppen där vi fick säga något om veckan. Alla sa så fina saker, så det blev många fällda tårar från många håll. Det var så fint, att vi kunde sitta där och gråta tillsammans, som om vi faktiskt vore en familj, Och det är vi ju, vi är en SSU familj. Världens finaste SSU familj. Ni förstår nog inte hur mycket jag älskar alla där, och hur svårt det var att lämna allt. Jag satt hela buss- och tågresan hem med tårarna brännande bakom ögonlocken. När jag väl kom hem så brast det och jag började gråta ännu en gång.

Jag vill rikta ett stort tack till alla i KLU Katniss och våra helt underbara, fantastiska handledare. Utan er hade det här inte varit möjligt, och ni har tagit hand om oss på ett så fint sätt. Jag älskar er!