Så väntat - så plötsligt

Det har hunnit gå ett och ett halvt dygn sedan jag fick det där samtalet jag fasat för, men ändå väntat på. Det är fortfarande svårt att förstå att du inte längre finns bland oss. Den där förskräckliga sjukdomen - cancer - du hade i över tio år förändrade dig sakta, tills det inte längre gick att känna igen dig som den glada pigga person vi en gång kände. Plötsligt var du “någon annan”.   Vetskapen om att du aldrig skulle bli helt frisk har funnits hos oss ett tag nu, även om du till en början kämpade och stod emot.   Flera gånger har jag varit hos dig sista tiden. Bara en vecka innan du lämnade oss besökte jag dig. Jag tror att du vet att vi satt hos dig i söndags och att du fick ett inre lugn av att höra våra röster.   Jag är så glad att jag var där jag var när jag var det.

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg