När vi först skulle skaffa kalkoner så skrattade vår danske granne åt oss.
- så otroligt korkade djur (tror jag att han sa)
Men jag tänkte att vi redan hade får och höns. Så vi var vana vid korkade djur. Trodde jag!
Med facit i hand så borde alla höns få gå med i mensa om man jämför med kalkoner.

För det första: när kalkonerna kläcks så måste du agera mamma och visa dom var maten och vattnet är. Annars kan de torka ut och ja faktiskt svälta ihjäl precis vid matskålen. Om detta avskräckte oss?!
Nää då, klart vi ska ha kalkoner!

I fyra månader lyfte vi sedan in och ut dom från innegård till yttergård för att de kunde inte gå uppför rampen. Blev vi avskräckta?!
Självklart inte, för vi gillar tydligen efterblivna djur som man på sommarkvällarna får gå och leta upp för att de inte hittar in i den 120 cm breda dörren i kalkongården ( Charles konventerade dock till höna under en kort tid och gick och lade sig i hönshuset)

Och nu på vinterkvällen så står jag utan att överdriva i tre minuter och tittar på kalkonhönan som måttar avståndet, hon går ett varv, måttar avståndet igen, tar mod till sig och så flaxar hon till, hon lyfter och.. flyger rätt in i rampen som leder in i kalkonhuset. Hon tittar upp på mig med ett väldigt förvånat uttryck i ansiktet. (Annars ser de ju så oerhört intelligenta ut menar jag) Själv dunkar jag huvudet i väggen. HUR kan dessa djur överleva i det vilda? Det är rätt imponerande egentligen!
Och så undrar jag vilka som egentligen är dummast? Kalkonerna som inte hittar till sitt eget hus, eller vi som i förgår beställde tolv ägg till kläckning?

Det måste bero på att Charles har utnämnt sig själv till vaktkalkon (ingen blir rädd för en fjantig rottweiler, det krävs en kalkon vid namn Charles, det begriper väl vem som helst) när han går lös så spatserar han längs staketet och jollrar varnande ifall det kommer potentiella sabeltandade varulvsfår eller ännu värre- en cyklist! Då springer Charles ut vilt skrikande och karatesparkar. Jodå visst måste man gilla Charles. Och kaos. Man måste gilla kaos om man bor här. Natti natti från Isaksmåla

Likes

Comments

Som liten flicka hade jag inga större drömmar om att få bli prinsessa (jag tänkte att det nog inte fanns så många prinsar att välja på så man skulle nog få gifta sig med någon man inte tyckte om, och det var jag inte intresserad av. Det enda jag ville åt från prinsesslivet var klänningarna)

Istället drömde jag om att bli veterinär. Tyvärr så har man inte riktigt huvud för naturämnena om en tre år yngre syster får hjälpa en med fysiken och när alla mattekunniga människor i släkten kallas in som ett tappert försök att få mig att förstå matte (det har fortfarande inte hänt, men jag är fasligt nöjd med mitt G i matte B) och med dom förutsättningarna så la jag ber veterinär drömmarna. Men djur har alltid varit det bästa jag vet. Och drömmen om att få leva med djur har levt kvar.

Och nu året då jag fyller trettio så har jag och min man lyckats fylla gården med.. kaos! Jag tror att vi ger ett antal människor (med min stackars mamma i spetsen) magsår. Men vi njuter av kaoset och jobbet som vår saliga blandning av djur för med sig. På vår lilla gård på den dammiga lilla grusvägen i norra Olofström bor det: fem gutefår (Babben Larsson, Hjördis Pettersson, Wilhelmina Skoog, Ingrid Bergman och Buntel Eriksson) fyra linderödsgrisar (Asta och Alvar med kultingar) sjutton hönor, vaktkalkonen Charles och hans höna, Steve kanin (en liten kanin med stora vårkänslor och en förkärlek för ungtuppar) katten Börje som är lite egen, vår hemska blodtörstiga rottweiler Jissa och hästarna Tinki och Enya (Enya är dock utlånad till världens bästa Mia som ger henne den tid hon förtjänar)
Under året kommer det lite lamm, lite kultingar, lite kycklingar, lite kalkonkycklingar (la beställning på ägg igår) och troligen kommer vi kläcka fram fasaner också. Och så flyttar det hit ankor, fler kaniner och två fjällkor.

Ett lagom litet zoo med andra ord!

Och vi älskar det, och ibland önskar vi att vi vore normala människor som uppskattade ett liv där man inte alltid luktade ensilage, hade halm i håret och ungar täckta av lera. Men den önskan går över när första lammet kommer, och första kycklingen kläcks. Då är det värt alla dagar man asar ut skrikande barn för att hacka hål på isen i vattenkaren, och bära halm till grisarna och framförallt lämna tv-soffan för att gå ut och ge kvällsmat och låsa in djuren. När våren kommer är det helt enkelt värt vinterns slit!

Hoppas ni vill hänga med!

En bild från i söndags när vi drog fram lite stockar med hjälp av Tinki❤️

Likes

Comments