Jag har hållit på att skriva detta inlägget nu ett tag! Men jag och Johan har haft väldigt fullt upp Jag var igår på ett möte angående praktik, imorgon ska jag och Johan till gamla rummet vi hyrde och hämta det sista samt städa. I helgen ska vi ha ett litet alla hjärtans dag firande så jag har köpt lite alla hjärtans dag presenter till Johan och han har planerat något till mig, vad mysigt!

På tal om något som jag tycker är både tragiskt & som ger en felaktig bild, är dagens filmer om Mobbning.
Jag som själv har varit mobbad, kan tycka att dagens filmer om mobbning, är ett rent skämt. Inte bara för deras dåliga skådespeleri, utan att det oftast är överdrivet och så finns det ingen känsla i det. Det är film och det är oftast överdrivet, men det ger en felaktig bild, då folk i filmerna, speciellt i skolprojekt, kan helt ärligt talat sitta och skratta, hur kan man ta det som något seriöst? Det är ingen anti mobbnings film då enligt mig, om man inte kan ha någon typ av känsla när man gör själva inspelningen, man märker oftast dessa personer inte vet hur det är att bli /vara mobbad, utan tror på riktigt, att det är en kul grej. De verkar inte förstå varför man gör dessa filmer, pga att de inte kan förstå eller hantera situationen. Vilket är väldigt tragiskt.

I mitt fall, så var det ingen som gjorde något, förutom min farbrors kompis, & en gammal barndomskompis syster, de andra i klassen gjorde ingenting, de visste mycket väl om vad som pågick, men ingen sa något. Jag tror detta är väldigt vanligt tyärr. Man är helt enkelt rädd för att själv bli mobbad. Eller så är man bara väldigt osäker på sig själv. Även fast det har gått 6 år sedan detta hände, så kan jag garanterat säga att om det hade hänt idag, så hade jag helt ärligt förklarat att det inte är okej någonstans! Just denna tid, så var jag väldigt osäker på mig själv, jag var annorlunda/inte som alla andra, så det var lätt att göra mig till ett offer. I mitt fall så blev jag bland annat mobbad för att jag var just mig själv, eller ja annorlunda enligt andra, men det som var själva mobbningen, var att man gjorde en blogg om mig, och redan från början så märkte folk att jag var annorlunda, vilket många störde sig på, tänk att dessa personer idag kan säga att det inte minns deras skoltid, eller minnas att det pågick mobbning, det är världens sämsta ursäkt till förnekande.

Med denna text vill jag bara i helhet säga att det är skillnad på mobbning i filmer & i verkligheten. Dessutom så ger skolprjekt om mobbning en felaktig bild, då folk inte vet hur man skådespelar en sådan situation, inte har någon som helst känsla i det, utan är nära på ett skrattanfall varje sekund. Om ni vill kolla på olika skolprpjektsfilmer, sök på youtube och kolla själva, för jag tycker som sagt med den erfarenhet jag har av mobbning, att det är väldigt tragiskt. Varför göra filmer där man inte förstår allvaret i själva syftet att göra dessa mobbningsfilmer? Fråga istället, någon som varit mobbad, om hur det var att bli mobbad, istället för att tro att det inte var på riktigt, för det är på riktigt. Det är vissas vardag, vilket är fruktansvärt, hemskt. Stoppa mobbning nu!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min blogg är inriktad på hur det är att ha en diagnos, från min synvinkel. Jag har ju skrivit en del om det i tidigare inlägg, men känner nu att jag vill ta upp saker hur det påverkat mig idag, samt fördelar och nackdelar, bland annat med jobb och att bli självständig.

Jag har varit hemma väldigt länge, i flera år faktiskt, pga att jag inte haft ett riktigt jobb. Jag har praktiserat på olika ställen, och det funkade helt enkelt inte, då jag kände att jag inte lärde mig något, eller rättaresagt, mina handledare lärde inte mig något. Pga detta kände jag ständigt, hur ska jag kunna få ett jobb när utbildade personer inte kan lära ut till mig? Jag var inte lat någonstans, jag ville ju lära mig, men fick ingen möjlighet till det.

Jag praktiserade på en förskola, där allt började. Jag var inte medveten om min diagnos, så jag förstod inte mina svårigheter helt, jag tyckte ju att jag skötte mig bra. Men jag fick ständigt höra, att handledarna var oroliga för mig, för dem inte tyckte jag lärde mig något. Jag gjorde inte rätt enligt dem kan man säga. Jag minns hur de kunde säga till mig, att jag var mer intresserad av min mat än att vara pedagog till barnen. Jag skyller inte allt på förskolan, för jag visste ju inte själv om mina svårigheter/min diagnos, men jag tyckte förskolan, skötte det hela oproffigt. Dels för att de skulle vara utbildade, men eftersom jag var ny, kunde de inte hantera situationen.
Jag mådde väldigt dåligt, för att jag inte fick chansen att lära mig om själva yrket, utan jag hamnade i situationer där jag kände att jag inte visste hur jag skulle göra, jag blev som ett frågetecken. Jag kände mig i underläge, för jag litade verkligen på att få hjälp/stöd, men eftersom jag inte fick det stödet, blev jag alltmer tillbakadragen.

Jag kunde inte gå in i personalrummet, för att jag trivdes inte på praktiken, jag höll mig oftast för mig själv. Jag tvingade mig till praktiken, sista veckan innan påsklovet, men jag ville egentligen bara byta praktikplats. Det värsta av allt, var att jag fick höra att jag skulle veta hur det gick till på en förskola, efter 3 veckor utav 4 veckor jag var där, när det tar 3 hela år att bli en fritidsledare. Alla är ju olika, så det tar olika lång tid för varje person.

Efter detta fick jag reda på att jag faktiskt hade svårigheter/en diagnos, vilket gjorde det lättare för mig att förstå mina svårigheter, vad jag behöver lära mig/jobba på. Jag hamnade på en praktrik efter att jag bytte gymnaiseskola, där jag lärde mig jättmycket, men tyvärr var det svårt att få kontakt med nya människor, då jag var väldigt social, medan de flesta hade grövre diagnoser och ville vara ensamma för det mesta. Jag gick dessutom i en klass med bara killar, som oftast inte sa så mycket. Så jag kände mig väldigt ensam, för att jag ville ju ha kompisar. Jag hamnade på en praktikplats där jag endast var 4 gånger totalt, pga att min handledare inte var där och tyckte det var onödigt för mig att åka dit, för att hon inte kunde handleda mig.
Jag kände redan första dagen, att det inte skulle funka, då jag satt i flera timmar och gjorde en uppgift, fast jag inte ens skulle vara där den dagen. Jag hade fått en helt annan information från min dåvarande skola. Jag fick dessutom inte lära mig om själva yrket, utan fick endast göra en uppgift som bara är en liten del av hela yrket. Idag jobbar en släkting där, och jag tycker det är sjukt, för att jag inte ens fick lära mig de områdena, som ingår i detta yrke. Jag fick liksom inte lära mig att bli fritidsledare.

Jag kom till en annan fritidsverksamhet, där jag redan andra dagen kände, detta är nog inte rätt inriktning för mig, så jag valde att testa en annan väg. Jag hamnade på ett lager, vilket jag tyckte var kul, för jag trivdes med min roll, men det som inte funkade, var kommunikationen med de 3 handldarna, som var män, som sa olika saker till mig, så klart jag blev förvirrad. De lämnade mig även ensam och åkte iväg och lunchade, trots att jag var ny och detta var bara 2-3 dagen jag var där. Får man ens göra så?

Jag kom till en trädgårdshandel, som var så sjukt jäkla bra! De var seriöst, den bästa praktikplatsen jag varit på. De var så förstående, men pga missförstånd & för att jag ville så gärna ha ett jobb, så hade jag inte råd att praktiksera så lång tid, då jag ville ha en praktik som ledde till jobb, väldigt snabbt. Inte som krävde flera års erfarenhet. De ville inte anställa någon heller.

Jag fick väldigt mycket ifrågasättanden om mina praktikplatser, av både familj & släkt, vilket gjorde det mig väldigt ledsen, för de kunde inte se vad allting berodde på, utan baseraade endast saker på att jag bara avslutade mina praktiker. Jag kände inte att jag fick möjligheten till att lära mig/få erfarenhet av praktikplatserna, vilket jag tycker är väldigt konstigt, för hur ska jag kunna få erfarenhet, om en praiktikplats inte är villig att lära ut till mig? Om någon kan svara på det, varför det är så, så blir jag väldigt glad.

Jag kom till en praktikplats, där jag var endast i 2 dagar. Jag hade inställningen att jag var normal, vilket jag också är, men pga min diagnos, så har jag svårigheter när det kommer till det sociala samt jobb. Så jag bröt ihop kan man säga, jag satte mig i en sits som jag faktiskt inte klarade av, vilket gjorde att jag blev alltmer tystare, jag blev mer och mer deprimerad, jag mådde ännu sämre än innan, för jag trodde att det skulle bli en vändpunkt, att jag skulle klara av praktiken. Men så fort jag berättade för familj och släkt, så kom alla frågor och ifrågasättanden, vilket gjorde mig väldigt ledsen. Jag fick ständigt förklara och förklara, men ingen verkade förstå mig. Jag fick panik, för att jag förklarade så jäkla tydligt, så det nästan var löjligt. Jag fick även ångest och blev som sagt lite deprimerad, för jag dels varit hemma så pass länge, jag fick inte lära mig på mina praktikplatser, folk ifrågasatte mig, så mitt liv vändes upp och ner. Jag sökte till en kurator som det tog flera månader att få plats till.

Jag känner att jag fått hjälp, men jag har fortfarande svårt att uttrycka mig, trots att jag är väldigt tydlig.

Nackdelen med min diagnos är, som jag precis har beskrivit det i denna text, att det är svårare att få jobb, eller en praktikplats, för de kan ju inte ens hantera situationen, att man är praktikant och helt ny, så de hjälper inte en, iallafall inte mig, vilket gör det ännu svårare, att faktiskt kunna lära sig jobbet.

Enkelt sagt, är jag anställd och ska ta in praktikanter, så är det ju mitt ansvar som handledare, att se till att praktikanten lär sig jobbet, på rätt sätt. Prantikantens ansvar är att visa att den är intresserad, komma i tid och sköta sitt jobb. Men för att kunna lära sig jobbet, behöver praktikanten en utbildad handledare som vägleder och lär om jobbet. Annars blir det ju problematiskt. Jag kan inte lära någon annan om olika jobb, om jag inte kan någonting om jobben själv.


Fördelen med min diagnos när det gäller jobb/praktikplatser är att jag blir mer och mer medveten om vad jag har svårt med och vad jag kan jobba på. Eftersom jag har en väldigt liten diagnos, så är jag mer som en normal person, men när det gäller jobb och det sociala, så har jag svårigheter, vilket gör att jag inte riktigt kan jobba med alla yrken. Tex jag klarar inte av stress, vilket gör att resturang/cafe är inte min grej. Redan när jag gick i högstadiet, sa en syv lärare till mig, att det kunde vara stressigt, så antingen visste hon om att jag hade någon diagnos, om hon kunde se det på något sätt. Eller så menade hon det bara rent allmänt.
Flera fördelar är att jag kan också känna att jag blir säkrare på vad jag faktiskt vill jobba med. Jag strävar efter att lära mig, vill utvecklas som person/på de jag vill jobba med. Jag är väldigt kreativ. Jag ger aldrig upp utan jag försöker komma vidare i prosessen, men det är inte alltid det går som man vill.

Har ni några tips/erfareheter av jobb och praktikplatser som ni känner att ni inte var nöjda med? Eller att ni fått praktiker/jobb som ni är väldigt nöjda med? Vad fick ni göra för arbetsuppgifter & vad fick ni lära er /vad fick ni inte lära er? Berätta gärna om era upplevelser kring jobb/det sociala. Både för och nacdelar. Så kan jag få lite inspiration utav era erfarenheter.




Likes

Comments

Nu har jag & Johan flyttat hem till mig tillfälligt! Känns väldigt skönt, då vi äntligen får bo själva, istället för att pendla i 2 timmar, vilket var väldigt drygt. Så det var klart att man stannade i flera dagar varje gång man åkte till honom, eller han till mig.

Igår flyttade vi in & fixade med alla flyttkartonger och kläder innan vi gick och la oss. Vi kom hem till mig vid 19 och somnade vid kanske 01:00. Idag var vi på en restaurang i närheten och käkade, sedan gick vi hem, fixade iordning det sista med alla grejer Johan skulle få plats med i vårt rum. Nu har jag och Johan precis gått en liten promenad & ätit lite kvällsfika!

Imorgon får vi se vad som händer, vi har lite till att fixa med alla grejerna innan det är helt klart, Johan ska bland annat någon dag åka och hämta de resterande grejerna som vi inte fick plats med i bilen. Sedan har vi planer på att baka bröd, gud så gott! Vi har blivit så himla duktiga känner jag, vi har en app som heter lifesum som vi skriver in mat samt appen registrar hur mycket man har gått så vi har gått massa promenader! Jag mår så mycket bättre känner jag, för att detta är mina rutiner. Jag har svårt med just rutiner, men med denna app så blir det roligare, eftersom man kombinerar promenaden med att pokemona & maten med att göra en god middag eller en god lunch! Det enda som är krångligt är när man ska gissa sig fram ungefär vad man ätit i gram tex, men annars är det väldigt enkelt att bara scanna streckkoden!

Här är lite nya bilder! Första är på Johans & mitt rum, dvs min systers gamla rum. Min syster får mitt rum! På andra bilden är det en tröja, badskum som luktar Sakura & en olja för kropp hår och ansikte, som jag fick på köpet!

Likes

Comments

Som rubriken säger så kommer mitt liv gå i vågor framöver då en väldigt jobbig händelse har skett och vi bearbetar fortfarande det hela så jag ska imorgon till Johan och bara spendera all min tid med honom! Ska även på ett möte innan på morgonen.


Så Johan ska bjuda på lunch, laga iordning en god frukost & middag samt vi ska även fira hans pappa & träffa lite folk! Men prio ett blir att packa då jag & Johan flyttar hem till mig ett tag medans vi letar eget boende!


Här varit och knäckt min rygg hos en naprapat, så jag har börjat promenera & göra ryggövningar varje dag! Plus jag gör lite yoga övningar också..



Likes

Comments

Jag som har läst psykologi kan förstå saker på ett annat sätt som många kanske helt enkelt inte orkar bry sig om eller som de inte kan eller vill förstå. Det kan vara bakomliggande saker som hänt innan en händelse skett tex att en mobbare själv blivit utsatt för mobbning innan och därför inte vågar visa sig svag inför andra och på så sätt mobbar andra oskyldiga men som har samma egenskapen som mobbaren själv. Det är ju så mobbning går till, mobbarna mår ju själv dåligt därför de mobbar men det jag menar är att folk oftast inte förstår grunden till att dem mobbar, istället ursäktar sig folk och säger att han eller hon är dåliga ändå. Förstår ni vad jag menar? 


Lite såhär tänker jag också kring spöken och det övernaturlig. Jag har aldrig sett eller hört något konstigt. De är många Youtubers som pratar om spöken, att de upplevt konstiga och läskiga saker men allting som låter eller händer som är konstigt måste ju inte vara något övernaturligt. 

När man pratar ut ett psykologiskt perspektiv så finns det iaallafall enligt mig en massa orsaker till varför det inte finns några spöken eller något övernaturligt. 


​1. Om folk har sett spöken så varför är de bara fåtal som kan se dem? Dvs medium sägs se spöken eller känna av dem men vad jag vet så är de bara en bluff samt de använder ett knep som handlar om att känna av personernas kroppsspråk. För de första går de mesta att hitta information om på nätet eller på något sätt. Annars är de ofta att man nämner allmänna saker som många känner igen sig av, tex att en person hade en slips för hur många har inte det? 


2. Om nu man kan se spöken så borde ju det krylla av spöken på gator och vägar och överallt. De fanns de som sa till mig att du ser dem inte för de inte vill visa sig eller för att man inte är tillräckligt troende eller mottaglig. Men kan man verkligen bestämma något sådant? Hur vet dessas personer när spökena vill visa sig och inte? Jo förklaringen är att man måste tro på det själv för då blir det ju verkligt. 

3. Om det låter i gamla hus eller nya så är det för att hus låter så är det bara. Det kan vara att trägolvet låter eller att dörrar gnisslar eller en helt känt mig förklaring! Att något rör på sig kan bero på luften och vinden, att det flyttar på själva grejen. Eller att grejen stod väldigt ostadigt och trillat ner eller som en tröja som hänger på tork som trillar ner och då åkt ner någon cm hela tiden och därför åkte tröjan ner. 

Men en stark förklaring på dessa punkter varför jag inte tror på spöken och sådant är just för att jag utgår från psykologin, att de finns olika faktorer till varför saker händer och hur. Precis som med mobbningen som jag skrev så handlar mycket om olika faktorer som påverkar människors liv, det kan vara dålig bardom som man förträngt och sedan upplever igen senare i livet, eller helt enkelt att man sammanfattar det hela med att något dåligt har hänt tidigare och då får man efter detta trauma ett beteende och det kan också påverka hur man ser på saker och ting. Det kan också vara att vissa människor bara är väldigt känsliga och troende men vad jag tror så beror det mycket på att dessa människor varit med om något jobbigt. Olika faktorer kan komma från händelser och det kan då påverka personens liv och bilda ett beteende som kommer från själva traumat. Om man förenklar det hela så kan man utifrån psykologin säga att om någon blir våldtagen eller något annat fruktansvärt så får man ett beteende och därav får man även andra problem som kan vara att man kan få tex depression. Så miljöer omgivning faktorer och barndomen kan påverka människans liv senare i livet och leda till att man får ett visst beteende. 

Likes

Comments

​Jag försöker ju köra på storytimes men det tar ju ett tag för mig att verkligen komma på olika händelser som jag vart med om, dels för att jag redan berättat ett antal och för att man inte vill få slut på händelserna så det kan då bli att jag kommer ta upp olika typer av händelser, dvs pinsama, roliga, hemska osv. 

Jag gick i kanske 4-5an eller 2-3an, jag kommer inte riktigt ihåg. Men vi hade då skoldisco på våran skola och jag hade ingen att dansa med,, så då var det två tjejer som höll i discot som ville att jag och en annan kille skulle dansa. Det roliga var att han ville inte dansa, han tyckte väl det var pinsamt att dansa eller något,. Jag förstod väl lite det så jag ville inte dansa heller, eller så var jag helt enkelt väldigt nervös. Denna kille var ju äldre än mig. Så dessa tjejer försökte peppa oss till att dansa, jag minns hur stelt det var! 

En annan händelse, också på ett skoldisco på samma skola, var att jag lånade ut pengar till en tjej och jag minns att jag aldrig fick tillbaka dem där pengarna...Jag kommer ihåg att jag blev väldigt arg. Det var det jag mindes från just den händelsen. 

Jag umgicks med mina sysslingar och deras kompisar när jag gck i f1an och de gick i 4-5an då. Jag fick bland annat en rosa penna från mina sysslingar när jag fyllde år. Jag var typ populär denna tid, för jag umgicks ju med de äldre på skolan. Jag minns jättepinsamma händelser från min skoltid, , både händelserna påverkade mig senare då jag skämdes så mycket. Första händelsen var att jag och ett gäng spelade bordet, varpå ena killen ligger på bordet och tjejerna ska kasta bollen över honom. Jag kastade bollen och den råkade komma på denna killen och han tyckte det gjorde ont,! Jag skämdes så mycket för det blev ju värsta grejen, han blev typ sur och jag var ju yngre än dem så jag minns att jag sprang ivög och gömde mig haha.  De ville tydligen prata med mig och jag vart så rädd. jag trodde ju att jag hade gjort något jättedåligt. Sedan så kommer en fröken och undrar vad det var som hade hänt. Jag tror att hela grejen var på skoj, men jag fattade ju inte det, och de trodde väl inte jag skulle reagera så. Jag pratade med denna killen för några år sedan och hans minns inte denna händelse så jag antar att det bara var på skoj. 

Den andra händelsen var att en annan kille spelade innebandy och jag och några tjejer sprang och busade och jagade varandra. varpå jag ställer mig bakom honom för att skydda mig från tjejen/tjejerna. Jag var ju liten och helt plötsligt har jag snorat ner hans tröja, han kollade superkonstigt på mig och kollade ner på sin tröja. Nu när jag är äldre så känner jag bara å nej, gud vad pinsamt...

En annan händelse som faktiskt hände på sommaren var att jag skulle hoppa från 5an, vid ett populärt bad i närheten. Detta kanske var 2013-2015 någon gång. Jag ville bevisa att jag kunde hoppa från 5an men otur nog så var det massa folk på hela hopptornet,så när jag stod där var det antingen att hoppa i eller tränga sig förbi alla...jag ville ju hoppa i så jag gjorde det men tyvärr vart det i en sådan stressad situation, så det vart ju dåligt för jag kände mig mer tvingad att hoppa i än att göra det för jag själv ville det. 

Likes

Comments

Denna helgs planer blev att först på fredagen bara vara hemma hos Johan och bara ta det lugnt! På Lördagen åkte vi tidigt in till gamla stan, där vi träffade 4 stycken av Johans släkt. Vi gick allihopa och kollade på julmarknaden och därefter käkade vi på grekiska kolgrillen! Efter att vi hade suttit där ett tag åkte jag Johan och en av släktingarna till Nynäshamn. Vi bodde hos Johans släktingar där, och när L hade kommit hem, så spelade vi kort med henne. L är alltså Johans släktings fru. Jag kommer inte skriva ut namn här på bloggen, för att respektera dem- Så S och L får det bli. Vi bodde hos dem under lördagen och söndagen, då vi skulle till en julmarknad, så på lördagen begav vi oss alla 4 med bilen till julmarknaden. Jag och Johan köpte Hjortronsylt och en ost med vitlök, cheddar och örter. Jag fick även två böcker av S & L. Därefter när vi hade varit på julmarknaden åkte jag och Johan bussen hem, som tog typ 2 timmar och då åt vi lite, Johan åt pizza, Jag åt mackor med hjortronsylten & så testade vi osten också!

Här är lite bilder från helgen!


Likes

Comments