Ett hedrande uppdrag

I mitt jobb som undersköterska ingår, förutom att hjälpa till med personlig hygien, servera mat, sätta kateter, linda ben och en massa andra uppgifter, att ta hand om de patienter som avlider hos oss.

Om det är någon uppgift jag tidigare varit rädd för att behöva utföra så är det just den, att ta hand om en död person. Inte för att döden i sig skrämmer mig men jag har varit rädd för hur jag skulle reagera. Innan jag började min nuvarande tjänst var det faktiskt ingenting jag gjort innan och ingenting jag direkt längtat efter att få uppleva. Men alla möter vi utmaningar i yrket, uppgifter som man inte direkt längtar efter men måste ta sig an. Jag har ju såklart vetat om att jag förr eller senare måste ta del i även denna biten av yrket.

Första gången jag var med var jag jättenervös. Men jag hade god stöttning av två äldre kollegor som visade och hjälpte mig. Andra gången var det jag som fick visa. Tillsammans med två sjuksköterskestudenter tog jag hand om vår avlidna patient. EKG ska tas, läkaren ska konstatera dödsfallet, eventuella nålar, kateter och annat ska plockas bort.

Att varsamt och med respekt få göra i ordning en död människa känns fint. Som ett hedersuppdrag. Att tvätta, klä i egna kläder eller bårhusskjorta, bädda rent under, kamma, plocka bort allt onödigt på salen, dekorera med blommor och ljus. Allt för att anhöriga ska få ett fint möte.

Båda gångerna har jag fyllts av ett inre lugn. Som att tiden på salen står stilla och att livet utanför får vänta, nu är det jag och den avlidne.

Jag är inte längre rädd. Jag känner mig hedrad!

Gillar

Kommentarer