När livet inte alls är sådär härligt

Jag vill inte dö, men vill samtidigt inte leva. Jag borde inte skriva detta, och framför allt inte publicera, men måste samtidigt få ur mig det.
Att vara gravid småbarnsförälder är ingen dans på rosor... 
När vi bodde i Skirö sökte jag hjälp för nedstämdhet på vårdcentralen. Gjorde ett MADRS-test och blev diagnostiserad med medelsvår depressiv episod. Valde bort medicinering och fick gå några gånger hos en psykoterapeut, under tiden fick jag jobb på förskolan och kände att livet nog skulle ordna upp sig. När vi flyttade till Hornsved mådde jag rätt bra. Trivdes på jobbet, var nygift och gravid. Tidig vår, innan Erik föddes, dippade jag rejält och sökte hjälp på vårdcentralen i Mariannelund. Fick recept på antidepressiva och upplevde ett jämnare humör. Skit samma om jag inte kunde vara riktigt glad, bara jag slapp vara riktigt deppig.När Erik föddes fortsatte jag med medicinen men slutade när vi blev gravida med lillebror i höstas. Jag kände att livet var ganska bra ändå och jag höll på att hitta mig själv i livet som hemmamamma. Men så kom dipparna och ett par veckor innan jul kände jag att situationen inte var hållbar längre. Jag sökte på nytt hjälp på vårdcentralen och fick en annan medicin utskriven, som skulle vara lite skonsammare med tanke på bebis i magen. Håkan var med vid besöket och föreslog KBT. Läkaren tyckte väl egentligen att det var en bra idé, men med brist på psykologer har de remisstopp. Så jag tar mina tabletter, håller mig förhoppningsvis flytande ett tag till. Dippat mer och mer sista tiden. Känner mig aldrig riktigt glad.
Har fått lov att öka medicinen med en halv tablett om jag känner att det behövs, och det gör det nu. Det går inte att ha det såhär. Erik behöver en glad mamma, och Håkan behöver en glad fru. På något sätt måste jag bearbeta uppväxtårens mobbing och utanförskap, men just idag behöver jag hålla huvudet ovanför vattenytan. Inte för min skull, men för min fina lilla familjs. 

Gillar

Kommentarer