Ångesten och osäkerheten äter upp mig

Känner av ångesten lite nu igen, som den äter upp mig inifrån. Tiden går så fort men allt står bara still. Är så osäker på framtiden, vad kommer att hända liksom? Kommer det lösa sig med lägenhet för barnens pappa eller kommer jag få bo så här länge till eller kan jag hitta en egen lägenhet? Det är mycket detta som äter upp mig och gör mig stressad. Inte gör han mycket åt saken heller utan hoppas såklart hela tiden på att jag vill ha honom tillbaka, men det kommer inte hända. Han har redan berättat han hade en tjej på G förra sommaren. Sen har han även varit på väg lämna mig för en annan innan vi fick barn och minst en till vet jag om så nej här blir det inget mer. Nu när man äntligen är fri kommer jag inte släppa in honom igen. Har mått dåligt över vår relation i många år och detta är det bästa som kunnat hända.


Sen funderar jag så mycket vad som kommer hända med den här killen jag dejtar. Jag är så himla osäker på var jag har honom. Jag är rädd för att bli sårad samtidig som jag inte vill förlora honom innan det blivit allvar av det. Ändå känns det som han gärna ignorerar mig när det blir för nära inpå, som nu när han rest bort. Skyllde på han hade mycket att göra trots att han reste först idag. Känner mig ledsen och bortvald samtidigt som jag kan förstå att han är trött oxå efter en veckas jobb. Samtidigt skulle jag nog ändå valt bort tröttheten om jag verkligen gillar en person som jag inte kommer se på ganska lång tid. Alla tänker vi så himla olika oxå.


Han skrev faktiskt att han tyckte det var tråkigt jag kände mig ledsen och besviken, att jag nu tror han undviker mig vilket han säger han inte gör utan skyllde på han inte riktigt orkade. Han ville gärna träffas när han kommer hem igen. Känns sådär tvetydigt i mina ögon sen är jag en sån som vänder på allt. Blir så himla osäker på vad han verkligen känner för mig? Är det värt att fortsätta dejta honom eller kommer jag bara bli mer sviken? Jag får hellre svaret nu om han inte vill fortsätta ses än när vi dejtat längre. Vet att 2 mån inte är lång tid men är inte van vid killar som han heller. De flesta jag träffat är mer pang på rödbetan, den här killen är mer osäker och tillbaka dragen när vi träffas men väldigt öppen bakom skärmen precis som en annan. Han är verkligen en på miljonen, en jag aldrig trodde jag skulle träffa. Det roliga är att han faktiskt påminner mig om ett ex och det är nog det som gör mig så osäker oxå. För den killen var jag oxå väldigt kär i, men han fick jobba för att vinna mitt hjärta. Sen var han otrogen mot mig, något jag fick veta när vi gjorde slut. Så där kommer nog osäkerheten in.


Jag har känslan av att killen jag dejtar har samma intresse för mig, men att han är extremt blyg. Själv är jag rädd att ta första steget oxå för att inte pusha bort honom oxå, för som sagt jag vill inte förlora honom. Ändå känns det som det finns så mycket i hans liv som är viktigare än vad jag är och det är då jag blir osäker. Jag har två barn i mitt liv som tar massor med plats men ändå försöker jag få tiden till killen för jag verkligen vill umgås med honom. Vi får väl helt enkelt se vad tiden har att utvisa.


Till saken hör att han skrivit väldigt mycket nu både igår och idag så vet inte om han själv börjar bli lite rädd för att förlora det vi påbörjat när jag inte svarade honom på en gång. Varit samma sak flera ggr när jag ignorerat honom då händer det saker. Han skrev oxå att vi kanske inte hörs imorgon för de skulle göra lite och det har jag förståelse för, men just att bara ignorera eller skylla på tröttheten är sjukt tycker jag. Alla är vi trötta ibland men jag brukar trotsa trötthet om jag vet jag ska träffa någon jag vill träffa eller göra något roligt. Nu kommer han även umgås med sina föräldrar och sin syster så då blir man lite förvånad han ändå skriver mer än vad man förväntat sig. Får sluta oroa mig och se katastrofsituationer i allt, en dag ska väl även jag finna den sanna lyckan hoppas jag!

Gillar

Kommentarer