Ja jag vet. Så jävla dåligt av mig att inte uppdatera. Jag får skylla på att lovet tog slut och vardagen kom emellan. Jag vet att jag säkert hade kunnat hitta en lucka men jag har helt enkelt inte orkat den här veckan.
Men om nu min vecka har varit så händelserik så att jag inte har kunnat blogga så kanske ni vill veta vad jag gjorde?
I ärlighetens namn har den inte varit så annorlunda från alla andra veckor på året. Vaknat, gått i skolan, tränat, kanske ätit något och sen sova för att upprepa exakt samma sak nästa dag.
Men en förändring som skett denna vecka är att min skola har "skaffat" (?) telefonförbud. Visst, det har varit typ den tråkigaste skolveckan på länge (mest för att man inte kan lyssna på musik) men det har gått bättre än väntat. Folk är faktiskt sociala (surprise!).
Dock så har jag varit väldigt trött den här veckan (sover dåligt osv, ja ni vet..) så koncentrationen i skolan har väl inte varit på topp.. Men det är så det är ibland och det är väl bara att kämpa på vidare sen?
Förresten så åker jag till Polen nästa vecka. Det ska väl bli nice, har hört att det är varmt där och så nu. Värme har jag inget problem med men när solen är sådär jobbig så att det sticker i ögonen är det inge kul (solglasögon kommer bli ett måste!). Här i Sverige har det faktiskt varit ganska varmt också, men som sagt, solen har verkligen STUCKIT i ögonen. Sol i all ära, men när man är oförberedd eller när det blir för mycket så gillar jag det inte (förlåt alla solälskare, men för mycket av nånting är aldrig nice).

Ja men vilket rörigt inlägg det här blev då. Men det blir säkert bra.
Vi hörs.

Ni vet när saker och ting bara vänds upp och ner? Alltså verkligen ALLT?
Vi tar det från början..
Igår mådde jag bra. Jag var till stallet (där jag träffade kompisar som jag inte sett på en hel vecka) och det gick väl ganska bra. Hade inte ridit på 2 veckor, var lite halvvinglig men det slutade bra. Boxningen senare på kvällen gick också bra och på kvällen somnade jag (för första gången på ett tag) snabbt och med en bra känsla i mig.
Men i morse när jag vaknade hade jag en tung känsla i magen och över bröstkorgen. Jag hade svårt att andas. Ångest. Jag gjorde några andningsövningar som mamma har visat mig. Det tog ett tag för den där känslan att försvinna. När jag har haft ångest blir jag ofta trött, så jag låg kvar i sängen men utan att somna. Jag låg och kollade på telefonen och läste i några timmar innan jag gick upp och åt frukost. Jag mådde då bättre och trodde att resten av dagen skulle flyta på bra.
Jag tänkte då, för att ha något att göra, att jag skulle sminka mig. Ni vet, känna sig lite fräsch och piffa upp sitt trötta ansikte lite.
Jag gick upp på mitt rum och satte mig vid mitt sminkbord. Jag slog på lite musik, My Chemical Romance (som vanligt), och skulle precis öppna foundationflaskan när allt bara brast. Jag började storgråta och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara grät och grät och grät. Jag höjde volymen på musiken så att ingen skulle höra och allt kändes bara så jävla värdelöst.
Jag satt där och snyftade och hulkade och tårarna ville bara inte sluta rinna. Vad jag än tänkte på så fick det bara gråten att bli värre. Även bra minnen (som ofta får mig att må bättre) kändes så jävla långt borta och jag trodde att jag aldrig skulle vara så glad som jag var i de minnena.

Ni minns att jag nämnde tidigare att jag lyssnade på musik? Och ni vet känslan när varenda ord i en låt verkar stämma in på hur man känner? Det var exakt så det var då. Det kändes nästan som om det var jag som hade skrivit de där låtarna. Allt stämde. Allt.

Jag känner fortfarande gråten i mig. De torkade tårarna, klumpen i halsen och utmattningen man får efter att ha gråtit länge.
Ska jag vara ärlig känner jag mig inte så mycket bättre, så som folk brukar säga det brukat vara efter man har fått gråtit ut. Men det är väl bara typiskt mig.

Jag ska inte ta er tid något mer med långtråkiga texter.
Ta hand om er.

Nu ska vi se.. Är det här fjärde gången jag startar en ny blogg? Kanske femte? Jag vet faktiskt inte, har helt tappat räkningen..

Men iallafall, ni känner nog igen mig. Inte för att jag hade många läsare på någon av mina förra bloggar, eller för att jag rentav är känd, nej nej, utan förmodligen för att det bara kommer vara min mamma som läser det här, kanske någon lojal vän om jag har tur. Men för er som inte vet vem jag är (vilket jag tvivlar starkt på, för ärligt vem skulle ens börja vilja läsa min blogg?) så tänkte jag att det här inlägget skulle bli något hopkok av några faktan om mig.
Vi kan väl börja med de där gamla vanliga sakerna, ni vet namn, ålder intressen bla bla bla...
Jag är en 15-årig tjej döpt till Oline (jag vet, 'ÅH vilket originellt namn jag har!' *suck*) och de flesta skulle kategorisera mig som 'emo' men jag väljer helst kategorin 'mig själv'.
Mitt vakna liv består mest av skola, lite träning (mestadels boxning) ibland och en hel massa böcker, musik, filmer, serier, ja ni vet, såna där "typiska saker tonåringar gör nu för tiden..". Jag brinner också för att skriva och jag har ett mål att skriva minst en skönlitterär bok i mitt liv, vare sig det blir nu eller när jag fyller 40 eller kanske t.o.m 70.
Jag har också en sån där 'fånig' dröm om att en dag få stå på scen, med mitt punkrock band och sjunga. Trummor skulle också funka, det verkar faktiskt som ett väldigt kul instrument, men i nuläget tror jag mer på min sångröst än på mina trummis-skills. Mina största inspirationer inom musiken är nog My Chemical Romance (Killjoys make some noise!) och Twenty One Pilots, men får även inspiration från en hel massa 'emo band' eller 'alternativa band' som de också brukar kunna kallas.

En fakta (som förmodligen inte är den roligaste men som jag ändå tycker är värd att nämna för fuck tabu!) är att jag mår ganska dåligt.. Ni vet ångest (som tyvärr börjar bli jävligt vanligt bland framförallt ung) och förmodligen lite depression (dock osäker, men jag vet att jag inte mår bra iallafall). Jag får lite ångestattacker med jämna mellanrum, dagar då jag bara vill sova (inte äta eller prata eller någonting).
Men nu ska ni veta en sak, och det är att jag faktiskt jobbar på det, och jävligt hårt om jag får säga det själv. Även om jag just nu, när jag sitter och skriver det här inlägget, mår som mest dåligt på flera veckor (varför vet jag dock inte men ibland kommer verkligheten och fäller krokben när man precis har tagit sig upp) så vill jag ändå kämpa för jag vill ju må bra, vem vill inte det liksom? Och ja, jag har hört allt det där med att "Åh, men gumman! Det blir bättre" osv. Men en sak jag har faktiskt aldrig hört någon säga är "Det är helt ok att bryta ihop och må sämst" vilket är tragiskt enligt mig, att det är så tabu att må dåligt...

Men jävlar vilket långt inlägg det blev! (Nämnde jag det förresten, att ja svär mycket?)
Jag tackar väl för mig nu då, och du som har läst ända ner hit (Hej mamma) är en jävla kämpe, som orkar lyssna på mina tjatande meningar.

Vi ses väl i nästa inlägg?