Efter ett par timmars överläggande med mig själv kring mina panikångestkänslor, lite film & en mugg med soppa så somnade jag till slut med Busters tass i ena handen, & Dennis hand i min andra. Idag känns allt bättre & lite lättare igen. Jag har under årens gång fått lära mig (den hårda vägen) att mina realistiska tankar blir totalt blockerade under en panikattack. Därför låter jag numera, i så hög grad som möjligt, bli att ta några större beslut under dessa tillfällen. I tidigare skede kunde det lätt spåra ur, & jag var beredd att göra det mesta för att slippa ångesten. Nu vet jag att det bara är att vänta ut den & försöka vara snäll mot sig själv under tiden.
Nåväl, det var som sagt endast kvällen igår som var lite sämre för min del. Annars var det en bra dag, med lite städning & jobb. Idag ska jag också jobba, ett kvällspass. Jag gillar kvällspassen mest faktiskt. Dels för att jag inte är någon vidare morgonmänniska (hur mycket jag än vill & önskar), dels för att det finns mer tid att umgås med dom äldre under kvällspassen. Jag har många gånger ställt mig frågan varför jag överhuvudtaget jobbar inom vården - när tiden inte räcker till, när personalen inte räcker till, när lönen inte räcker till, eller när min fysiska alternativt psykiska hälsa inte räcker till. Svaret på min fråga är dock ganska enkelt - för att jag älskar att göra skillnad. Jag älskar att kunna påverka en annan människas vardag, liv eller kanske bara ett par minuter till det bättre. Att få se glädjen i en boendes ögon då denne berättar om gamla minnen, att få höra deras önskemål & eventuellt kunna uppfylla dom, eller att bara finnas till för att stötta & ge lite hopp när allt känns grått - det är det som gör mitt jobb så fantastiskt. Att få vara del av en annan människas liv, av dennes sårbarheter & styrkor, glädje & sorg, framgångar & motgångar. Att få heja på, trösta, stötta, skratta tillsammans med, dela känslor & tankar. Att få hjälpa till. Det finns ingen lön i världen som kan väga upp det.
